Alright, en del av mig vill be om ursäkt för att det var sisådär ett sekel sedan jag skrev sist men resten av mig tycker att det är fine-fine. Det är inte så att jag inte haft annat för mig, jag har till exempel varit sjuk i över en månad med effekter såsom migrän i över en vecka, illamående, yrsel samt ett och annat förlorat kilo på kroppen som dock verkar komma tillbaka nu, sakta men säkert.

Again and again and again, vad är new and fresh i mitt liv? Suktet efter Pripyat är tillbaka och nu vill jag verkligen utforska bara staden en dag, jag skulle kunna tänka mig att åka nu. Direkt, imorgon. Slänga mig på ett flyg och komma tillbaka på söndag. Sån tur har jag inte men det dröjer väl inte länge förräns jag planerar det i huvudet varje dag..

Vissa dagar känns det som att jag lever för första gången på länge, istället för att gå runt med skygglappar över ögonen så ser jag äntligen och även om allt inte är njutbart eller så superbt som man kunde hoppas så är det ändå underbart. Tro mig, jag är ingen anhängare av “allt måste låta positivt annars är mitt liv bortkastat” men det ligger en del sanning i att livet måste vara förjävligt för att det ska kunna vara bra. Hittils har jag endast valt att känna att livet är förjävligt, bara på slutet har jag vågat tro att det kunde vara.. bra.

Kanske har jag undvikit att känna det på riktigt eftersom jag blir så oroad stundtals, oroad över att tappa allt och oroad över att dö. Oroad över att inse att jag inte fick njuta av allting nog länge, att dö otillfredställd. Fegt är det. Fegt och onödigt. Alla dör någon gång, funderar man över det så dör man bara snabbare än om man använder tiden till att göra något annat.

Äh, vem försöker jag lura. Klart jag kommer fundera över döden, det har jag alltid gjort och såna vanor är svåra att släppa. Men just nu så känns det bra att leva iallafall.

Jag sitter och halvtittar på UFC medans jag försöker bestämma mig för om jag ska lägga mig och sova eller om jag ska fortsätta att planlöst bara klicka mig runt på olika siter.

Det här har varit en ovanlig dag, egentligen en mycket ordinär dag med mina mått men det var ett tag sedan jag kände såhär. Jag har varit så enormt trött ochs liten av både sömnbrist och förkylningskänslor att jag räknat minuterna tills jag har fått stämpla ut och gå hem.

Under dagens gång har jag dock hunnit fundera på om jag borde byta jobb (mycket återkommande tema när jag är trött) och vad jag borde göra under hösten, fast jag har mest tänkt på Malin. Det absolut sämsta med att inte vara ledig och ha semester är att jag inte kan träffa Malin varje dag.

Det stör mig.

På min fritid tycker jag om att experimentera. Det handlar oftast om experiment med mig själv (nej, inga sexuella, sorry) och min omgivning, mest för att det är enklast så. Mitt humör och hur jag mår är något jag ofta återvänder till eftersom det är så otroligt fascinerande hur mycket man kan styra över sitt eget välmående och vilken effekt småsaker som musik, mat eller sömn kan ha. Bara nyss då jag kom hem från en halvtråkig cykeltur (tråkiga vägar, trött i benen) så bytte jag musik och direkt fick kvällen en helt annan innebörd.

Nu menar jag inte att hela min tillvaro är ett experiment men relativt ofta så brukar jag göra mindre förändringar i min vardag bara för att se hur jag reagerar, man kan tro att inget händer eftersom jag vet vilka förändringar som jag gjort men det är lustigt hur huvudet och själen kan reagera olika, om man nu tror på att vi människor har en själ. Det betyder såklart inte att jag kan få mig själv att tro vad som helst men jag kan få mig själv att känna olika saker beroende på vilken musik jag lyssnar på och liknande.

Jag antar att alla, eller iallafall många, kan göra så här och gör så här. Skillnaden är kanske att jag gör det när det inte behövs, bara för att prova. Jag kan tänka sönder en viss maträtt för att bli sugen på att äta just det, fastän jag har rester i kylen som jag behöver äta upp. Eller så kan jag boka biobiljetter till en film jag inte riktigt vill se, bara för att hypa sönder den för mig själv, vilket oftast resulterar i att jag tycker att filmen är “okej”.

Det är ett enormt lustigt fenomen! Det är underligt och samtidigt så intressant, jag vill inbilla mig om att det ger mig bättre insikt i hur människor ser på mig och hur de påverkar mig, både på bra och dåliga sätt. (hej paranoid, haha) Samtidigt vet jag inte om det är något man borde göra. Det måste finnas en tid då man får må som “man mår”, utan en massa vägledning från det vakna jaget. Äh, nu verkar jag svamla. Det lät bättre i huvudet än vad det blev nedskrivet.

