Fan. Jag som hade tänkt få skriva något som inte var helt deprimerande, som att jag skaffat MBT-skor men det får vänta. Det får vänta tills jag slutat äta medicin, det får vänta tills jag slutat gråta över verkligheten som jag inte känner mig redo för. Det får vänta tills jag hittar en liten lucka i mitt inre som jag inte täppt till än.

Jag älskar mig själv, faktiskt. Det finns delar som jag och antagligen bara jag uppskattar. Som jag polerar likt en pokal och önskar att jag kunde hålla upp och få berätta i längder om fastän jag vet att det är alldelens för specifikt och stundtals för personligt för att det skulle ge omgivningen något annat än en anledning att titta på klockan.

Tyvärr. Tyvärr så är de partierna jag älskar så få att det inte finns tid eller utrymme att vårda dem, att polera de pokaler jag talar om. Istället får de förfalla. Verkar det konstigt, otroligt eller underligt?

Hela min dag har varit kaosartaat meningslös. Svår att hantera, jag har varit paralyserad av mina egna tankar utan att kunna motverka dem.

Vem delar jag min smärta med? En ännu okänd själsfrände kanske. Om det är så, så ber jag om ursäkt. Det är inte meningen att göra dig illa, min vän.

Jag passar på att be lite om ursäkt för inlägget innan det ens påbörjats, jag har ingen agenda för vad jag vill skriva om. Inte här. Jag har ingen stor plan, inget tema, ingen slogan som gör att läsarna vet vad de kan förvänta sig men det kanske är det som är min mening.

En ledig dag innan jag ska jobba en hel helg, jag vet, vuxensnack direkt eller hur? Inte riktigt. En ledig dag och jag har mått bra av att styra över mig själv och vara helt tyst. Jag har låtit mina tårar hopa sig i ögonvrårna men undvikit att låta någon sakta rulla nedför kinden. Jag dricker kaffe som inte är gott, kanske har jag tröttnat. Jag orkar inte prata om det, all energi går åt till att fokusera på att försöka navigera genom det minfält som jag kallar för min vardag.

Säga rätt saker, göra rätt saker, uppleva något som tänder lite gnista i mig att vilja fortsätta och se morgondagen. Då känns smaken på kaffet mycket sekundär. Jag vrider och vänder, försöker förstå var jag är på väg, försöker lita på min egen intuition att ta rätt dörr i mina inre korridorer och välja rätt vägar i labyrinter som egentligen är enkla vägval. Bara det att jag gärna vill gå både höger och vänster, på så sätt gör jag ingen annan än mig själv besviken.

Jag sparade en bild idag från en gammal PostSecrets där det stod “I dont tell people im a vegetarian because they give me more credit then i deserve” och på ett sätt kunde jag relatera. Jag har inga problem att motivera varför jag är vegetarian men jag talar sällan överdådigt om det, jag vill inte höra “Åh, jag borde också äta mer vegetariskt!” eller “Ja, djurhållningen är inte bra!” för det får mig att känna mig obekväm i mitt val plus att.. det är personligt. På något sätt blir det personliga kommentarer som ger mig någon sorts komplimang som jag inte förtjänar.

Den här dagen är något jag behöver, jag behöver fler. Jag har inte fått leva ut på länge, jag har inte fått vara ledsen inuti och vara helt tyst på länge. Jag har inte tittat på YouTube-klipp om kabeldragning i datacenters eller läst artiklar om hur dagens sätt att annonsera kom till.

Ofta kan jag skriva saker som börjar med saker som jag önskar att människor hade frågat mig eller undrat över. Bara för att orden inte låter vänta på sig och jag inte längre kan låta tiden bero i hopp om att någon ska snubbla över rätt fråga eller säga rätt mening vid precis rätt tillfälle då hela universum stämmer, då rätt människor är på plats, jag hör det, jag är på rätt humör och jag har styrkan.

Ibland önskar jag att någon kunde sätta sig ned med ett A4 framför mig med 100 nedskrivna frågor, helt sporadiska frågor som handlar om allt och ingenting. Jag kan se det framför mig, en vänlig men nästan formell utfrågning. A4-pappret är lite nött av vikande, skrivande och kluddande. Allt är skrivet med en klassisk bläckpenna, såna som är ganska billiga och ger klumpar i bläcket ibland.

Det är så mycket jag önskar och när jag tänker efter så är det kanske inte jag som vill bli utfrågad utan det är jag som vill fråga. Det är jag som vill veta och förstå, få veta hur andra gör för att passa in och veta deras hemlighet bakom deras sociala framgångar.

Idag fick jag veta att en säljare som jag bara mött en enda gång och som jag inte var särskilt imponerad av, tagit livet av sig. Innan midsommarafton hade han lagt in sig på psyket och på midsommarafton hade han hängt sig. Jag blev illa till mods när jag fick veta det vilket samtidigt möttes av frågor i mitt huvud: varför blir jag illa till mods över någon jag inte kände? Eller som jag inte tyckte bra om?

Birgitta brukar tjata på mig att jag ska sluta låta huvudet arbeta och låta kroppen ta över ibland eftersom jag hela tiden analyserar och känner efter, jag känner inte. Det var en konstig känsla, att någon vars hand man kramat, röst man hört och gestalt man betraktat valt att befria sig från sig själv och kedjorna som han kände höll honom kvar på en jord där han inte orkade vara med. Jag tror det gav mig lite distans till mina egna känslor som ibland kommer krypandes.

