Jag har någon sorts period just nu. Jag tror jag varit så här hela veckan, kanske en vecka och några dagar. (de där dagarna är viktiga, har jag förståt)

En period då jag inte vill prata, vill vara för mig själv och helst vill få gråta ut. Om något. Vad vet jag inte. Jag är inte deprimerad, jag känner ingen hopplöshet utan jag känner mig mest lite lätt förtvivlad och en önskan om att få veta vad som är fel har sedan länge infunnit sig.

Rädd för att hamna i en framtid jag inte önskar. Att vakna dag ut och dag in i en vardag där allting är sig likt. Där blommorna bara ska lukta gott och inte vara färgglatt inbjudande, där kuddarna ska ligga fint bredvid varandra och inte knådas till under en noggrann ritual och där företagsklyschor ska slängas över varandra med samma precision som alla patetiska klappar på ryggen som killar håller på med eftersom de har satt en bögstämpel på att kramas.

Kan ni förstå att en i min närhet verkligen inte kan kramas utan verkligen klappar en på ryggen och grymtar sådär “maskulint”? Jag trodde det var ett skämt första gången och skrattade faktiskt. Då jag insåg att det inte var ett skämt så blev jag lite ställd.

Jag trodde inte såna människor fanns. Men tydligen hade jag fel. Hoppas till Gud att de inte finns i min framtid.

Jag lyckades med något så tragiskt för någon vecka sedan. Under flera dagar flyttade jag mitt iTunes-bibliotek fram och tillbaka mellan olika nätverksdiskar för att till slut kunna frigöra det helt från min iMac, som jag tänkt sälja.

Men det verkar som att det blev några turer för mycket i allt flyttande för helt plötsligt så hade jag lyckats radera två backups av mp3filerna, iTunes-biblioteket och en backup av nämnda filsamling.

Jag har aldrig tyckt att det varit så farligt för människor som tappat all sin musik och sen gnällt om det men det var innan jag själv råkade ut för det. Jag hade samlat sedan 1996 ungefär och jag hade ytterst få singlar – jag har alltid samlat på livespelningar. Noga utvalda, betygsatta för att veta vilken som passar när.

Fan! Det får mig ändå mer att sakna vinylspelandet. Vinyler tappade man inte bara bort utan de gick sönder.

Jag kommer åter igen till slutsatsen att mitt liv inte är 100% dåligt, som jag ibland trott. Jag har lärt mig se nyanser i vardagen, känna skillnader och göra skillnad på saker och ting själv. Även om jag målar fan på väggen ibland och tror att allt är över bara för man har en dålig dag så blir jag bättre.

Det om något är en bedrift. Iallafall för att vara mig, en ständigt cynisk person som tror det absolut värsta om människor och omgivningen hela tiden. Jag får tvinga mig själv att se saker ur ett helt (för mig) onaturligt perspektiv, något som ger mig stort nöje eftersom jag tycker om att utmana omgivningen med att inte alls vara som man vant sig.

Men det var det där med att trivas, det går ganska bra men det finns saker kvar att göra. Det låter ju jävligt pretentiöst att springa omkring och tro att jag ska ta ansvar för allt jag gör men jag strävar hela tiden mot någon sorts jämvikt i mitt liv och det är otroligt motsägelsefullt eftersom jag helst av allt gör saker själv, är själv, skriver själv, lyssnar på musik själv osv.

Mycket själv i mitt liv. Det kommer nog från barndomen och sitter djupt. Ibland känns det som att tiden för att ställa saker och ting tillrätta är på väg att ta slut men det är såna gånger som jag blundar, andas in och tar an min egen djävul barhänt.

Det är förvånansvärt hur människor, oavsett hur kreativa och påhittiga de är, kan fastna i samma nät av vardagstrassel och påhittad mystik som alla andra. För någon dag sedan slog det mig hur svårt det är att bryta sig loss ur sina invanda tankemönster eller rutiner och det gjorde mig så irriterad. Jag har inget emot att vara förutsägbar, jag trivs ganska bra med att vara en människa som hamnar i perioder då jag bara äter ångkokade morötter, kladdkaka eller dricker massor av kaffe.

