Det är tisdagkväll, mitt huvud är tungt och inte särskilt intresserat av att göra annat än att ligga ner och göra så lite som möjligt. Min själ vill inte heller göra så mycket. En del beror säkert på att jag är sjuk (jag har semester och jag blir alltid sjuk när jag är ledig, så är jag lärd), en del beror på att jag ligger och lyssnar på Dana – för även om han är ett musikaliskt geni så blir jag alltid deprimerad av hans musik för den når verkligen längst in.

Den får mig att känna utan att behöva känna efter och utan att behöva anstränga mig, den får mig att uppleva mig själv även om det bara är jobbigt men även om det bara är jobbigt så känns det bra. Ett uttryckssätt.

Jag stressas av sommarkraven. Det känns som att omvärlden i ändå större utsträckning förväntar sig att jag ska göra saker, komma på saker och vara tillhands i år än förra året. Imorgon har jag planerat en enda sak och det är att cykla ner till stan för att köpa ett armband för nio kronor. Sen så ska jag cykla hem och inte göra så mycket mer. Jag vill inte åka till en överfull badstrand.

Det är ganska skönt att kvällsdeppa då och då, på en bra nivå. Då man känner att man har kontroll över allting, man mår så dåligt som man kanske inte förtjänar men som man kan hantera. Inga tårar, inga panikkänslor och inga maniska utbrott. Bara ett lågt sinne.

Vecka 38 eller 40 åker jag till Ukraina. Om ni visste hur jag längtar. Jag tänker på det varje dag, gång på gång. Inget kommer att stoppa mig. Inget.

Jag märker att gränserna för den här bloggen och mina egna privata texter börjar flyta ihop och stundtals har jag lite svårt att överblicka vad som är vad, jag ska göra ett försök att städa upp lite. Det är ju meningen att vissa texter är för mig och bara mig, inte för att innehållet är så fruktansvärt privat (det är ju trots allt bara text) men för att jag är livrädd för era reaktioner.

Empire of State sjunger “Are you gonna leave me now?” och det är en textsnutt som passar mig, det är en ständigt återkommande rädsla jag har – att människor ska marschera ut ur mitt liv utan att se sig om och det ligger väl lite sanning bakom den rädslan. Jag gör det jag kan för att vara en person som man vill ha kvar i sitt umgänge men ibland känns det som att jag försvårar för mig själv genom att hoppas och drömma om saker som jag sedan länge lärt mig att undvika, såsom att ha människor som verkligen känner mig.

Sånt gör mig rädd och osäker vilket säkert bidrar till att jag sluter mig lite ytterliggare.

Kvällen är ung och jag ska äta mina mandelskorpor och hoppas att tiden går långsamt. Jag håller mig vaken, då kan jag njuta av kvällens misär lite extra och känna att även om allting känns svårt och tungt så är jag iallafall inte obligerad att kliva upp en viss tid imorgon utan jag är ledig, jag har en valmöjlighet och kan välja mig själv. Om det någonsin skulle inträffa.

Jag spenderar mycket tid till att analysera människor och sätta mig in i deras liv, utan deras kännedom, för att se hur nära jag kan komma sanningen. Mycket av min tid går även åt till att experimentera med hur man bemöter människor, jag kan experimentera lite med andningspauser och uttal av ord för att se vilken effekt man får fram.

Ibland är jag tvungen att göra det eftersom jag är lite osäker på vilken rekation människor förväntar sig, jag kan som sagt ha lite problem med att finna saker sådär överdrivet deppighets-viktiga. Jag tar gärna in information och lägger undan den inuti för att kunna fortsätta, det är sällan det får stå i vägen för mitt mål.

Stundtals känns det som att det bara är jag i hela världen som inte vet hur man ska prata med människor men jag har börjat försöka glömma det, även om det är lite sant så får jag inte ut så mycket av att tänka å det. Men det är en kuslig känsla, det där att inte riktigt veta hur man ska låta när man pratar om väder för att inte låta uttråkad by default. Det är så svårt att fejka röstlägen, på något sätt. Kan bero på att jag har fruktansvärt svårt för att ljuga-ljuga.

Jag fick en knepig kommentar angående min lägenhet idag. I helgen lade jag upp några bilder på min lägenhet så att Moa skulle kunna se hur det blev när jag målat om lite och satt upp mina tavlor. Jag är nöjd men tydligen var inte tjejen som hade sett mina kort, helt nöjd. Varför skulle hon annars leverera kommentaren:

“Jaha, varför var du tvungen att lägga upp bilder på din lägenhet för?”, tro mig, jag sökte verkligen efter ett glatt uttal eller en positiv inriktning i hennes kommentar men den fanns ej att finna. Istället var den lite lätt snorkig och krävande i uttalet. Jag svarade att jag hade lagt upp bilderna för att jag tyckte om min lägenhet och för att Moa skulle få se.

Då avslutade hon konversationen med kommentaren “Jaha, så DU är nöjd eller?”, med samma snorkiga och nästan anklagande uttal. Kvar var jag med en viss irritation inombords, till viss del på grund av att jag de senaste dagarna varit enormt känslig för elaka kommentarer men också för att hennes kommentar var så värdelös och onödig. Varför hoppar hon på mig? Det är ju inte som att jag tvingar henne att inreda sin lägenhet likadant.

