Vem delar jag min smärta med? En ännu okänd själsfrände kanske. Om det är så, så ber jag om ursäkt. Det är inte meningen att göra dig illa, min vän.

Idag fick jag veta att en säljare som jag bara mött en enda gång och som jag inte var särskilt imponerad av, tagit livet av sig. Innan midsommarafton hade han lagt in sig på psyket och på midsommarafton hade han hängt sig. Jag blev illa till mods när jag fick veta det vilket samtidigt möttes av frågor i mitt huvud: varför blir jag illa till mods över någon jag inte kände? Eller som jag inte tyckte bra om?

Birgitta brukar tjata på mig att jag ska sluta låta huvudet arbeta och låta kroppen ta över ibland eftersom jag hela tiden analyserar och känner efter, jag känner inte. Det var en konstig känsla, att någon vars hand man kramat, röst man hört och gestalt man betraktat valt att befria sig från sig själv och kedjorna som han kände höll honom kvar på en jord där han inte orkade vara med. Jag tror det gav mig lite distans till mina egna känslor som ibland kommer krypandes.

För att fortsätta de negativa nyheterna så har de stängt zonen kring Tjernobyl på grund av strålning. När det väl var dags att åka. När jag fick det bekräftat imorse så blev jag faktiskt riktigt besviken och kanske inte ledsen men uppgiven. Cykeln kändes ovanligt svårtrampad.

Dagens ord: Tisdagsångest. En favorit i repris.
Dagens överraskning: En bordsfläkt! :)
Dagens konstaterande: Att spendera fyra veckor utan att skämta med Jonas kommer bli konstigt tomma.
Dagens noja: Viktnoja.

]]> http://www.beniko.se/13/20/en-dag-utan-ande-i-sikte/feed/ 0 http://www.beniko.se/13/31/all-life-with-you/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=all-life-with-you http://www.beniko.se/13/31/all-life-with-you/#comments Sun, 03 Jul 2011 12:31:29 +0000 htiawe http://www.beniko.se/?p=3562

Desto mer tankar som samlas i mitt huvud desto svårare blir det att beskriva dem på papper. Ibland skriver jag ner ord på olika block bara för att jag tänker på dem hela tiden, det är som att hänga av sig en rock som är tung eller en tröja som kliar. En befrielse. Jag undrar vad som är en befrielse för andra, alla som vaknar och tänker “vem är jag egentligen?”, var börjar man nysta i en sådan härva av känslor och infall?

Att beskriva det som en utmaning är att underskatta uppgiften. Vad är en befrielse för en människa som inte vet sin roll i samhället, som inte vet sin position bland sina medmänniskor eller ens i sig själv? Att få prata om sig själv för att upptäcka sig själv? Att få promenera med någon i tystnad? Kanske att få dela en stund av ömhet och omtanke utan att känna krav på att uppfylla några särskilda krav. Slippa känna kraven anhopas om att göra ditt eller datt.

Vilka är ni, mystiska människor som likt mig själv funderar på vem man är? Var är ni? Jag antar att det här klassas som “dravvel” eller “flum” (jag hatar det ordet) men jag föredrar att försöka ta reda på vem jag är istället för att försöka fundera ut vad som är poängen med människans vistelse på jorden. Jag bryr mig ärligt talat inte om de övriga sex miljarder människorna som går på den här jorden så mycket att jag vill veta varför alla är här, jag vill veta vem jag är och varför jag blivit den jag är.

Det här är ett forum för mig, jag kommer sällan skriva namn på någon förutom mig själv och tankarna jag delar med mig kommer aldrig att bli helt levande förräns ni frågat mig vad jag menade. Ibland kanske jag inte ens kommer ihåg vad jag menade. Ibland kanske jag inte kan formulera det i fler ord i huvudtaget utan det måste få vara som det är.

Just nu känner jag mig gråtfärdig. Tisdagsångesten har attackerat mig sedan flera dagar tillbaka och jag känner för att fly bort från människor som gör skillnad på person och person, fly bort från den omvärlden där jag placerats bara för att jag råkade bli svensk. Fly bort från den historia jag har bara för att jag, liksom alla andra, inte fick möjlighet att välja föräldrar. Skulle du ha valt andra föräldrar? Om du fick slå tärning om det, skulle du ha tagit chansen?