Vad jag däremot inte trivs med är att märka hur jag måste tvinga mina tankar att utvecklas istället för att ta den givna och snabba vägen hela tiden. Jag hatar känslan av att vara förutsägbar när det handlar om vad jag kommer att tänka eller säga. Så mycket att det blivit lite tabu för mig att prata om väder, semestern eller vad man gjorde i helgen eftersom jag ofta förknippar det med saker man pratar om när man “inte har något att prata om”.

Dock är det så att man ibland vill prata om vädret eller semestern. Det för dock inte bara nackdelar med sig. En fördel är att om jag skulle vara med i något trolleritrick där jag ombeds tänka på en färg och säga den första färgen jag tänker på, så skulle jag ta den andra bara för att jag inte vill säga den första – eftersom alla andra antagligen sagt den. Det förstör tricket, vilket är lite skönt eftersom jag inte tycker om trollkarlar och jag slipper höra att jag säger samma saker som alla andra.

I en önskan att vara lite unik och speciell så känns min fruktan kring att aldrig bli accepterad som en motsägelse i sig.

Jag och F har sett klart dokumentären Food Inc och det är svårt att inte dras med av alla ämnen som presenteras. Filmen tar upp hur boskapsskötsel fungera numera, hur bönderna arbetar för att hjälpa till att utfodra till allt lägre priser och hur vi människor slussas mot billig och onyttig mat.

Det är läskigt, äckligt, rörande och omtumlande att se hur människor och djur utnyttjas av företag som bara har sin egna ekonomiska vinning som mål. Men det som störde mig mest var att alla pratade om djuren som “produkter”, det för mig visade ganska tydligt vilken inriktning företagen har.

När man slutar tala om djuren som just djur och levande varelser för att istället benämna dem som “produkter”, då försöker man också slippa sitt ansvar som människa. Oavsett hur gärna man vill så går det inte att avdramatisera såna faktum som att kycklingarna nu ska bli lika feta på hälften så lång tid som för 40 år sedan eller att djur står i sin egen och kanske 200 andra djurs avföring, avföring som går långt upp på benen.

Är det rätt? Är det okej att göra så? Jag tycker att det är sjukt. Inte att äta kött, även om jag är vegetarian så säger jag inte att man inte ska äta kött, men att behandla djuren så och göra allting så ohumant. Att förvandla bönderna till bödlar och djuren till objekt, det är fel.

Det är smutsigt och fel.

Alright, en del av mig vill be om ursäkt för att det var sisådär ett sekel sedan jag skrev sist men resten av mig tycker att det är fine-fine. Det är inte så att jag inte haft annat för mig, jag har till exempel varit sjuk i över en månad med effekter såsom migrän i över en vecka, illamående, yrsel samt ett och annat förlorat kilo på kroppen som dock verkar komma tillbaka nu, sakta men säkert.

Again and again and again, vad är new and fresh i mitt liv? Suktet efter Pripyat är tillbaka och nu vill jag verkligen utforska bara staden en dag, jag skulle kunna tänka mig att åka nu. Direkt, imorgon. Slänga mig på ett flyg och komma tillbaka på söndag. Sån tur har jag inte men det dröjer väl inte länge förräns jag planerar det i huvudet varje dag..

Vissa dagar känns det som att jag lever för första gången på länge, istället för att gå runt med skygglappar över ögonen så ser jag äntligen och även om allt inte är njutbart eller så superbt som man kunde hoppas så är det ändå underbart. Tro mig, jag är ingen anhängare av “allt måste låta positivt annars är mitt liv bortkastat” men det ligger en del sanning i att livet måste vara förjävligt för att det ska kunna vara bra. Hittils har jag endast valt att känna att livet är förjävligt, bara på slutet har jag vågat tro att det kunde vara.. bra.