Dagens irritationsmoment: Kärringen som inte kunde högerregeln.
Dagens huvudsyssla: Sova. Tröttare har jag inte varit.
Dagens saknad: Åh, enkelt. Malin.
Dagens mat: Müsli i sojamjölk, hur gott som helst! Jag är frälst!
Dagens oro: Att telefonen bara ringde och ringde.
Dagens önskan: Att åka tillbaka till Stockholm.
Dagens dröm: När jag slumrade på soffan så drömde jag att funktionen för att skicka sms i min telefon skulle sluta fungera och om jag inte betalade 50.55:- (alltså, femtio kronor och femtiofem öre) så skulle jag inte få skicka fler sms. Av någon anledning blev det en mindre panik inför det beslutet?

För någon vecka  sedan satt jag och Malin på Waynes Coffee och pratade allmänt om Pripyat och hon vill åka – med mig! :D Jag är fortfarande lite förvånad och förvirrad men mest extatisk. Jag vill så gärna åka men det är inget ställe man åker till ensammen, dels av säkerhet men sen är det så många intryck som jag inte vill ha för mig själv och att få dela dem med Malin? Woah.

Men det blir ingen resa i år, jag gav min expertåsikt (baserad på en miljard skummade foton, hah) och kände att det var bättre om man åkte på våren. Detta för att det nästan är makabert att se en omgivning som Pripyat, härjad av väder och vind, ändå blomma upp när våren kommer. Träd växer i staden (och ibland inuti hus), fåglarna sjunger, vattnet porlar. Allt lever men är så förrädiskt förgiftat att människan inte kan flytta tillbaka förräns om flera hundra år.

Det känns MAGISKT att bara tänka på att jag faktiskt ska åka dit och dessutom ändå mer magisk att tänka mig att jag ska få åka dit med Malin, jag hade inte ens vågat fantisera om det.

M-ih!

Det är en dålig period just nu. Mitt humör är lågt, min humor saknas och jag har svårt att hitta nya infallsvinklar på problem jag vill lösa eller funderingar i vardagen. Ibland känns det som att jag bara flyter med för att det är det enda valet jag har. Jag har svårt för att fokusera på dokumentärer och tänker helst medans jag lyssnar på musik blandat med skvalet från vinden som vägrar lägga sig så fort jag ska cykla någonstans.

Man kan nog säga att det är en dålig period. Men samtidigt inte. Samtidigt är det min bästa period någonsin, om man struntar i tiden då jag är ifrån Malin. Bara att sitta bredvid henne förändrar hela mitt sätt att tänka och känna. Det är en helt enorm upplevelse som jag har svårt att förstå.

Det som står på schemat idag är ett försök till löpning (det går halvdåligt just nu, skyller på sommartrötthet) samt grötätande. Jag har ätit sallad och rotfruktsgratäng men jag saknar min gröt, konstigt nog. Jag förstår inte varför men jag har liksom vant mig vid att äta gröt i tid och otid (hej magkatarr!) så jag saknar den så fort jag äter något annat, det är en helt galen känsla som däremot driver fram ganska många skratt i lunchrummet, något jag märkt att jag mår ganska bra av.

Tyvärr så ter sig inte mina ord sig så väl i text idag så jag avrundar här med en förhoppning om att ni vill läsa nästa inlägg när det kommer.

Jag lyssnar på Trentemollers Late Night Cab Driving och känner mig inte alls på humör för någon progressiv och stundtals mycket upprepande Digweed-spelning, jag har varit på Dana Bergquist-humör väldigt länge nu. När jag är på Dana-humör så är det förvisso ganska progressivt men det är mjukt, melodiöst och stundtals till och med låttexter! Det är mycket ovanligt för att vara jag eftersom jag som bekant hatar låttexter, men det är något speciellt med mannen Dana som förutom att han har ett tjejnamn även ser ut som någon alla vill vara kompis med.

Ikväll hade jag jouren och kommer att ha det de kommande fyra onsdagarna då min jämlike arbetskamrat har semester, men det var riktigt bra. Vi låg bra till, vi hade hunnit arbeta bort det mesta av varorna (midsommarveckan är inget skämt om man jobbar på Maxi, kan jag meddela) och jag kände mig ganska väl till mods. Jag fick höra av butikschefen att vi öppnar för personalen en timme tidigare imorgon, alltså klockan fem istället för sex. Under hela cykelturen hem funderade jag på om jag skulle börja fem jag med men insåg att jag faktiskt ville få sova och ta igen lite förlorade krafter, att komma hem 23:00 och kliva upp 04:00 är inte att rekommendera såvida man inte vill förkorta sitt liv betydligt.

