Det känns ibland som att jag alltid kommer att sakna vissa saker och tanken på att jag aldrig kommer att få uppleva tillfredställelsen av dem gör mig minst sagt nedslagen. Det får mig att känna som att jag aldrig kommer att bli komplett utan jag kommer alltid att famla i mörkret, jag kommer alltid att få jaga efter den där fixen jag behöver. Det där utbytet jag drömmer om.

Desto närmare julen kommer, desto mer påminns jag om hela tanken kring traditioner och firande av olika saker. Sånt som verkar vara så självklart. Då vill jag bara bort ändå mer.

Jag tittar på senorna i min hand som rör sig. Jag har haft en sån dag då blodådrorna buktat ut extra mycket och mina händer ser nötta och exponerade ut. Det ser förstås lite fascinerande ut, man ser exakt vilka muskler och senor som rör på sig för att olika rörelser ska kunna göras men det ser precis lika fel ut. Det ska nog inte vara såhär egentligen. Men, jag är knappast som andra heller, för den delen.

Igår höll jag på att köpa en pizzamaskin fastän jag aldrig gör pizza, i lördags höll jag på att köpa en kaffemaskin fastän jag inte dricker kaffe. Idag har jag klarat mig från inköpsbehov men jag känner på mig att det snart kommer ännu ett värdelöst inköp alá bakmaskin, hushållsmaskiner verkar verkligen vara min grej just nu.

Inatt när jag låg och försökte somna så kom jag precis som så många andra gånger på något helt underbart jag ville skriva ner, en känsla som jag verkligen ville beskriva men jag räknade som alltid med att kunna plocka fram det på morgonen och skriva ner det då. Det kunde jag inte. Så nu hoppas jag att samma känsla ska återvända till mig när jag lägger mig ikväll, så får jag förhoppningsvis plita ner tankarna då.

Jag har haft oväntat mycket energi idag, antagligen med tanke på att jag i princip bara sov igår och under fredagskvällen. Så jag har orkat med att måla min vardagsrumsvägg samt även springa en mil, vilket var väldigt längesen sist.

Dessutom har jag även lyckats känna av den alltför påträngande och, för mig, påträngande känslan av att “vara för mycket”. Jag får ofta den känslan och jag vet inte hur mycket verklighet det ligger i det men just tanken på att jag skulle vara för intensiv skrämmer mig, jag vill inte vara jobbig och jag vill inte vara intensiv, jag hoppas att det bara ska vara en vanförställning.

Dagens behov: Icke-ensamhet.
Dagens musik: Digweed, gud, så bra han är. Jag älskar när han pratar. Han pratar riktig britt-engelska och säger “tjaance” och chance och “baa-naa-naa-s” åt bananas.
Dagens mat: Denna förbannade wok.
Dagens känsla: Hur ska jag någonsin passa in?
Dagens önskan: Befria mig från högtider.

Jag börjar mer och mer komma fram till att det är i maj det måste ske, det är i maj som jag måste åka iväg oavsett om någon kan följa med mig eller inte. Jag talar såklart om att åka till Ukraina och Pripyat, för att se denna övergivna och giftiga stad som mänskligheten flydde för så längesen. Är det ingen som vill följa?

Jag är inne på min andra dag som inhoppande försäljningschef och det går, enligt mig iallafall, bra. Väldigt bra. Jag får mycket gjort, det är enormt roligt och jag har äntligen betydligt mer jobb än vad jag hinner med och det stimulerar mig verkligen. Däremot har jag aldrig satsat på att bli chef, jag har sedan dag ett bara velat göra mitt jobb och verkligen velat känna mig produktiv – sen verkar större krafter ha konspirerat till min fördel och gett mig goda förutsättningar.

Efter många överläggningar så råder det inga tvivel, jag saknar den kreativa biten i mitt liv. Den, som var så aktiv förut, har slumrat så länge och det är först nu på sistonde som den börjat vakna till liv igen. Det är en uppfyllande känsla, att inte behöva kämpa lika mycket för att skapa förändring eller omväxling i mitt liv. Det är en magisk känsla och är verkligen den jag är. Hej magiska känsla, jag har saknat dig.

Dagens bästa: Jonna, hon lyser upp min dag.
Dagens bekräftelse: Åsa, hennes kommentarer på mina repliker är alltid bra.
Dagens maträtt: Wokgrönsaker, jag börjar tröttna på soyasmaken litegrann nu..
Dagens läsning: Om hur <img>-taggen kom till 1993, inte det mest intressanta jag läst men ändå en historielektion.
Dagens dröm: Att jag skulle skriva en bok, fylld med skarpa analyser, haha.
Dagens förväntan: Att det snart är helg och att jag då MÅSTE måla min vardagsrumsvägg. Det är alltså bestämt nu.

iPhone!