Jag är lärd sedan tidigt att det alltid kan bli värre så jag skulle inte ha tagit chansen. Idag fick jag kommentaren att det alltid var lätt om man ville flytta hem igen, det var ju bara att flytta hem till familjen. “Vilken familj?” sade jag instinktivt utan att tänka mig för. Det hela skämtades ganska fort bort med kommentarer om att jag skulle ha gjort mig opopulär hos min egen släkt vilket var ganska skönt. Ibland går det inte att hålla tillbaka och då är det tur att få vet någonting i huvudtaget. Då går det alltid att skämta.

Hela morgonen gick jag runt och tänkte på nattens drömmar. Jag minns dem såklart inte nu mer än känslorna kring dem. De gick från ansvarskänslor och förväntningar jag inte kunde uppfylla till att jag var den minst viktiga människan som gick att finna inom en 30 mils radie.

Dagens ord: Avsky.

Det var ett tag sedan nu, det var väldigt längesen faktiskt. Jag har saknat tid och när jag väl haft tid så har jag inte haft någon energi. Om man ska försöka sig på någon fånig sorts astrologisk liknelse så antar jag att jag verkligen är en våg (jag är född den sjätte oktober så jag är faktiskt våg på rikt), jag försöker finna den där jämvikten men alltför ofta så går det överstyr inombords. Jag deppar ihop inuti eller så är jag överlycklig. Labil kanske folk skulle kalla mig bakom min rygg, eller bara osäker?

Igår fick jag höra från en arbetskollega att två personer sagt till henne att jag var en bra chef, jag blev helt tagen. Det hade jag helt uteslutit att jag kunde vara. Ibland känns det som att mitt jobb blivit min största fiende för oavsett vad jag gör så höjs kraven mer och mer på mig utan att jag får någon feedback för det. Det är iallafall så det känns. Fast oftast känns det bara som att jag är min egna största fiende.

Jag lyckades iallafall fylla 30 år. I vintras var jag övertygad om att jag inte skulle nå 30 år, jag mådde inte alls bra då. Inget har väl egentligen löst sig permanent utan jag har funnit stöd i den människan som jag också delar min kärlek med. Det plus att tiden helt enkelt gått, promenerat, passerat obemärkt. Precis som jag brukar vilja göra när jag fyller år, jag och min käresta firade min födelsedag genom att gå på ett litet event där en designbyrå pratade om design av återvunnet material, vilket var intressant även om de kanske var mer intresserade av att sälja in sig och jag var mer intresserad av att diskutera, men det är ju inte deras fel att jag är pratig av mig precis.

Det är snart dags att bege sig iväg på möte. Idag är inte mötet en timme som det brukar vara utan nu börjar mina möten som ska vara i två timmar, två timmar är en lång tid och jag är väldigt oroad att jag inte kommer orka fokusera. Jag är rädd att jag inte kommer kunna skärpa mig och disciplinera mig. Disciplinera mig för att klara av en uppgift.. det är sjukt. Det är inte en uppgift det handlar om, det handlar om utveckling men jag verkar inte fatta det.

Förra veckan åkte jag på min första begravning någonsin, efter min mormor. En månad kvar tills att hon skulle fylla 90 år. Jag saknar henne. Jag tyckte så mycket om henne. Jag tycker om arvslagen också, då märker man vilka som verkligen tyckte om en människa och vilka som egentligen tror att de blir lyckligare av pengar. I min familj verkar jag vara den enda som tyckte om henne nog mycket för att inte bry mig om kapital, fastän resurserna var stora.

Ofta känns det som att mitt sinne sitter i fel kropp, som att det måste finnas någon annan där ute som också är lika förvirrad av omgivningarna. Jag vill träffa honom, eller henne. Tänk om man kunde byta, eller bli vänner iallafall. Alla går runt och tjatar om pengar medans det är ett nödvändigt ont, alla tjatar om politik och att man ska engagera sig i varenda liten sakfråga när jag bara vill hitta en filt som är större än 160x130cm (nu har jag äntligen lyckats). Medmänniskor som vill att man ska följa traditioner som jag kanske lärt mig men valt bort för att de inte passat mitt liv, omgivningen tittar frågande på när jag svarar att jag inte firar högtider som andra eftersom det känns så krystat.

