Det är förvånansvärt hur människor, oavsett hur kreativa och påhittiga de är, kan fastna i samma nät av vardagstrassel och påhittad mystik som alla andra. För någon dag sedan slog det mig hur svårt det är att bryta sig loss ur sina invanda tankemönster eller rutiner och det gjorde mig så irriterad. Jag har inget emot att vara förutsägbar, jag trivs ganska bra med att vara en människa som hamnar i perioder då jag bara äter ångkokade morötter, kladdkaka eller dricker massor av kaffe.

Vad jag däremot inte trivs med är att märka hur jag måste tvinga mina tankar att utvecklas istället för att ta den givna och snabba vägen hela tiden. Jag hatar känslan av att vara förutsägbar när det handlar om vad jag kommer att tänka eller säga. Så mycket att det blivit lite tabu för mig att prata om väder, semestern eller vad man gjorde i helgen eftersom jag ofta förknippar det med saker man pratar om när man “inte har något att prata om”.

Dock är det så att man ibland vill prata om vädret eller semestern. Det för dock inte bara nackdelar med sig. En fördel är att om jag skulle vara med i något trolleritrick där jag ombeds tänka på en färg och säga den första färgen jag tänker på, så skulle jag ta den andra bara för att jag inte vill säga den första – eftersom alla andra antagligen sagt den. Det förstör tricket, vilket är lite skönt eftersom jag inte tycker om trollkarlar och jag slipper höra att jag säger samma saker som alla andra.

I en önskan att vara lite unik och speciell så känns min fruktan kring att aldrig bli accepterad som en motsägelse i sig.

Jag hade tänkt dela på den här bloggen, dela den mitt itu. Allt dåligt skickar jag till en annan plats och allt det andra ska få plats här. Nästan så enkelt är det i mitt huvud. Det är helt enkelt så att jag vill kunna skriva vad jag vill på rätt ställe. Vad vet jag, det kanske bara blir löjliga videoinlägg här framöver? Åh herregud, en snart 31årig man med allt mindre hår som försöker vara rolig på film. Gud bevare mig.

Fast när man tänker efter så är det ganska många som är roliga fastän de inte har hår. Eller är 31, ibland till och med äldre.

Jag passar på att be lite om ursäkt för inlägget innan det ens påbörjats, jag har ingen agenda för vad jag vill skriva om. Inte här. Jag har ingen stor plan, inget tema, ingen slogan som gör att läsarna vet vad de kan förvänta sig men det kanske är det som är min mening.

En ledig dag innan jag ska jobba en hel helg, jag vet, vuxensnack direkt eller hur? Inte riktigt. En ledig dag och jag har mått bra av att styra över mig själv och vara helt tyst. Jag har låtit mina tårar hopa sig i ögonvrårna men undvikit att låta någon sakta rulla nedför kinden. Jag dricker kaffe som inte är gott, kanske har jag tröttnat. Jag orkar inte prata om det, all energi går åt till att fokusera på att försöka navigera genom det minfält som jag kallar för min vardag.

Säga rätt saker, göra rätt saker, uppleva något som tänder lite gnista i mig att vilja fortsätta och se morgondagen. Då känns smaken på kaffet mycket sekundär. Jag vrider och vänder, försöker förstå var jag är på väg, försöker lita på min egen intuition att ta rätt dörr i mina inre korridorer och välja rätt vägar i labyrinter som egentligen är enkla vägval. Bara det att jag gärna vill gå både höger och vänster, på så sätt gör jag ingen annan än mig själv besviken.

Jag sparade en bild idag från en gammal PostSecrets där det stod “I dont tell people im a vegetarian because they give me more credit then i deserve” och på ett sätt kunde jag relatera. Jag har inga problem att motivera varför jag är vegetarian men jag talar sällan överdådigt om det, jag vill inte höra “Åh, jag borde också äta mer vegetariskt!” eller “Ja, djurhållningen är inte bra!” för det får mig att känna mig obekväm i mitt val plus att.. det är personligt. På något sätt blir det personliga kommentarer som ger mig någon sorts komplimang som jag inte förtjänar.

Den här dagen är något jag behöver, jag behöver fler. Jag har inte fått leva ut på länge, jag har inte fått vara ledsen inuti och vara helt tyst på länge. Jag har inte tittat på YouTube-klipp om kabeldragning i datacenters eller läst artiklar om hur dagens sätt att annonsera kom till.

