Ibland blir jag rädd för att mitt liv ska bli någon sorts fotostatkopia av ett ordinärt och tråkigt liv, såna som man mest ser i filmer och serier. Kanske för att alla ute i verkligheten anstränger sig så förbannat för att inte vara vanliga. Jag har inget emot att vara vanlig, men jag oroar mig för att tappa all kreativitet och all nyfikenhet. Jag vill inte tvingas bli lugn och neutral bara för att passa in även om det kanske skulle bota lite av min känsla av utanförskap.

Därimellan oroar jag mig för att tappa min musiksmak, jag kan spendera väldigt mycket tid till att önska att Digweed inte ska dö. Även om han och jag börjat växa ifrån varandra musikaliskt sett (han spelar så annorlunda numera) så vill jag inte att han ska dö och försvinna som ett inspirationsmoment i min vardag. Det låter säkert konstigt och bisarrt, många verkar tycka att det är konstigt att ens reflektera över döden och hur man kommer att må efteråt, många verkar känna att man inte ska prata om döden och om man gör det så ska man prata om sorgen man kommer att känna när en person dör.

Nu vet jag inte om jag kommer att brista ut i gråt om Digweed dör, jag blir säkert väldigt rörd men jag tror inte jag gråter för det (med tanke på att jag inte kan gråta för mina problem så varför skulle jag lipa då?) däremot kommer jag säkert att deppa en del. För han har alltid funnits där, så länge som jag haft en musiksmak som jag känt har varit “för mig”. Därför är jag också rädd att tappa den eller att helt enkelt tvingas omvärdera mina känslor och vad jag tycker om, bara för att jag kanske blivit “för gammal”. Sånt skrämmer mig, människors sätt att döma en beroende på ålder.

Är man en viss ålder så är vissa saker förbjudna, har man nått 30 så ska man naturligtsvis redan ha börjat betala av kombin och radhuset. Är man 40 så ska man ha valt ut en passande karriär och är man 50 så bör barnens pensionssparande vara i full gång. Här är jag, snart 29 och ett halvt. Utan en aning om jag någonsin kommer passa in. Jag håller inte jämna steg med omvärlden och jag får arbeta så hårt för att inte hamna alltför långt bakom, även om det känns som att jag hela tiden halkar efter lite till.

Ibland önskar jag att jag hade någon att halka efter med, någon som kände som jag gör. Någon som förstod hur det är, någon som jag kunde lyssna på och känna hur ordens ensamhet stärkte mitt mig och befriade mig från behovet av närhet. Iallafall för en stund. Det där behovet, den där känslan av att bära på saker man vill dela med sig av. Meningar man sedan länge nött sönder i huvudet, saker man vill säga och som kommer låta så perfekta – bara någon lyssnar.

Jag antar att det är det som är problemet, att människor kanske inte har lust eller tid att lyssna. Eller så är det så att det bara inte klickar. Eller så är jag petig. Eller så är det så att de jag vill ska lyssna inte har tid eller möjlighet. Vad vet jag, det handlar inte bara om att prata. Alla säger att samhället är så stressigt och att vi försöker göra så mycket och varje gång jag hör det så känns det som att vi verkligen försöker göra så mycket, men utan att åstakomma något. Utan att förverkliga något.

Jag menar inte att predika, det är inte min stil. Jag brukar hellre hålla mina innersta åsikter för mig själv än att dela ut dem till människor, men det känns som att all denna jakt på yta och glans har gjort att kravet på substans fått stå åt sidan. Kanske är det så det ska vara numera, kanske har jag bara missat att uppdatera mig på vad människan behöver. Kanske är jag gammeldags, vad vet jag. Men isåfall är det jävligt ensamt att vara gammeldags.

Låten ovan, från filmen Requiem for a Dream är dagens och definitivt även gårdagens stora tema. Den filmen har jag sett en enda gång, jag planerar att se den igen men jag finner aldrig den sanna styrkan för att orka. Den var utan tvekan det mest deprimerande jag sett och den filmen som fått mig att ifrågasätta mer i min vardag än något annat.

Jag kanske överreagerar men jag tror inte det, alla har väl något i sitt liv som vänt tillvaron upp och ner, i mit fall råkade det vara en destruktiv skapelse vid namn Requiem for a Dream. Jag rekommenderar alla att se den, men det är ingen trevlig historia. Det är inget man mår bra av. Det är sånt man i vardagen blundar för, för att slippa se. För att slippa känna.