Angående alla kommentarer så funderar jag fortfarande över det, jag kan inte riktigt komma fram till varför det är så, varför jag tar åt mig hela tiden. Jag brukar verkligen inte göra det men de senaste dagarna har det varit lite av min grej och det är inte bara störande men det tar upp väldigt mycket tid.

Varje gång jag skriver att något tar upp onödigt mycket tid så funderar jag på vad jag egentligen vill använda min tid till och även om jag kanske inte har planerat full ut vad jag tänkt göra med mitt liv (det är bara djupt kristna som planerat sånt) så vill jag kunna göra annat än att ta åt mig av kommentarer som jag bör förvänta mig, eller åtminstonde bara acceptera och tåla.

Jag är nog den i Sverige som är mest opeppad på att jobba helg just nu, hela veckan har jag velat slippa. Dessutom började jag morgonen med att panikartat få för mig att jag försovit mig sex timmar. När klockan ringde, 08:24 (jag försöker att ställa alarmet på tider som inte slutar på 0 eller 5), så trodde jag absolut att den var 18:24. Mitt främsta bevis var att det var ganska mörkt ute och vid 18 så är det ju definitivt mörkt ute. Jag har så bra sätt att resonera på när jag är nyvaken. Så jag skyndade mig genom den vanliga paniken över att kanske ha försovit sig med allt från “VARFÖR RINGDE INGEN MIG?” till “Jag kan väl lika gärna somna om då” tills jag insåg att mitt huvud inte vaknat till riktigt.

I huvudet har jag försökt vrida och vända på konceptet kring att vara ledig över jul och kommit fram till att om jag inte hade valt att byta jobbhelg för att jag alltid vill ställa upp, så hade jag varit ledig fem dagar i rad. Nåja, det blir inte bättre av att tänka på det.

Gårdagens intensivaste tanke var att jag ville bort. Att jag ville bort, byta jobb, flytta, fly och försvinna. Inte nödvändigtsvis i den ordningen. Jag älskar mitt jobb (förlåt?) men jag blir lätt rastlös när jag ställs inför saker som jag inte kan förändra, saker son får mig att må dåligt. Jag är en sån som tar med mig jobbet hem och fortsätter fundera fastän jag är ledig, oavsett om det är helg eller semester. Då stör det mig till döds att det finns moment som jag inte kan förändra, moment som hör hemma i Sverige på 30-talet.

Flytta från Umeå är väl ingen överhängande känsla, det är lite struntsamma. Det var bara känslan, känslan av att få fly och inte se sig om. Det skulle ge mig en enormt ensam tillvaro men på något sätt så kändes det tryggt att tänka så också. Kanske för att det bara var en tanke och inte verklighet, vad vet jag.

Idag är en sån dag då jag vill gå under jorden en stund, en sorts fortsättning på gårdagen fast delen med att flytta har jag bytt ut mot att bara försvinna från människors omgivning en stund. Att vara helt anonym, andas i lugn och ro medans omvärlden tittar åt andra hållet. Det är såna här dagar jag önskar att lunchrummet är helt tomt när jag ska fika och att jag bara ska få fylla på varor i lugn och ro.

Bara för att jag känner mig så enormt tråkig.

Hej.

Jag kan inte låta bli att slås av vilken enorm skillnad det är mellan mitt arbetsliv och mitt privatliv. Just nu föredrar jag att gå till jobbet och tycker inte om att komma hem. Komma hem till det tysta och tomma, till en tillvaro som helt plötsligt förknippas med omöjliga krav och begär.

Ikväll saknar jag specifikt:

Mjukglass, tallbarr under fötterna, kallt vatten i nacken när jag har tränat, gröna fingrar efter att ha suttit i gräset, den där känslan av att ligga så nära så att man klibbar ihop (inte att klibba ihop, närheten av det), smaken av kall mjölk, texturen av glass mot tungan, glädjen av att ha skrattat efter att ha blivit kittlad, sensationen av att tiden har sprungit förbi när man tittat på en bra film.

Igår blev jag så arg. Det började med att jag blev irriterad. Jag blev irriterad på att jag aldrig får något gjort och hela tiden får anpassa mig efter en omvärld som inte verkar ta mig i första hand någon endaste gång. Den irritationen fanns hos mig hela dagen men som vanligt så fann jag inte peppen. Förräns på kvällen. Då blev jag arg, riktigt arg. Så ilsken på att jag går runt i MITT LIV och väljer att kväva det utan att riktigt veta varför.

Det handlar inte om några enorma insatser, det enda jag ville göra var att sätta upp några tavellister, några krokar samt borra upp mina tavlor men ändå har jag skjutit på det så länge av anledningar som inte ens förtjänar att nämnas. Så jag åkte till Maxi, lånade deras enorma slagborr (som får alla andra slagborrar att darra av skräck, har jag fått det berättat för mig) och spenderade de kommande två timmarna till att borra, borra fel, få slut på plugg, skruva och till slut äntligen bli klar.