Kanske har jag undvikit att känna det på riktigt eftersom jag blir så oroad stundtals, oroad över att tappa allt och oroad över att dö. Oroad över att inse att jag inte fick njuta av allting nog länge, att dö otillfredställd. Fegt är det. Fegt och onödigt. Alla dör någon gång, funderar man över det så dör man bara snabbare än om man använder tiden till att göra något annat.

Äh, vem försöker jag lura. Klart jag kommer fundera över döden, det har jag alltid gjort och såna vanor är svåra att släppa. Men just nu så känns det bra att leva iallafall.

Snart! Snart åker vi! Ukraina, yes! Pripyat? YES!

Gud vad jag har längtat.

]]> http://www.beniko.se/18/30/inget-stoppar-mig-nu/feed/ 0 http://www.beniko.se/11/52/vissa-saker-kommer-man-inte-over/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=vissa-saker-kommer-man-inte-over http://www.beniko.se/11/52/vissa-saker-kommer-man-inte-over/#comments Mon, 17 Oct 2011 10:52:37 +0000 htiawe http://www.beniko.se/?p=3612

Visst! Visst! Livet suger. Jag kan gå med på ett sådant resonemang, jag kan till och med fylla i stödord för att göra det mera trovärdigt men det betyder inte att det är allt vad livet går ut på. Har jag märkt. Oftast är det svårt att överkomma den strypande känslan av att inte kunna göra något åt sin egen situation men det kanske bara betyder att man är på väg ut? På väg därifrån? Jag spånar, såklart.

Jag spenderar vecka 42 med att vara ledig, en hel vecka. På torsdag åker jag iväg till Ukraina, ett land som verkar tämligen komplicerat och avigt men väldigt intressant. Just att det på pappret verkar så komplicerat för en svenne som jag, de använder ett annat alfabet, tar inte emot kort på så många ställen, har några av Europas sämsta vägar som befolkas av massor av svarttaxis och för att göra det hela ändå mer underbart – ska försöka sopa det hela under mattan nästa år då det är EM i fotboll i både Ukraina och Polen.

Därför känns det nog lite extra pirrigt att åka dit för att få se hur allting egentligen ser ut. Den främsta anledningen till resan är såklart att tillsammans med F åka till Pripyat och äntligen få uppleva det jag drömt om sålänge. Men trots att jag sugit på den karamellen så länge så har den inte tappat smaken utan istället gett mersmak. Ukraina var förvisso inte billigast att åka till men det beror till stor del på “hej jag bokar i sista sekund”.

Jag vill åka någonstans varje månad, en weekend här och en weekend där. Berlin, Tallinn, Prag, New York, London, Budapest.. listan växer. Men bara för några dagar, lite som alla “mästerkockar” tänker antar jag då de serverar minimala portioner av allting. Man får en smaka lite på allting men inte bli mått, samma sak med att resa. Några dagar här och några dagar där för att se var man hör hemma och vad som kändes bra. När jag och F hamnade i Riga så kändes det bra och jag längtar verkligen tillbaka, att åka dit under sommaren. Men även då bara för en smakbit, gärna åka dit för att sedan åka vidare till en annan stad i Lettland.

You all get the picture. Äventyr, uppleva saker och vara med. Åh!

]]> http://www.beniko.se/11/52/vissa-saker-kommer-man-inte-over/feed/ 0 http://www.beniko.se/13/24/steve-jobs-fan/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=steve-jobs-fan http://www.beniko.se/13/24/steve-jobs-fan/#comments Sun, 09 Oct 2011 12:24:48 +0000 htiawe http://www.beniko.se/?p=3607
I veckan avled Steve Jobs och som en arbetskamrat sa, det är rörande på något konstigt sätt.

Jag skriver aldrig om såna här händelser i vanliga fall, jag minns den 11e September 2001 då planen kraschade in i World Trade Center. Det var på den tiden då Lunarstorm fortfarande var i ropet och alla uppdaterade sina dagböcker med rubriker som “RIP WTC” eller “Terroristerna har slagit till!”, jag skrev inget fastän jag kände lika mycket som alla andra. Jag är inte sån, bara. Jag suger upp allting för mig själv, får fortfarande en stor känsla av obehag varje gång jag ser bilder eller filmklipp därifrån samtidigt som jag för alltid vill minnas svåra händelser som förändrat världen.