Naturligtsvis har motivationen flera svar och det är självklart att jag kan fira högtider med andra, men det känns inte på samma sätt i mig som det verkar göra för alla andra. Det känns inte alls. Det är ganska ofta jag hör människor prata om hur meningslöst det känns att fira nyår och motivera det med att “det har ju bara blivit ett måste”, ta tillfället i akt och gör något eget av nyåret. Alla andra firar, alla andra är glada – gör en egen nyårsrutin vetja. Åk bort, bjud in människor och gör saker ni aldrig gjort. Vad vet jag.

Jag måste gå men jag lever även om jag lite för ofta känner mig död inuti.

Allt är och förblir bara ord så länge jag inte kan finna den där bryggan över från mina känslor inuti och orden utanför. Bryggan som blir en allt längre, bredare och mindre synlig motorvägsbro för var dag som går. För längesen frågade en vän om det inte var dags att skriva något positivit här snart, med tanke på att saker inte gick så tokigt just då. Jag minns inte vad jag svarade men jag vet att jag har svårt att skriva alltför detaljerat om när jag mår bra, jag vet helt enkelt inte vad jag ska skriva.

Istället är jag fast med känslor och gnagande behov inuti som jag inte kan tillgodose oavsett hur gärna jag vill, eller inte vill. Jag är så trött, psykiskt. Det är som att vissa delar av mitt inre immunförsvar har tynat bort. Kanske ska det vara så, kanske ska man inte klara allt men det vore skönt att känna att man kunde lämna sig själv till någon annan med vetskapen att det är möjligt att frammana den energin som krävs för att överleva och utvecklas.

Just nu känns mycket så svårt. Hur ska jag beskriva den känslan?

Snart är vecka 32 slut och jag både applåderar dess avslut men räds början av vecka 33. Många har säkert märkt av att jag inte varit så skämtsam, inte så sugen på att prata om allting eller “så skojjig” men ytterst få vet varför. Väldigt få. Det är nog viktigt att det är så eftersom det alltid gör så ont att känna hur människor man förlitade sig på bara finns där “när tiden finns till”, för att hitta på ett citat som passar in.

Jag vill fly, så gärna. Fly till en öde trakt där jag inte kan någonting. NEJ, det behöver inte vara Pripyat. Men någonstans där det inte finns krav på mig att passa in på samma sätt. Tänk att helt plötsligt befinna dig någonstans där du är utelämnad till ditt eget utforskande och dina egna instinkter. Tänk dig att få finna delar av dig själv som du begravt bara för att försöka fylla omvärldens krav på dig.

Det är 2010 nu, jag vet inte hur gammal jag blir men det känns som ett slöseri på tid att leva ett liv jag inte kan hantera. Det känns som ett slöseri att försöka passa in och göra saker på ett visst sätt när jag skulle må bättre av att göra det på mitt sätt.

Det är mycket som känns.

Det är väl svårt att sätta fingret på var det gör mest ont, var jag slagit mig mest. Vad som fungerar och inte, vad jag saknar och vad jag vill göra mig av med. Det är vecka 28 nu, det är en vecka kvar av semestern. Jag längtar tills jag får börja jobba igen. Jag trivs inte med semester. Jag trivs inte heller med vecka 28, den har varit obarmhärtig.

Jag brukar läsa en hel del bloggar och irritera mig över människor som skriver ned låttexter och säger “så här är det” (om de ens skriver något) eller människor som berättar något utan att delge detaljer men jag antar att jag har samma problem som alla andra. Jag vågar inte. Innerst inne vill jag skriva ned allt, här, men jag är en liten fegis.

Ofta när man läser bloggar från äldre människor som förlorat ett barn så skriver de att det värsta är att tvingas begrava sina barn och jag tänker alltid i samma banor, att det mest skulle vara behändigt för mig att dö före min familj. Så slipper jag jobbet. Inte sörjandet, jag minns inte riktigt hur  man gör sånt. Jag vet inte ens om min mor skulle sörja mig, skulle hon det? Alla som läser tänker säkert “Självklart skulle hon det!” men de känner inte min mor.