Lyckan finns fortfarande kvar inom mig, det är så fint att se mig om i min lägenhet och känna att jag kommit ett steg närmare att faktiskt bo här, att inte känna som att jag är ett återkommande vänskapligt besök när jag står vid köksbordet.

Det känns ibland som att jag alltid kommer att sakna vissa saker och tanken på att jag aldrig kommer att få uppleva tillfredställelsen av dem gör mig minst sagt nedslagen. Det får mig att känna som att jag aldrig kommer att bli komplett utan jag kommer alltid att famla i mörkret, jag kommer alltid att få jaga efter den där fixen jag behöver. Det där utbytet jag drömmer om.

Desto närmare julen kommer, desto mer påminns jag om hela tanken kring traditioner och firande av olika saker. Sånt som verkar vara så självklart. Då vill jag bara bort ändå mer.

Jag tittar på senorna i min hand som rör sig. Jag har haft en sån dag då blodådrorna buktat ut extra mycket och mina händer ser nötta och exponerade ut. Det ser förstås lite fascinerande ut, man ser exakt vilka muskler och senor som rör på sig för att olika rörelser ska kunna göras men det ser precis lika fel ut. Det ska nog inte vara såhär egentligen. Men, jag är knappast som andra heller, för den delen.

Igår höll jag på att köpa en pizzamaskin fastän jag aldrig gör pizza, i lördags höll jag på att köpa en kaffemaskin fastän jag inte dricker kaffe. Idag har jag klarat mig från inköpsbehov men jag känner på mig att det snart kommer ännu ett värdelöst inköp alá bakmaskin, hushållsmaskiner verkar verkligen vara min grej just nu.

Inatt när jag låg och försökte somna så kom jag precis som så många andra gånger på något helt underbart jag ville skriva ner, en känsla som jag verkligen ville beskriva men jag räknade som alltid med att kunna plocka fram det på morgonen och skriva ner det då. Det kunde jag inte. Så nu hoppas jag att samma känsla ska återvända till mig när jag lägger mig ikväll, så får jag förhoppningsvis plita ner tankarna då.

Jag har haft oväntat mycket energi idag, antagligen med tanke på att jag i princip bara sov igår och under fredagskvällen. Så jag har orkat med att måla min vardagsrumsvägg samt även springa en mil, vilket var väldigt längesen sist.

Dessutom har jag även lyckats känna av den alltför påträngande och, för mig, påträngande känslan av att “vara för mycket”. Jag får ofta den känslan och jag vet inte hur mycket verklighet det ligger i det men just tanken på att jag skulle vara för intensiv skrämmer mig, jag vill inte vara jobbig och jag vill inte vara intensiv, jag hoppas att det bara ska vara en vanförställning.

Dagens behov: Icke-ensamhet.
Dagens musik: Digweed, gud, så bra han är. Jag älskar när han pratar. Han pratar riktig britt-engelska och säger “tjaance” och chance och “baa-naa-naa-s” åt bananas.
Dagens mat: Denna förbannade wok.
Dagens känsla: Hur ska jag någonsin passa in?
Dagens önskan: Befria mig från högtider.

Som vanligt en bild som inte innefattar varesig människor eller något annat levande, ibland känns det som att jag klivit enormt snett i den här världen eftersom jag har så svårt för att se något vackert i marsvin men kan beundra en förfallen byggnad i timmar. Jag menar inte att jag inte kan tycka att marsvin är söta, det gör jag (de är faktiskt bedårande) men jag kan inte uppnå samma känsla av tillfredställelse av att titta på söta djur, fina solnedgångar eller enorma vattenfall.

Så det där då folk tar kort på vattenfall med lång slutartid är inte riktigt för mig, även om jag såklart tycker att det är fint att titta på, men det ger bara ingenting. Däremot verkar det som att min omvärld uppskattar vattenfall och tussilagos mer än övergivna städer eller trasiga fönster, så jag får hålla mitt intresse för mig själv.

Det här har varit en av de bästa dagarna på jobbet på länge, det var längesen jag kom hem och var så glad och trött av att vara glad. Det påminde om hur jag mådde förut, då jag inte hade lika många tankar i huvudet som ville få plats och stal uppmärksamhet.

Den här helgen borde jag försöka vara produktiv, sådär vuxet produktiv. Måla min vardagsrumsvägg som jag tjatat om att jag ska måla så länge, kanske tvätta och eventuellt även sätta upp två hyllor i köket som jag också tjatat om att jag ska skruva upp. Så att jag kan ta kort på lägenhten så att Moa får se hur den ser ut, av någon anledning tror jag att jag inte kan visa upp min lägenhet såvida den inte är “färdig”, vilket den aldrig kommer att bli om jag känner mig själv rätt.

Just ikväll skulle det vara skönt med heltäckande matta i halva lägenheten, gärna med väldigt långt ludd, jag har en känsla av att det är skönare när man fryser om fötterna så mycket som jag gör och eftersom jag inte har några raggsockor eller liknande så är det naturligtsvis en heltäckande matta som känns som den enklaste åtgärden.

Herregud vad jag inte vill gå och lägga mig.