Det är en konstig känsla. Åh, gud jag vet inte hur många inlägg jag påbörjat med just “Det är en konstig känsla”.. kanske för att det är just det – en konstig känsla. Ikväll satt jag och uppdaterade fruktansvärt utdaterade avdelningsrutiner när det slog mig hur mycket intressantare det skulle vara att läsa gamla dagboksinlägg från ett år tillbaka. Jag började med ett inlägg om min mor, om allt vi brukade göra. Om allt vi en gång hade, om allt vi aldrig skulle kunna få tillbaka.

En ensammen tår trillade längs min kind, snart följd av ännu en. Men sen fick det vara nog. Jag ville inte störa.

Det är en konstig känsla att inte ha en familj. Så mycket energi går åt till att bara hantera mellantinget jag förväntas existera i, ingen vill riktigt acceptera att jag inte har någon och att fira julafton själv som vilken dag som helst är en omöjlighet i andras ögon. Det går inte att gå sin egen väg när man hela tiden måste försöka hålla allt det gamla vid liv.

Hur ska jag orka bli äldre?

HEJ.

Det var ett tag sedan.

Det har inte riktigt varit meningen, mycket har kommit i vägen. Eller som diverse människor som försöker vara diktare och poeter skriver: “livet kom i vägen”. Livet kom inte i vägen, jag kom inte ens i vägen för livet. Det verkar bara inte som att det finns någon plats för mig och desto fler gånger jag tänker den tanken desto mer tror jag på det.

Att använda “bara” i en beskrivning är behändigt. Då kan jag på något sätt för mig själv försvara det jag skriver, att även om det för MIG är blodigt allvar så kanske omvärlden tar det som en lek med ord och därför inte bryr sig. Fastän det är just det jag vill att de ska göra. Fastän jag gör det så svårt för dem.

På min cykeltur hem från jobbet så ville jag ge upp allt mitt liv stod för, vilket i sig var en enormt deprimerande tanke eftersom jag just då inte kunde komma på vad som urskiljer mig från någon annan. Stundtals känns det som att allt är ett spel för kulisserna, bara för att alla andra gör det.

Jag har aldrig känt mig så ensammen som nu.

Det känns som en tempfix, att inte gå dit på två veckor. Jag har mått bra för att jag har kunnat trycka tillbaka allting igen, där det hör hemma. Med vetskapen om att jag faktiskt inte har någon kontroll över det.

Allting är i full gång inuti igen, allting är aktuellt igen. Alla tankar är tillbaka, känslorna och mina associationer. Inuti mig själv ber jag alla om ursäkt för allting jag gjort fel fastän jag ibland inte ens gjort något. Jag vill inte att någon ska tvingas lyssna, jag vill inte att någon ska behöva utstå något de inte bett om. Som jag.

Ibland undrar jag om alla som går omkring och säger att de bara litar på sig själva talar sanning eller om de är lika veka som vad jag är.

Det går inte att beskriva och det går inte att visa, egentligen vill jag att du ska känna allting. Ta din hand och sätt den mot mitt bröst, känn hur min ansträngda andning förmedlar desperation och uppgivenhet i ett. Nästan som en fas av olja och vatten lever mitt inre sitt eget liv.

Det är en sån dag, idag. En sån dag då jag desperat försöker finna en väg ut ur den grop jag grävt åt mig själv, en dag då jag vill bryta med alla och gå vidare. Vidare till vad? Gå? Hur? Rymma, springa, ge mig av, inte se tillbaka. Vad finns det att se tillbaka mot? I min enfald önskar jag att jag ska kunna se tillbaka på människor som sträcker sig efter mig. I själva verket är det så att människor jäktar från mig medans jag sträcker mig efter dem.

Min middag består av en avokado, jag har redan ätit så mycket bröd och kaffe på jobbet. På lunchen petade jag i min så kallade lunchlåda. Jag åt minimajsen och vattenkastanjerna, därefter blev jag illamående och distant. Jag märkte hur jag fastnade med blicken och antog att det var dags att göra något annat. Det är väl lika bra att fastna med blicken i en bunt papper med siffror så att jag får något gjort än att jag stirrar på konstläder i 20 minuter.