Just nu känns det lite som att jag bara väntar ut dagarna, jag är inte säker på att jag har känt så här förut. Iallafall inte på väldigt länge. Det är inte att jag känner att jag saknar ett mål med vardagen och det är inte heller att jag är less på hur mina dagar är, det är bara som att jag inte ens reflekterar över att jag lever utan jag går genom varje dag som om det bara är något man gör. Det stör mig litegrann eftersom jag känner mig så bedövad och långt ifrån verkligheten jämför med alla andra.

Det är såklart något som kommer att försvinna så fort det blir en förändring som inverkar på det, om det inte händer något specifikt med jobbet så lär ju semestern iallafall se till att förändra min världssyn något. Jag ser faktiskt fram emot att ha semester. Jag är trött. Min kropp är trött och började för längesen säga ifrån gällande övertid och extraarbete. Dessutom börjar jag bli lite kluven inuti till vad jag egentligen bidrar med, jag vill så mycket mer men det känns aldrig som att det finns tid. Det är väl något som alla känner då och då, antar jag. Men det är också så enormt störande för jag känner hur jag hela tiden ligger flera steg efter allting.

Men. Mitt liv cirklar inte bara kring mitt jobb, även om jag tycker om mitt jobb. Det är faktiskt lite lustigt att det är så lite status att jobba på ICA. Folk frågar om jag alltid kommer bli kvar på Maxi och om jag inte tycker det är tråkigt att ha ett “sånt jobb”. Jag har ännu i huvudtaget inte kunnat komma på ett jobb som inte blir upprepande, tråkigt eller ostimulerande om man själv är trött på livet utan att göra något åt det. Jag antar att det kan vara ganska kul att vara rockstjärna men hur kul blir det att spela en av de få singlehitarna man gjorde för tre år sedan, för femte gången på en vecka?

Nu är jag såklart ingen rockstjärna så jag vet inte, det kanske är jääääääätteeeeroligt att åka 200 mil i en turnébuss tillsammans med fyra personer som alla vill se olika program på TV eller det kanske är jätteroligt att jobba som meteorolog på TV och hela tiden stå och peka mot en bluescreen och säga meningar som “Måttlig till kraftig nederbörd” och “Stormvarning i Gästrikland” men jag tror att det blir ganska ointressant också om man varje dag går till jobbet med tanken att alla andra ska göra det roligt.

Det jag tänker mest på just nu är, inte helt otippat kanske, Malin. Det är svårt att inte tänka på henne, idag när jag städade gavelexponeringar eller något annat enformigt, upprepande och skadligt för den personliga integriteten (det verkar vara lite mode i att värna om den personliga integriteten, fastän människor inte fattar vad det innebär) så kom jag på mig själv med att tänka på hur bra jag har det som har Malin.

Hur trygg och säker jag känner mig, både i hur hon behandlar mig men också i vad jag känner för henne. Hon påminner så mycket om delar av mig själv som jag tvingat undan för att jag trott att det inte fanns någon som kunde förstå sånt. Jag tänker mest på Malin och saknar henne. Mest på kvällarna. Det vore så fint att sova med henne. Som nu.

Det har varit en lång dag, men på ett bra sätt. Jag har glömt att ta kort på saker jag ville minnas, som när jag och Malin stannade för hennes rökpauser och mina fruktpauser eller när vi drack kaffe på IKEA eller när vi var in på vad som antagligen var Sveriges dyraste ÖoB-varuhus. (säger man varuhus fortfarande?)

Men (jag vet att man “inte får” börja en mening med men, sug) det gör inget, jag var där med Malin och allting kändes magiskt bra. Tiden gick fort och jag kände mig aldrig “udda”, samtidigt insåg jag att vi tillsammans skapade minnen som jag för alltid skulle hålla kära.

Tyvärr är dagen snart över och morgondagen innehåller jourtjänstgöring. Dessutom har jag helgjour nästa helg. Och vecka 27. Och vecka 29. Och jag vet att man “inte får” börja meningar med och, sug.

Men! (där kom det igen) Hur som helst, nu är det Top Gear som jag hade tänkt se. Detta medans jag söker högupplösta bilder på Pripyat som jag ska skicka in till ett företag för att trycka upp dem på målarduk, iih.

Klockan är halv sex och jag har inte riktigt landat från vad som har varit en omtumlande dag, omtumlande på det mest positiva sätt som går. Jag har spenderat fem timmar med Malin och det kändes så bra. Annars brukar jag ha en förmåga att få för mig att jag inte passar in eller att jag till slut tröttnar på människan, men inte med Malin. Det är lika underbart som det är svårt att förstå, jag trodde inte det var möjligt.

Det var bara en halvtimme sedan vi skildes åt men jag längtar redan efter henne och trots att jag bara ska ligga och halvslumra i soffan för att smälta middagen så önskar jag att hon var vid min sida. Alltid.