För att fortsätta de negativa nyheterna så har de stängt zonen kring Tjernobyl på grund av strålning. När det väl var dags att åka. När jag fick det bekräftat imorse så blev jag faktiskt riktigt besviken och kanske inte ledsen men uppgiven. Cykeln kändes ovanligt svårtrampad.

Dagens ord: Tisdagsångest. En favorit i repris.
Dagens överraskning: En bordsfläkt! :)
Dagens konstaterande: Att spendera fyra veckor utan att skämta med Jonas kommer bli konstigt tomma.
Dagens noja: Viktnoja.

Hoppa. Inte hoppas, hoppa.

För några dagar sedan somnade jag i soffan, stirrandes rakt upp i taket tills mina ögon inte orkade hålla emot längre. Hela tiden tänkte jag på samma scenario, vilket för mig är ganska exceptionellt. Oftast hoppar mina tankar och känslor fram och åter utan att riktigt hålla mig samman. Jag såg framför mig hur jag stod på knä i gräset i utkanten på en övergiven stad (som ni redan vet namnet på om ni läst ett enda inlägg i den här bloggen), tittandes ner på mina underarmar vars vener tydligt syntes genom huden.

Sakta höjde jag blicken och tittade mot de övergivna husen, jag minns hur mina glasögon satt tätt mot mitt ansikte och hur min andning var lätt och försiktig. Jag frös inte, jag saknade ingenting. Ett enormt lugn hade infunnit sig i mig och jag satte mig ned och höll armarna runt mina ben, ungefär som att jag försökte bilda en boll och tittade ner i gräset.

Det var över.

Desto mer tankar som samlas i mitt huvud desto svårare blir det att beskriva dem på papper. Ibland skriver jag ner ord på olika block bara för att jag tänker på dem hela tiden, det är som att hänga av sig en rock som är tung eller en tröja som kliar. En befrielse. Jag undrar vad som är en befrielse för andra, alla som vaknar och tänker “vem är jag egentligen?”, var börjar man nysta i en sådan härva av känslor och infall?

Att beskriva det som en utmaning är att underskatta uppgiften. Vad är en befrielse för en människa som inte vet sin roll i samhället, som inte vet sin position bland sina medmänniskor eller ens i sig själv? Att få prata om sig själv för att upptäcka sig själv? Att få promenera med någon i tystnad? Kanske att få dela en stund av ömhet och omtanke utan att känna krav på att uppfylla några särskilda krav. Slippa känna kraven anhopas om att göra ditt eller datt.

Vilka är ni, mystiska människor som likt mig själv funderar på vem man är? Var är ni? Jag antar att det här klassas som “dravvel” eller “flum” (jag hatar det ordet) men jag föredrar att försöka ta reda på vem jag är istället för att försöka fundera ut vad som är poängen med människans vistelse på jorden. Jag bryr mig ärligt talat inte om de övriga sex miljarder människorna som går på den här jorden så mycket att jag vill veta varför alla är här, jag vill veta vem jag är och varför jag blivit den jag är.

On the streets of Philadelphia.. jag blir alltid lite gråtmild av Bruce Springsteens låt som fått mig att inte vilja se filmen Philadelphia igen fastän den är så pass bra.

Det är en sån paus mellan mina inlägg numera. Inte för att jag har mindre att skriva om men för att jag saknar den berömda tiden. Tid, som egentligen är allt vi har blir istället till uppskjutna behov och tankar om att göra det “sen”. När dessa “senare” eller “om en stund” inträffar blir allt svårare att precisera, precis som framtiden blir allt mer oviss.

Jag är ledsen att rapportera att även denna dag går i någon sorts grå dimma, tung som cement och färgad antracit. Vem kan kräva att jag ska vara glad? Alla. Det är åtminstonde så det känns. Var inte sån nu! Åh, jobbigt. Prata med någon. Jag finns här om du vill prata. Det där är inget jag kan något om så jag ska nog inte säga något.

Alla kanske borde sluta med vad de gör och göra något annat, inklusive mig själv. Skapa ett helt nytt liv från scratch. Äh, vilken vanföreställning. Som att gamla problem skulle försvinna för att man förleder det medvetna med nya fysiska och psykiska intryck – de gamla såren läker knappast av det.

Så är det svårt att se någon mening i det man gör,

Jag önskar så att jag hade en familj.

Det är märkligt hur jag år efter år fortsätter ta tiden förgivet och låter den passera i djup övertygelse om att jag inte förändras i samma takt. När man jobbar inom dagligvaruhandeln så pratar man om att ta ett steg bakåt och se med kundens ögon och ganska ofta skulle jag behöva använda ett liknande synsätt på mig själv – att ta ett steg tillbaka och särskåda mig själv.

Jag är tjurig och dum, jag jobbar långa jourpass med feber och illamående med irritation över att jag inte kan jobba lika snabbt som vanligt. Jag tror att jag kan hantera stress på samma sätt som förut så när någon tjomme bestämmer sig för att skära sönder ett däck så briserar det nästan. Per, hur var det förra året vid den här tiden? Är det här en vårdepression eller har det hänt något?

Det börjar kännas som att alla årstider är en ursäkt för att få vara deprimerad.

Jag önskar be om ursäkt för en tanke jag hade för någon dag sedan. Jag såg en person vars blogg jag brukar följa och valde att döma personen som onödigt ifrågasättande, svår och otillgänglig men det tog inte mer än några sekunder innan jag ångrade mig bittert och bad om ursäkt inom mig själv – som om det skulle få tanken ogjord.

Ursäkten och att jag ångrade mig, jag antar att det kommer från att jag är så rädd för att bli dömd för någon jag inte är. För att omgivningen inte ska se alla sidor.

Ser du alla sidor?