Idag känns det svårt och meningslöst. Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla det på något annat sätt. Det sista någon sagt till mig idag var “Per, du ser ledsen ut.” och det stämde såklart men vad skulle jag göra? Helst av allt ville jag att hon skulle krama mig och säga “Kan du inte berätta varför, berätta en liten detalj så kan vi sätta oss och låta det andra komma ut?” men det gick såklart inte.

Ibland är det bara en sån dag då varken jag kan eller vill räcka till.

Ibland måste man våga ge upp, ibland måste man våga släppa taget. Det är två saker jag försöker komma ihåg den här veckan och det går förvånansvärt bra. Men egentligen så vill jag inte, såklart. Egentligen så vågar jag inte utan jag provar mig fram, jag provar att utmana mina tankar med motivet att “jag får se hur det går”.

Läskigt.

Egentligen är jag kanske ganska feg. Ganska löjlig. Ganska jobbig. Det gör alltid lika ont att höra någon berätta det, det får alltid mina armar att domna litegrann. Det får mig alltid att rysa till inombords men inte på det där bra, ljuvliga sättet utan  det kalla och ogästvänliga.

Hur ska det här gå?

En sån där dag, en sån där dag utan alla småsaker som behövs. Jag har velat snabbspola mig själv förbi hela dagen för att slippa tänka och för att slippa täras sönder inifrån. Jag var så arg före lunch och ville att hela mänskligheten skulle utrotas, det var längesen. Jag brukar i regel reagera så när jag inte mår bra, jag blir arg och väldigt hatisk men det var så längesen jag faktiskt kunde uttrycka något på det sättet.

Jag vet inte varför just den här torsdagen var speciell, eller varför vecka 12 blev den veckan då jag kunde känna igen litegrann av mig själv men jag uppskattade det. Även om det är jävligt jobbigt att gå runt och vara på dåligt humör till den grad att man tycker att en massutrotning av alla levande varelser vore en bra idé.

Ibland känns det som att jag absolut inte får visa att jag har en dålig dag eller mår dåligt för då blir alla omkring mig besvikna. Så då håller jag inne med det och blir besviken på mig själv istället, en alltför bekant känsla som är lättare att hantera men som antagligen svider mer eftersom jag är så smärtsamt medveten om den.

Ibland känns det som att jag alltid måste göra lite mer för alla i min omgivning bara för att de ska orka göra någonting för mig i huvudtaget.

Ibland vill jag berätta för alla jag träffar att jag vill ge upp.

Oftast så utelämnar jag mer än det dubbla när jag försöker förklara vad jag känner. Inte för att jag inte vill berätta eller för att jag vill undanhålla saker men för att man måste dra sånt ur mig.

Ibland blir jag rädd för att mitt liv ska bli någon sorts fotostatkopia av ett ordinärt och tråkigt liv, såna som man mest ser i filmer och serier. Kanske för att alla ute i verkligheten anstränger sig så förbannat för att inte vara vanliga. Jag har inget emot att vara vanlig, men jag oroar mig för att tappa all kreativitet och all nyfikenhet. Jag vill inte tvingas bli lugn och neutral bara för att passa in även om det kanske skulle bota lite av min känsla av utanförskap.

Därimellan oroar jag mig för att tappa min musiksmak, jag kan spendera väldigt mycket tid till att önska att Digweed inte ska dö. Även om han och jag börjat växa ifrån varandra musikaliskt sett (han spelar så annorlunda numera) så vill jag inte att han ska dö och försvinna som ett inspirationsmoment i min vardag. Det låter säkert konstigt och bisarrt, många verkar tycka att det är konstigt att ens reflektera över döden och hur man kommer att må efteråt, många verkar känna att man inte ska prata om döden och om man gör det så ska man prata om sorgen man kommer att känna när en person dör.

Nu vet jag inte om jag kommer att brista ut i gråt om Digweed dör, jag blir säkert väldigt rörd men jag tror inte jag gråter för det (med tanke på att jag inte kan gråta för mina problem så varför skulle jag lipa då?) däremot kommer jag säkert att deppa en del. För han har alltid funnits där, så länge som jag haft en musiksmak som jag känt har varit “för mig”. Därför är jag också rädd att tappa den eller att helt enkelt tvingas omvärdera mina känslor och vad jag tycker om, bara för att jag kanske blivit “för gammal”. Sånt skrämmer mig, människors sätt att döma en beroende på ålder.