Därav kanske min fascination för Pripyat och Tjernobyl kommer, precis som att jag är väldigt intresserad av nazisterna och varför de gjorde som de gjorde. Men som sagt så skriver jag aldrig om saker som händer på ett sånt ingående sätt som andra skribenter gör, med rubriker som avslöjar allting, om jag ens skriver något.

Men det är här det skiljer sig från andra gånger. Nu gäller det Steve Jobs. Han blev 56 år och dog i sviterna av en lång kamp mot cancer. Känslan är konstig, inte saknad eftersom jag inte kände honom så men en konstig tomhet. Han inspirerade så många i världen, däribland mig, till att förändra och förbättra min livsstil.

Jag minns fortfarande hur det började, jag ville köpa en ny laptop men var så trött på att det var samma grej varje gång: installera Windows, spendera timmar till att uppdatera allting, avinstallera allt jag inte ville dras med och sen efter en månad känna att något inte stämde i prestation eller uppförande. Så jag och min dåvarande flickvän bestämde oss för att skaffa en MacBook, just det, de vita i plast.

Det tog ungefär en helg att anpassa sig, hitta rätt knappar och förstå hur elementära saker man lärt sig och använt under åratal helt plötsligt inte gällde längre. Men det var petitesser, känslan jag fick var att jag ville skapa något, att det inte fanns några hinder för det utan att det var upp till mig. Det var en helt enorm känsla.

Sen rullade det på. Det blev en iMac, det blev en Macbook Air, det blev en ny Macbook, det blev en iPhone osv. Jag kan för allt i världen inte tänka mig att använda något annat än Apples produkter även om jag får göra så på jobbet och jag vet att framtiden mycket väl kan komma att förändras men det är också det som gör framtiden lite mera sorglig.

I mina ögon var det Steve Jobs som kunde leda den förändringen. Han gjorde smartphones till mera phone än smart, mera användbar och intressant än något för tekniknissar som tyckte om styluspennor när de skulle skriva på skärmen. Mannen hade långt gångna visioner om vad han ville skapa och även om alla var långt ifrån succéer så var det inte det som var det viktigaste, det viktigaste var att han brann för något och hade en enorm karisma.

Han var en sån person som det inte finns så många av, en person som hade visioner som han satsade allt på att uppnå och allt eftersom tiden gick så insåg man att Steve faktiskt hade rätt i mycket även om jag inte är en sån inbiten Apple-fantast att jag köper varenda pryl och försvarar dem på forum i Windows vs OSX-diskussioner. Om man nu kan kalla dem diskussioner.

Steve Jobs dog när han hade så mycket kvar att ge och jag kommer faktiskt att sakna honom, jag kände honom inte men det känns fel att han gick bort. Det känns tomt och underligt, han var inte en av de personerna jag tror kommer leva för evigt (vissa människor kan jag bara inte tänka mig att de kommer att dö) men han var så mitt uppe i allt. Han hade saker på gång som skulle påverka även mig.

Ni fattar. Det här är varför jag inte skriver sånt här egentligen, jag kan inte skriva ner allt jag vill eftersom ingen orkar läsa mina enorma essäer av text och jag kan inte korta ner för jag glömmer att ta med detaljer som förtjänar att vara med.

Det känns konstigt att Steve Jobs gått bort. Från en dag till en annan så blev världen annorlunda. Kallare.

Jag hade tänkt dela på den här bloggen, dela den mitt itu. Allt dåligt skickar jag till en annan plats och allt det andra ska få plats här. Nästan så enkelt är det i mitt huvud. Det är helt enkelt så att jag vill kunna skriva vad jag vill på rätt ställe. Vad vet jag, det kanske bara blir löjliga videoinlägg här framöver? Åh herregud, en snart 31årig man med allt mindre hår som försöker vara rolig på film. Gud bevare mig.

Fast när man tänker efter så är det ganska många som är roliga fastän de inte har hår. Eller är 31, ibland till och med äldre.