På ett sätt känns det som att jag kan skriva för evigt idag, sedan imorse har jag känt ett enormt behov av att dokumentera mina tankar och känslor. För att kunna ta fram dem senare, då jag kan förstå dem eller då någon annan vill försöka förstå.

Jag tog en längre promenad idag och spenderade tiden till att tänka, såklart. Vad annars? Jag har så svårt för relationer som bara hålls strikt platoniska, där inget tillåts växa och inget får någon näring. Man pratar inte om det som är “jobbigt” för det är bara “fel”, man pratar inte om behov eftersom det visar att man har en situation som kan leda till en diskussion kring vad man vill ha (som man inte kan få). Däremot pratar man gärna om kortsiktiga drömmar och om bra saker som alla kan relatera till.

Sånt har jag så svårt för, jag får inte ut så mycket av det och anstränger mig allt mer för att försöka skapa ett relationsklimat som gynnar diskussioner, prat om sånt som behöver få komma ut eller bara prat om annat än att solen skiner, att det snart är helg eller liknande. Jag antar att det är mig det är fel på men just nu får det nog lov att vara så.

Mitt huvud gör ont av extrem koffeinabstinens och min kropp är trött av all mat jag ätit.

Dagens irritation: Människor som verkligen försöker analysera och komma fram till något, fastän de hela tiden når fel slutsatser. Som om de påbörjat någon sorts nybörjarkurs i psykologi men bara deltog under uppropet och introduktionen, sen var det “tajm för en Latte på schtään” men det hindrar dem inte från att försöka med sina lekmannaliknande analyser.
Dagens glädje: Pyramidte klockan 03.00 i en iskall lägenhet, det gjorde inget att lägenheten var kall. Det gjorde inget att jag var trött sen heller, faktiskt.
Dagens mat: Vegetarisk Jansson, faktiskt oväntat god. Sådär så att jag faktiskt blev förvånad.
Dagens illamående: Två stycken Lindorkulor samt två tryfflar på fastande mage innan middagen, jag gör ALLTID det misstaget.
Dagens misslyckande: Musikvalet för morgonen, inget passade riktigt och jag växlade mellan en Dana-spelning jag inte var sugen på och ett antal Digweed-spelningar som jag absolut inte var sugen på.
Dagens saknad: Katt skulle ha varit mysigt, så hade jag sluppit lägga mig ensammen när jag kom hem från jobbet. För även om det var otroligt skönt att få sova så kändes det fruktansvärt ensamt.
Dagens tanke: “Julafton imorgon. Kom över det.”
Dagens behov: Tystnad. Det är svårt att orka med gapskratt när man är så trött att man knappt är vaken..
Dagens imorgon: Förhoppningsvis hanterbar. Eller iallafall trygg.

Jag hade tänkt vara enormt ambitiös och klippa ut en bit av en låt som Digweed spelade för att ni dels skulle få höra vilken enormt bra låt det faktiskt är (prove me wrong) och dessutom för att ni ska höra vilken underbar röst människan Digweed har, men, det är mycket jag tänker och det är sällan jag lyckas förverkliga allt.

Jag skyller på att jag har haft huvudvärk sedan klockan åtta imorse och därför inte är helt pepp på att göra något som faktiskt kräver något större engagemang. Ikväll har jag hittils spelat spel och skrivit en längre text om vad jag tror att jag behöver i vardagen och det är väl ungefär där jag stannar för kvällen.

Just nu önskar jag mig julledigt och en ny upptäckt. Vad önskar du dig?

Det känns ibland som att jag alltid kommer att sakna vissa saker och tanken på att jag aldrig kommer att få uppleva tillfredställelsen av dem gör mig minst sagt nedslagen. Det får mig att känna som att jag aldrig kommer att bli komplett utan jag kommer alltid att famla i mörkret, jag kommer alltid att få jaga efter den där fixen jag behöver. Det där utbytet jag drömmer om.

Desto närmare julen kommer, desto mer påminns jag om hela tanken kring traditioner och firande av olika saker. Sånt som verkar vara så självklart. Då vill jag bara bort ändå mer.