Är man en viss ålder så är vissa saker förbjudna, har man nått 30 så ska man naturligtsvis redan ha börjat betala av kombin och radhuset. Är man 40 så ska man ha valt ut en passande karriär och är man 50 så bör barnens pensionssparande vara i full gång. Här är jag, snart 29 och ett halvt. Utan en aning om jag någonsin kommer passa in. Jag håller inte jämna steg med omvärlden och jag får arbeta så hårt för att inte hamna alltför långt bakom, även om det känns som att jag hela tiden halkar efter lite till.

Ibland önskar jag att jag hade någon att halka efter med, någon som kände som jag gör. Någon som förstod hur det är, någon som jag kunde lyssna på och känna hur ordens ensamhet stärkte mitt mig och befriade mig från behovet av närhet. Iallafall för en stund. Det där behovet, den där känslan av att bära på saker man vill dela med sig av. Meningar man sedan länge nött sönder i huvudet, saker man vill säga och som kommer låta så perfekta – bara någon lyssnar.

Jag antar att det är det som är problemet, att människor kanske inte har lust eller tid att lyssna. Eller så är det så att det bara inte klickar. Eller så är jag petig. Eller så är det så att de jag vill ska lyssna inte har tid eller möjlighet. Vad vet jag, det handlar inte bara om att prata. Alla säger att samhället är så stressigt och att vi försöker göra så mycket och varje gång jag hör det så känns det som att vi verkligen försöker göra så mycket, men utan att åstakomma något. Utan att förverkliga något.

Jag menar inte att predika, det är inte min stil. Jag brukar hellre hålla mina innersta åsikter för mig själv än att dela ut dem till människor, men det känns som att all denna jakt på yta och glans har gjort att kravet på substans fått stå åt sidan. Kanske är det så det ska vara numera, kanske har jag bara missat att uppdatera mig på vad människan behöver. Kanske är jag gammeldags, vad vet jag. Men isåfall är det jävligt ensamt att vara gammeldags.

Jag känner mig känslomässigt vilsen. Just nu känner jag:

• Enorm irritation som är på väg att bli ilska
• Rastlöshet, särskilt i benen
• Oro inombords
• Viljan att börja gråta när som helst
• Ångest inför sommaren

En värdelös blandning. Jag är glad att jag inte har vänner som säger “se positivt på det!”, sånt kan förstöra vilken dag som helst för mig.

Det verkar som att söndag har blivit min dag då jag kan sätta mig ned (eller i det här fallet, ligga ner) och skriva av mig. Det är väl inget fel i det antar jag även om jag i huvudet just nu maler ett uttalande från en vän som lyder ungefär “Det finns inga ursäkter för att inte göra det man borde, man behöver bara finna tid och energi”, vilket känns väldigt mycket som något jag skulle ha sagt. För två år sedan.

Det är lite annorlunda numera. Jag har utvecklat ett tämligen avancerat inre kösystem med olika passager för olika saker, jag kan utan problem finna tid och energi för att stanna kvar på jobbet men att helt bryta med det verkliga livet för att sätta mig ned och försöka lugna mig, det är något som kräver tid och förberedelse.

Idag är en dag som är lite annorlunda från andra. Direkt från att jag vaknat så var jag på dåligt humör. Inte arg eller irriterad, jag är sällan arg eller irriterad direkt på morgonen utan istället var jag riktigt uppgiven och osäker på om jag ens ville vara vaken. Under den första vakna timmen funderade jag på att försöka sova bort hela dagen och det var inte för att jag var trött utan för att jag inte riktigt visste om det var värt att vara vaken.

Förutom att mitt humör har legat rejält på minus hela dagen så är jag dessutom fruktansvärt trött, just nu går jag verkligen på tomgång. Men jag lär ju inte göra en tidig kväll ändå, fastän jag verkligen borde. Det är svårt att komma sig för att göra det när man bara har sig själv att ta hand om och bara sig själv att skylla.