Jag har en god nyhet och en dålig nyhet.

Den bra nyheten: Jag har skaffat en iPhone! Jag bestämde mig till slut för att jag inte borde hålla tillbaka mer. Att kameran inte är särskilt bra är förstås en anledning och jag har haft den som huvudanledning så länge men till slut insåg jag att jag behövde göra så mycket annat med min mobil än att ringa.

Jag ringer inte särskilt mycket utan vill kolla mailen, komma åt mina filer osv. iPhonen klarar ju det galant, plus att den även är mycket bra att prata i! Det är med lätthet den mest underbara telefon jag någonsin haft. Hands down. Helt underbar, jag vill aldrig skiljas från den.

Den dåliga nyheten: Jag mår inte särskilt bra, alls. Det är inte min rygg, för ovanlighetens skull kanske ni tycker men det var ett tag sedan ryggen fick mig att må dåligt. Jag mår otroligt dåligt inom mig och saknar en familj att dela mina tankar och intryck med. I dagsläget har jag ingen familj, jag har ingen mor att berätta för som ska älska mig oavsett vad och jag har ingen far som kan ge mig goda råd.

Det är jobbigt att stå helt på sina egna ben när de inte håller för all tyngd man samlat på sig.

Det är svårt att beskriva hur man är som person. Antingen kan man visa upp stapel på stapel med olika mer eller mindre beskrivande ord och hoppas att mängden ord ska leda till att omgivningen kan bilda sig en uppfattning om hur man är som person. Eller så kan man hoppas att ett stycke text ska ta hand om alla problem som kan uppstå när människor fritt ska associera ord.

Jag hatar att beskriva mig själv. Ibland för att jag inte kan hålla koll på vad folk tänker och tycker men mest för att det känns som att det inte går att beskriva mig, precis som jag antar att det inte går att beskriva någon annan. Skillnaden ligger nog i att jag får så svårt att bestämma mig för vilka ord som ska beskriva mig att jag snabbt tvingar mig själv att skriva ner de största, mest explosiva orden medans jag vet att det är i detaljerna ligger.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag skriver om min yviga fantasi, min ganska vida kreativitet (som sällan levs ut i annat än ord i lunchrummet eller i ett extatiskt samtal med env än) eller hur jag hellre hatar och irriterar mig än accepterar. För det är inte där någon förklaring till hur jag är, ligger.

Det är i detaljerna allt finns, det är i detaljerna som man kan ana att jag har extrema perioder (hej gröt) och det är där som min tämligen icke-existerande familjesituation och brokiga uppväxt finns. Det är detaljerna jag vill skriva ner när någon frågar mig vem jag är eller med vilka tre ord jag skulle beskriva mig själv, men istället blir det tre stora ord som lämnar fler luckor än de täpper till.

Människor gör mig trött, människor och deras underliga åsikter och beteenden. Två saker har stört mig till döds idag, särskilt när jag var på gymet och sprang.

En sak var en del människors underliga syn på sex och könsroller och då menar jag utanför eventuella rollspel och läggningar de har inom eventuella förhållanden. Det verkar oftast vara killar och det är ganska oskyldigt, kommentarer som anspelar på andras utseende som snabbt urartar till påpekanden om hur de inte “håller måttet” enligt deras skala.

Jag är ingen politiskt korrekt filur, jag är tämligen egen av mig och har mycket bisarr humor men jag slänger mig inte med nervärderande kommentarer till mina medmänniskor. Såvida de inte förtjänat det, som man gjort om man öppet kommenterar folks kroppar på jobbet, förstås.

Det gör mig så iriterad att det är svårt att skriva ut i något sånär läsbart format. Det andra som stör mig till döds är USA och deras fånigt värdelösa dödsstraff. Det känns oändligt primitivt att ta livet av någon för något denne gjort och sen känns det inte som att det har riktigt den avskräckande effekten som eftersöks.

Jag har iallafall väldigt svårt att tro att dödsstraffen lett till att brottslingar tänkt “jävlar, jag kommer att hamna i elektriska stolen! bäst att ge upp!” och därmed inte skjutit en polis i huvudet. Men jag antar att det är lite sent för jänkarna att ändra sig och lägga ner hela tanken på dödsstraff.

OmvärlEller så är (hej, nu ska jag generalisera och döma) vissa inflytelserika Texasbor alltför inrotade i sitt dödsstraff och vägrar släppa taget om den delen som för alltid fläckar USAs rättssystem.

Bort, jag vill bort. Från allt som kallas vardag och liv, från allt som kallas plikter och skyldigheter. Allt det vardagen erbjuder som jag inte har energi för just nu. Sedan i fredags har jag upprepat “Läkare 10:00″ för mig själv för att inte glömma bort att jag skulle träffa en läkare idag, klockan 10:00.