Idag fick jag veta att en säljare som jag bara mött en enda gång och som jag inte var särskilt imponerad av, tagit livet av sig. Innan midsommarafton hade han lagt in sig på psyket och på midsommarafton hade han hängt sig. Jag blev illa till mods när jag fick veta det vilket samtidigt möttes av frågor i mitt huvud: varför blir jag illa till mods över någon jag inte kände? Eller som jag inte tyckte bra om?

Birgitta brukar tjata på mig att jag ska sluta låta huvudet arbeta och låta kroppen ta över ibland eftersom jag hela tiden analyserar och känner efter, jag känner inte. Det var en konstig känsla, att någon vars hand man kramat, röst man hört och gestalt man betraktat valt att befria sig från sig själv och kedjorna som han kände höll honom kvar på en jord där han inte orkade vara med. Jag tror det gav mig lite distans till mina egna känslor som ibland kommer krypandes.

För att fortsätta de negativa nyheterna så har de stängt zonen kring Tjernobyl på grund av strålning. När det väl var dags att åka. När jag fick det bekräftat imorse så blev jag faktiskt riktigt besviken och kanske inte ledsen men uppgiven. Cykeln kändes ovanligt svårtrampad.

Dagens ord: Tisdagsångest. En favorit i repris.
Dagens överraskning: En bordsfläkt! :)
Dagens konstaterande: Att spendera fyra veckor utan att skämta med Jonas kommer bli konstigt tomma.
Dagens noja: Viktnoja.

Desto mer tankar som samlas i mitt huvud desto svårare blir det att beskriva dem på papper. Ibland skriver jag ner ord på olika block bara för att jag tänker på dem hela tiden, det är som att hänga av sig en rock som är tung eller en tröja som kliar. En befrielse. Jag undrar vad som är en befrielse för andra, alla som vaknar och tänker “vem är jag egentligen?”, var börjar man nysta i en sådan härva av känslor och infall?

Att beskriva det som en utmaning är att underskatta uppgiften. Vad är en befrielse för en människa som inte vet sin roll i samhället, som inte vet sin position bland sina medmänniskor eller ens i sig själv? Att få prata om sig själv för att upptäcka sig själv? Att få promenera med någon i tystnad? Kanske att få dela en stund av ömhet och omtanke utan att känna krav på att uppfylla några särskilda krav. Slippa känna kraven anhopas om att göra ditt eller datt.

Vilka är ni, mystiska människor som likt mig själv funderar på vem man är? Var är ni? Jag antar att det här klassas som “dravvel” eller “flum” (jag hatar det ordet) men jag föredrar att försöka ta reda på vem jag är istället för att försöka fundera ut vad som är poängen med människans vistelse på jorden. Jag bryr mig ärligt talat inte om de övriga sex miljarder människorna som går på den här jorden så mycket att jag vill veta varför alla är här, jag vill veta vem jag är och varför jag blivit den jag är.

Det är märkligt hur jag år efter år fortsätter ta tiden förgivet och låter den passera i djup övertygelse om att jag inte förändras i samma takt. När man jobbar inom dagligvaruhandeln så pratar man om att ta ett steg bakåt och se med kundens ögon och ganska ofta skulle jag behöva använda ett liknande synsätt på mig själv – att ta ett steg tillbaka och särskåda mig själv.

Jag är tjurig och dum, jag jobbar långa jourpass med feber och illamående med irritation över att jag inte kan jobba lika snabbt som vanligt. Jag tror att jag kan hantera stress på samma sätt som förut så när någon tjomme bestämmer sig för att skära sönder ett däck så briserar det nästan. Per, hur var det förra året vid den här tiden? Är det här en vårdepression eller har det hänt något?

Det börjar kännas som att alla årstider är en ursäkt för att få vara deprimerad.

Jag önskar be om ursäkt för en tanke jag hade för någon dag sedan. Jag såg en person vars blogg jag brukar följa och valde att döma personen som onödigt ifrågasättande, svår och otillgänglig men det tog inte mer än några sekunder innan jag ångrade mig bittert och bad om ursäkt inom mig själv – som om det skulle få tanken ogjord.

Ursäkten och att jag ångrade mig, jag antar att det kommer från att jag är så rädd för att bli dömd för någon jag inte är. För att omgivningen inte ska se alla sidor.

Ser du alla sidor?