Jag tittar på senorna i min hand som rör sig. Jag har haft en sån dag då blodådrorna buktat ut extra mycket och mina händer ser nötta och exponerade ut. Det ser förstås lite fascinerande ut, man ser exakt vilka muskler och senor som rör på sig för att olika rörelser ska kunna göras men det ser precis lika fel ut. Det ska nog inte vara såhär egentligen. Men, jag är knappast som andra heller, för den delen.

Igår höll jag på att köpa en pizzamaskin fastän jag aldrig gör pizza, i lördags höll jag på att köpa en kaffemaskin fastän jag inte dricker kaffe. Idag har jag klarat mig från inköpsbehov men jag känner på mig att det snart kommer ännu ett värdelöst inköp alá bakmaskin, hushållsmaskiner verkar verkligen vara min grej just nu.

Inatt när jag låg och försökte somna så kom jag precis som så många andra gånger på något helt underbart jag ville skriva ner, en känsla som jag verkligen ville beskriva men jag räknade som alltid med att kunna plocka fram det på morgonen och skriva ner det då. Det kunde jag inte. Så nu hoppas jag att samma känsla ska återvända till mig när jag lägger mig ikväll, så får jag förhoppningsvis plita ner tankarna då.

Jag har haft oväntat mycket energi idag, antagligen med tanke på att jag i princip bara sov igår och under fredagskvällen. Så jag har orkat med att måla min vardagsrumsvägg samt även springa en mil, vilket var väldigt längesen sist.

Dessutom har jag även lyckats känna av den alltför påträngande och, för mig, påträngande känslan av att “vara för mycket”. Jag får ofta den känslan och jag vet inte hur mycket verklighet det ligger i det men just tanken på att jag skulle vara för intensiv skrämmer mig, jag vill inte vara jobbig och jag vill inte vara intensiv, jag hoppas att det bara ska vara en vanförställning.

Dagens behov: Icke-ensamhet.
Dagens musik: Digweed, gud, så bra han är. Jag älskar när han pratar. Han pratar riktig britt-engelska och säger “tjaance” och chance och “baa-naa-naa-s” åt bananas.
Dagens mat: Denna förbannade wok.
Dagens känsla: Hur ska jag någonsin passa in?
Dagens önskan: Befria mig från högtider.

Jag börjar mer och mer komma fram till att det är i maj det måste ske, det är i maj som jag måste åka iväg oavsett om någon kan följa med mig eller inte. Jag talar såklart om att åka till Ukraina och Pripyat, för att se denna övergivna och giftiga stad som mänskligheten flydde för så längesen. Är det ingen som vill följa?

Jag är inne på min andra dag som inhoppande försäljningschef och det går, enligt mig iallafall, bra. Väldigt bra. Jag får mycket gjort, det är enormt roligt och jag har äntligen betydligt mer jobb än vad jag hinner med och det stimulerar mig verkligen. Däremot har jag aldrig satsat på att bli chef, jag har sedan dag ett bara velat göra mitt jobb och verkligen velat känna mig produktiv – sen verkar större krafter ha konspirerat till min fördel och gett mig goda förutsättningar.

Efter många överläggningar så råder det inga tvivel, jag saknar den kreativa biten i mitt liv. Den, som var så aktiv förut, har slumrat så länge och det är först nu på sistonde som den börjat vakna till liv igen. Det är en uppfyllande känsla, att inte behöva kämpa lika mycket för att skapa förändring eller omväxling i mitt liv. Det är en magisk känsla och är verkligen den jag är. Hej magiska känsla, jag har saknat dig.

Dagens bästa: Jonna, hon lyser upp min dag.
Dagens bekräftelse: Åsa, hennes kommentarer på mina repliker är alltid bra.
Dagens maträtt: Wokgrönsaker, jag börjar tröttna på soyasmaken litegrann nu..
Dagens läsning: Om hur <img>-taggen kom till 1993, inte det mest intressanta jag läst men ändå en historielektion.
Dagens dröm: Att jag skulle skriva en bok, fylld med skarpa analyser, haha.
Dagens förväntan: Att det snart är helg och att jag då MÅSTE måla min vardagsrumsvägg. Det är alltså bestämt nu.

iPhone!

Jag har en god nyhet och en dålig nyhet.