Jag träffade läkaren, Kerstin hette hon, idag och fick nya mediciner och tog bort gamla. Jag tycker inte om mediciner, jag tycker inte om att vara bunden till att äta en massa preparat för att kunna fungera i vardagen. På något sätt har jag alltid sett mig själv som utanför alla andra, på många sätt.

Ett är min hälsa, jag har aldrig accepterat att inte orka eller att vara sjuk och då är det riktigt svårt att leva i en vardag där jag ska äta ett antal piller varje dag för att fungera. Jag vill inte göra det, alls. Tanken att helt sluta äta diverse mediciner har gått genom mitt huvud fastän jag vet att det skulle resultera i en massa avvänjningsproblem.

Så jag gör det enkelt för mig och önskar efter en paus, på något sätt så typiskt mig men ändå så helt annorlunda mot vad jag brukar göra. Kanske för att jag gärna drömmer sånt här men aldrig genomför det. Men ibland måste man få drömma lite, ge sig själv en möjlighet att andas, när vardagen blir alltför tung och påfrestande.

Kvällen känns sådär. Det känns att den här veckan har varit intensiv, minst sagt. Allt med inventering, massor av sjuka människor på jobbet och en minst sagt sinande energi inombords. Det var inte så konstigt att jag direkt däckade på soffan i tisdags när jag kom hem vid 18:30 efter att ha klivit upp 03:50 (jag började 05 men jag vill ha en stund på mig) men igår var det samma sak. Jag kom hem, hann precis tugga klart middagen innan jag lade mig på soffan och sov i två timmar. Jag lyckades med nöd och näppe kliva upp, åt en Risifrutti (som inte alls var så god som jag mindes) och klarade av att vara vaken 1,5 timme innan jag 22:30 somnade för natten.

Imorse var jag dessutom helt slut, jag trodde jag skulle vakna utvilad och fräsch men istället tog det tills lunchtid innan jag kunde börja vakna till på riktigt i kroppen. Den här kvällen skulle nog ha blivit precis likadan om jag inte hade bestämt mig för att springa.

Men. Kvällen känns ändå.. sådär. Jag har känt mig så vilset “färdig” på sistonde. Som att jag är färdig med ett stort kapitel av mitt liv, stundtals känns det som att jag är färdig med hela mitt liv och att jag lever, kanske inte på belånad tid, men väl på redan använd tid. Lite som när det känns som att man fortsätter göra något fastän man är färdig, bara för att man väntar på någon. Eller något. Jag har hur som helst planerat att tvätta imorgon och även städa, klockan 07:00.

Folk tycker nog att jag är galen som bokar de tidiga tvättiderna när jag är ledig men jag tycker om det, även om jag inte har några övriga tider att passa så tycker jag om att få börja tidigt och känna att jag inte sover bort halva dagen utan faktiskt uträttar något. Det är viktigt för att jag ska kunna slappna av under den resterande delen av dagen. Däremot ska jag inte städa nu  (även om jag övervägt det mer än en gång), jag ska lägga mig i soffan och spela klart Shadow Complex medans jag maratontuggar tuggummi.

Jag måste bli bättre på att berätta saker utan att trivialisera dem.

Att berätta saker om mig själv som jag verkligen vill få ur mig utan att få dem att låta enkla, kontrollerade och meningslösa är minst sagt en utmaning. Jag komponerar hela tiden meningar som får mina uttalanden att verka onödigt enkla och nästan poänglösa. Jag måste sluta med det om jag någonsin vill känna att folk förstår mig, eller bryr sig.

Det blir ju lätt. Det är ju bara att bryta en livslång vana, you go, Per.

Det känns som att semester inte är ett sånt dumt koncept ändå. Trots att den gått väldigt fort så känns den lämpligt lång, jag längtar tillbaka till jobbet och det känns som att det var bra att få komma bort från precis allting ett tag för att få rätsida på allting. Att bara få släppa allting och ge sig av var bra, även om jag såg till att allting var väl förberett. Jag har haft ganska mycket tid på mig att överlägga med mig själv om hur jag arbetar och hur jag bör fortsätta arbeta för att det ska fungera, på slutet kände jag att lusten försvann i allt raskare takt.

Dagens planering: Att jag _måste_ prova ICAs Selection knäckebröd.
Dagens maträtt: Gröt, yes!
Dagens smärta: Ont i magen, det fungerar inte så bra att springa då.
Dagens ord: Konkav.
Dagens alarm: Rapporten om att personal hade tvingat vårdtagare att misshandla varandra.
Dagens beslut: Jag måste åka Umeå runt för att hitta en tvättkorg, pronto!