Jag ska inom några minuter fylla i en undersökning kring min kropp, en som behandlar den fysiska delen. Hur jag mår, om jag har smärta någonstans, om jag kan förändra mitt synsätt på något osv. Normalt sett så älskar jag undersökningar där jag känner att jag kan delta och göra en skillnad men det är svårt när det gäller mig själv, att låta någon annan bidra med förändringen. Att släppa in någon annan, som man bara träffar en gång per vecka. Att hälsa denne person välkommen och dedikera sig när jag ofta tänker att jag bara är en siffra i statistiken.

Det är ganska ofta som jag tänker att jag bara är en del av den stora massan, att det jag gör sällan spelar någon större roll. Att det jag gör kanske ändrar utgången på något temporärt men det ger inte mig personligen något. Naturligtsvis har jag fel, det är bara det att man aldrig kommer ihåg det som är bra för en själv.

Dagens känsla: “det är något fel”
Dagens önskan: att jag hade tagit mig mer tid förut till att må bättre, så kanske jag inte hade varit så ivägen nu.
Dagens saknad: regn.
Dagens rädsla: mobilsvar.

Så ska vi se hur det här inlägget ter sig, i takt med att jag blivit allt sämre på att skriva något i huvudtaget så har antalet ämnen begränsats automatiskt. Kring vecka 19 så åker jag och Frida till Ukraina, det är till 99% spikat. Det känns underbart inuti. Ukraina, Pripyat – en lång dröm som ska uppfyllas. Jag vet inte när jag genomförde något jag drömt om sist, jag dagdrömmer om så pass orealistiska saker så det är inte helt möjligt att kunna bli bäst på fotboll eller att vara den som alla respekterar.

I torsdags hade jag ett samtal som tärde lite på mitt självförsvar. Frågor som haglade mot mig i stil med “Hur kan jag stötta dig?” och “Vi verkar ha talat olika språk” när det inte funnits något att stötta utan bara saknad på tillit och ingen konversation eftersom det bara handlat om stenåldersregler som ska följas. Stenåldersregler är bra på ett sätt – som att man inte ska slå ihjäl folk bara för att man har en dålig dag men jag vrider och vänder på allt för att kunna motivera mig själv till att verkligen tro på det och kunna förmedla allt på ett trovärdigt sätt.

Det är svårt det där med att förlita sig på andras omdömen när det verkar som att man kan peta hål på deras argument genom att säga två ord: “Varför det?”

Inte för att jag lever i någon sorts perfekt värld där allting är exemplariskt och uttänkt men jag har principer jag håller mig till som är väl underbyggda, jag har ett ramverk av moral och en känsla för rätt och fel. Dock har jag en viss egenhet. Jag kan vara precis vem som helst. Medans många springer omkring i sina liv och är den de formats till utan att göra alltför stora förändringar i sin personlighet så är jag allt och alla – hela tiden.

Endast de människor som jag låter känna mig andas jag ut hos, annars adapterar jag mig snabbt efter omgivningar för att se till att passa in och få ut det jag behöver eller eftersträvar. På jobbet var de första månaderna då jag träffade säljare som ville att jag skulle köpa in deras prylar mer en studie i personkemi och hur jag bör uppträda för att få som jag vill – inte som de vill. Jag har inget intresse i att kamma någon medhårs av vänlighet utan isåfall för att jag vet – fem steg framåt – att jag behöver något senare.

Det kanske låter hemskt. Som att jag är en människa som lever på att slugt försöka få människor att göra saker de inte hade tänkt men en sådan tanke baserar sig nog på rädsla för att bli utnyttjad. Jag utnyttjar inte människor. Jag är inte elak. Jag är inte någon som bara gör saker för att någon för evigt ska bli skyldig. I de flesta fall tänker jag alltid att det är jag som ska ställa upp. Visst är det konstigt, hur man delar in människor och relationer? Arbetsmässiga relationer kan ha tusen olika nyanser för mig och jag katelogiserar och arkiverar frenetiskt medans dagarna flyter på.

Privata relationer likaså, var har jag dig? Vem är du? Hur ska jag vara? Kan jag vara mig själv? Vad vågar jag berätta? Mitt bagage är tungt att bära på, kan du hjälpa mig eller ska jag ta omtag runt min säck av minnen och dåliga upplevelser?