Den bra nyheten: Jag har skaffat en iPhone! Jag bestämde mig till slut för att jag inte borde hålla tillbaka mer. Att kameran inte är särskilt bra är förstås en anledning och jag har haft den som huvudanledning så länge men till slut insåg jag att jag behövde göra så mycket annat med min mobil än att ringa.

Jag ringer inte särskilt mycket utan vill kolla mailen, komma åt mina filer osv. iPhonen klarar ju det galant, plus att den även är mycket bra att prata i! Det är med lätthet den mest underbara telefon jag någonsin haft. Hands down. Helt underbar, jag vill aldrig skiljas från den.

Den dåliga nyheten: Jag mår inte särskilt bra, alls. Det är inte min rygg, för ovanlighetens skull kanske ni tycker men det var ett tag sedan ryggen fick mig att må dåligt. Jag mår otroligt dåligt inom mig och saknar en familj att dela mina tankar och intryck med. I dagsläget har jag ingen familj, jag har ingen mor att berätta för som ska älska mig oavsett vad och jag har ingen far som kan ge mig goda råd.

Det är jobbigt att stå helt på sina egna ben när de inte håller för all tyngd man samlat på sig.

Det är svårt att beskriva hur man är som person. Antingen kan man visa upp stapel på stapel med olika mer eller mindre beskrivande ord och hoppas att mängden ord ska leda till att omgivningen kan bilda sig en uppfattning om hur man är som person. Eller så kan man hoppas att ett stycke text ska ta hand om alla problem som kan uppstå när människor fritt ska associera ord.

Jag hatar att beskriva mig själv. Ibland för att jag inte kan hålla koll på vad folk tänker och tycker men mest för att det känns som att det inte går att beskriva mig, precis som jag antar att det inte går att beskriva någon annan. Skillnaden ligger nog i att jag får så svårt att bestämma mig för vilka ord som ska beskriva mig att jag snabbt tvingar mig själv att skriva ner de största, mest explosiva orden medans jag vet att det är i detaljerna ligger.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag skriver om min yviga fantasi, min ganska vida kreativitet (som sällan levs ut i annat än ord i lunchrummet eller i ett extatiskt samtal med env än) eller hur jag hellre hatar och irriterar mig än accepterar. För det är inte där någon förklaring till hur jag är, ligger.

Det är i detaljerna allt finns, det är i detaljerna som man kan ana att jag har extrema perioder (hej gröt) och det är där som min tämligen icke-existerande familjesituation och brokiga uppväxt finns. Det är detaljerna jag vill skriva ner när någon frågar mig vem jag är eller med vilka tre ord jag skulle beskriva mig själv, men istället blir det tre stora ord som lämnar fler luckor än de täpper till.

Människor gör mig trött, människor och deras underliga åsikter och beteenden. Två saker har stört mig till döds idag, särskilt när jag var på gymet och sprang.

En sak var en del människors underliga syn på sex och könsroller och då menar jag utanför eventuella rollspel och läggningar de har inom eventuella förhållanden. Det verkar oftast vara killar och det är ganska oskyldigt, kommentarer som anspelar på andras utseende som snabbt urartar till påpekanden om hur de inte “håller måttet” enligt deras skala.

Jag är ingen politiskt korrekt filur, jag är tämligen egen av mig och har mycket bisarr humor men jag slänger mig inte med nervärderande kommentarer till mina medmänniskor. Såvida de inte förtjänat det, som man gjort om man öppet kommenterar folks kroppar på jobbet, förstås.

Det gör mig så iriterad att det är svårt att skriva ut i något sånär läsbart format. Det andra som stör mig till döds är USA och deras fånigt värdelösa dödsstraff. Det känns oändligt primitivt att ta livet av någon för något denne gjort och sen känns det inte som att det har riktigt den avskräckande effekten som eftersöks.

Jag har iallafall väldigt svårt att tro att dödsstraffen lett till att brottslingar tänkt “jävlar, jag kommer att hamna i elektriska stolen! bäst att ge upp!” och därmed inte skjutit en polis i huvudet. Men jag antar att det är lite sent för jänkarna att ändra sig och lägga ner hela tanken på dödsstraff.

OmvärlEller så är (hej, nu ska jag generalisera och döma) vissa inflytelserika Texasbor alltför inrotade i sitt dödsstraff och vägrar släppa taget om den delen som för alltid fläckar USAs rättssystem.