Ni känner kanske inte ens mig, eller ens till mig. Skummat ett inlägg här och där, fastnat på en mening i en post som ni glömt namnet på. Det är så man fungerar, man har varken tid eller intresse. Flertalet gånger har jag funderat på hur det skulle vara att ta lån i så många banker som möjligt och maxa ut antalet smslån för att bara försvinna till ett land där ingen kan hitta mig.

Vad skulle jag göra där? Glömma? Omöjligt. Försöka återhämta mig? Möjligtsvis. Känna mig ensammen? Definitivit. Men när smärtan, ångesten och ilskan bor inuti mig så vill jag rymma – iallafall en bit. Det känns som att valmöjligheterna börjar ta slut. Det känns mer och mer, för var dag som den här veckan presenterat, som att jag tappat hoppet lite mer för var dag som gått. Övergivit mig själv. Överlämnat kanske jag ska skriva.

Överlämnat mig själv till tid och rymd. Suck.

Tiden går fort när man har roligt brukar människor säga. Den går fort när man känner att man har en människa bredvid sig som man vill hålla kvar vid också. Bara en minut till, en sekund till. Ibland känns det som att om jag håller andan så varar det längre för nästa gång jag andas så är känslan borta, personen har gått sin väg och tagit med sig allt som fyllde tomheten inuti. Ibland är det jag som går först, då vet jag att det kommer att kännas jobbigt om en stund.

Det är konstigt det där med människor, medmänniskor och omgivningar. Jag grubblar ganska mycket på det. Jag funderar väldigt mycket på varför livet valt att para ihop mig med ett öde som känns helt osannolikt elakt, det är väl ingen hemlighet att jag inte mår “peachy”. Det märks på mig. Jag ler inte lika ofta, jag är inte “lika rolig” och de gånger jag verkligen berättar vad jag gjort och tänkt så ser jag till att det är för någon som spelar roll för mig, så att det inte är ett spel för gallerierna.

Jag har en rad problem som lagts på rad i mitt liv, allt från arbetsmässiga relationsproblem som jag som chef förväntas lösa fastän jag inte är någon större expert än någon annan, till mänskliga problem som alla har. Som att jag inte skaffat nya glasögon för att jag inte hittar några bågar jag tycker är snygga. Eller som att jag borde köpa en ny cykel men jag har inte orkat leta än eftersom jag är förkyld.

Det här kommer att bli en fruktansvärd natt. Imorgon kommer att vara en dag med ett mål, jag ska åka hem till Dorotea. Ta en massa kort, försöka få med mig så många minnen jag kan. Träffa min mormor för vad som antagligen är den sista gången. Då kommer jag att gråta. Greta, heter min mormor. Jag saknar henne ofta. Sen då jag åker från Dorotea så kommer jag att ha klippt banden med så mycket, jag kanske återvänder en dag. Kanske nästa helg för att ta fler kort som jag missat eller om ett år. Eller kanske inte alls.

Jag vet inte men natten kommer att bli lång, morgondagen fylld av ångest och därefter är mitt liv täckt i en dimma. Det är svårt och det är jobbigt att känna hur man på något sätt glider från sig själv. I så många år, så länge jag kan minnas, har jag alltid fått lita på mig själv för att verkligen få saker gjorda. Alltid haft en reservplan, en backuplösning utifall att människor som lovat hjälpa mig eller finnas där fått förhinder. Men nu har jag börjat känna hur jag inte kan lita på mig själv längre, energin och framför allt viljan finns inte där längre. Meningen saknas. Poängen är borta.

Imorgon, den 10e juli, blir kanske en av de svåraste dagarna i mitt liv.

I guess I could be pretty pissed off about what happened to me… but it’s hard to stay mad, when there’s so much beauty in the world. Sometimes I feel like I’m seeing it all at once, and it’s too much, my heart fills up like a balloon that’s about to burst…

And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can’t feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life… You have no idea what I’m talking about, I’m sure. But don’t worry… you will someday.