I slutändan så handlar det nog bara om överlevnad. Privat och professionell, jag vill bara ta mig en dag i taget framåt och se att det finns en djupare mening i det jag tillför. Därför blir jag galen när någon säger att “vi gör så här för att vi alltid har gjort så”, det är som att idiotförklara sig själv och hela sin omgivning. Det finns en anledning till varför saker förändras – det är för att man måste gå framåt. Att stanna upp är att ge upp och i takt med att mina dagar går från total uppgivelse inuti till hopp om framtiden så vill jag iallafall kunna förlita mig om att omvärlden vill något mer.

Så att allting inte är förgäves.

Ibland dyker de upp, alla tankar som jag förtrycker. Jag har gett dem skepnader och kännetecken, jag har inte gått så långt att jag gett dem namn däremot. Ibland sticker de in huvudet i min tillvaro för att titta till mig. Det är konstigt hur man kan vänja sig vid de mest fruktansvärda ting och när de börjar suddas ut – börja sakna dem som om de vore en essentiel del av ens liv och existens. Ni vet vad jag talar om, eller hur? Eller? Eller är det bara jag som slåss mot mina inre demoner dygnet runt, ett konstant slagsmål som jag har svårt att vinna.

Jag vill inte vara sån som förstör stämningen men har du kommit så här långt så har du nog kommit fram till att det här inte (heller) blir ett positivt inlägg. Det var längesen jag skrev något sådant. Att jag inte gjort det beror inte på att det inte finns något positivt i mitt liv men för att jag just nu känner ett enormt behov att på ett semikontrollerat sätt få ventilera mig själv för andra.

Kan jag göra något åt det? Kortsiktigt så kan jag det. Långsiktigt? Jag vågar inte spekulera. Jag är alltför rädd att någon skall ta mina ord som lag och tvinga mig att leva efter dem fastän omständigheterna kanske förändrats sekunden efter att orden lämnat mina läppar.

Jag såg filmen Tron Revolution igår och huvudkaraktären ombads beskriva en soluppgång. Länge satt jag och tänkte för mig själv hur jag skulle beskriva en soluppgång och vad det är som gör den värdefull för mig eftersom jag trots allt inte tycker om sommar och sol. Men sol över platser, trasiga platser – övergivna platser. Omgivningar som inte är menade att befolkas, är något vackert och tillhandahåller en sådan perfekt motvikt till allt det vackra som föds ur solens strålar.

Are YOU gonna leave me now?

Alla säger det någon gång, att man aldrig stannar upp och andas in verkligheten på riktigt utan att man bara springer på utan att tänka sig för. Bara för att “alla” säger det så behöver det inte vara sant men jag är rädd att det stämmer för mig i det här fallet. Var tog allting vägen? Jag vill minnas allting! Jag vill minnas varenda skratt, varenda tår, varje klockslag där jag tänkt “Oj, är den inte mer?” och varje gång jag blinkat när det varit sådär ohyggligt kallt utomhus.

Istället minns jag marginaler, intäkter och veckonummer då kampanjer ägt rum. Utan att det har någon mening. Vad är det som har mening? Jag byggde om en liten skrutthylla igår och jag blev så stolt och nöjd. Det är antagligen bara jag som lagt märke till det och tänkt igenom hur den blev – då skulle man se att den var byggd på känsla och inte efter hårda siffror som säger att något säljer ditt eller datt. Men varje gång jag tittat på den lilla hyllan så har jag blivit glad inuti, jag har tillåtit mig att bli glad. Det händer sällan.

Vad önskar jag mig i julklapp? Att få leva i ett samhälle där man behandlas med respekt. Det är allt. Jag bryr mig inte om ifall människor inte tycker om mig av någon speciell anledning men jag bryr mig om när de väljer att ignorera vad jag säger bara för att de har bildat någon sorts påhittad elitgrupp. Jag bryr mig när guld och gröna skogar utlovas utan att jag blir varken kung eller president.

Det är något fel på mig, idag slog det mig att jag kanske får tillbaka min magkatarr igen. Varje gång jag ätit så mår jag otroligt dåligt, riktigt dåligt. Som att jag nästan kommer att kräkas-dåligt. Plus att jag blir fruktansvärt trött så fort jag ätit. Jag vill inte ha magkatarrr. Dels låter det äckligt (känn på ordet: katarr, säg det några gånger högt så förstår du) och sen är det riktigt otrevligt.

Jag försökte avsluta med att skriva vad jag vill återfödas som men jag kunde inte komma på vad det kunde vara. Antingen så har jag inte nog bra karma för att kunna se min väg framåt eller så finns det ingen. Kämpigt. Lägg till att jag har känt mig som en besvikelse hela dagen. Bra dag, jajemen.