Ibland känns det som att jag absolut inte får visa att jag har en dålig dag eller mår dåligt för då blir alla omkring mig besvikna. Så då håller jag inne med det och blir besviken på mig själv istället, en alltför bekant känsla som är lättare att hantera men som antagligen svider mer eftersom jag är så smärtsamt medveten om den.

Ibland känns det som att jag alltid måste göra lite mer för alla i min omgivning bara för att de ska orka göra någonting för mig i huvudtaget.

Ibland vill jag berätta för alla jag träffar att jag vill ge upp.

Oftast så utelämnar jag mer än det dubbla när jag försöker förklara vad jag känner. Inte för att jag inte vill berätta eller för att jag vill undanhålla saker men för att man måste dra sånt ur mig.

Ibland blir jag rädd för att mitt liv ska bli någon sorts fotostatkopia av ett ordinärt och tråkigt liv, såna som man mest ser i filmer och serier. Kanske för att alla ute i verkligheten anstränger sig så förbannat för att inte vara vanliga. Jag har inget emot att vara vanlig, men jag oroar mig för att tappa all kreativitet och all nyfikenhet. Jag vill inte tvingas bli lugn och neutral bara för att passa in även om det kanske skulle bota lite av min känsla av utanförskap.

Därimellan oroar jag mig för att tappa min musiksmak, jag kan spendera väldigt mycket tid till att önska att Digweed inte ska dö. Även om han och jag börjat växa ifrån varandra musikaliskt sett (han spelar så annorlunda numera) så vill jag inte att han ska dö och försvinna som ett inspirationsmoment i min vardag. Det låter säkert konstigt och bisarrt, många verkar tycka att det är konstigt att ens reflektera över döden och hur man kommer att må efteråt, många verkar känna att man inte ska prata om döden och om man gör det så ska man prata om sorgen man kommer att känna när en person dör.

Nu vet jag inte om jag kommer att brista ut i gråt om Digweed dör, jag blir säkert väldigt rörd men jag tror inte jag gråter för det (med tanke på att jag inte kan gråta för mina problem så varför skulle jag lipa då?) däremot kommer jag säkert att deppa en del. För han har alltid funnits där, så länge som jag haft en musiksmak som jag känt har varit “för mig”. Därför är jag också rädd att tappa den eller att helt enkelt tvingas omvärdera mina känslor och vad jag tycker om, bara för att jag kanske blivit “för gammal”. Sånt skrämmer mig, människors sätt att döma en beroende på ålder.

Är man en viss ålder så är vissa saker förbjudna, har man nått 30 så ska man naturligtsvis redan ha börjat betala av kombin och radhuset. Är man 40 så ska man ha valt ut en passande karriär och är man 50 så bör barnens pensionssparande vara i full gång. Här är jag, snart 29 och ett halvt. Utan en aning om jag någonsin kommer passa in. Jag håller inte jämna steg med omvärlden och jag får arbeta så hårt för att inte hamna alltför långt bakom, även om det känns som att jag hela tiden halkar efter lite till.

Ibland önskar jag att jag hade någon att halka efter med, någon som kände som jag gör. Någon som förstod hur det är, någon som jag kunde lyssna på och känna hur ordens ensamhet stärkte mitt mig och befriade mig från behovet av närhet. Iallafall för en stund. Det där behovet, den där känslan av att bära på saker man vill dela med sig av. Meningar man sedan länge nött sönder i huvudet, saker man vill säga och som kommer låta så perfekta – bara någon lyssnar.

Jag antar att det är det som är problemet, att människor kanske inte har lust eller tid att lyssna. Eller så är det så att det bara inte klickar. Eller så är jag petig. Eller så är det så att de jag vill ska lyssna inte har tid eller möjlighet. Vad vet jag, det handlar inte bara om att prata. Alla säger att samhället är så stressigt och att vi försöker göra så mycket och varje gång jag hör det så känns det som att vi verkligen försöker göra så mycket, men utan att åstakomma något. Utan att förverkliga något.

Jag menar inte att predika, det är inte min stil. Jag brukar hellre hålla mina innersta åsikter för mig själv än att dela ut dem till människor, men det känns som att all denna jakt på yta och glans har gjort att kravet på substans fått stå åt sidan. Kanske är det så det ska vara numera, kanske har jag bara missat att uppdatera mig på vad människan behöver. Kanske är jag gammeldags, vad vet jag. Men isåfall är det jävligt ensamt att vara gammeldags.

Jag känner mig känslomässigt vilsen. Just nu känner jag:

• Enorm irritation som är på väg att bli ilska
• Rastlöshet, särskilt i benen
• Oro inombords
• Viljan att börja gråta när som helst
• Ångest inför sommaren

En värdelös blandning. Jag är glad att jag inte har vänner som säger “se positivt på det!”, sånt kan förstöra vilken dag som helst för mig.

Det verkar som att söndag har blivit min dag då jag kan sätta mig ned (eller i det här fallet, ligga ner) och skriva av mig. Det är väl inget fel i det antar jag även om jag i huvudet just nu maler ett uttalande från en vän som lyder ungefär “Det finns inga ursäkter för att inte göra det man borde, man behöver bara finna tid och energi”, vilket känns väldigt mycket som något jag skulle ha sagt. För två år sedan.

Det är lite annorlunda numera. Jag har utvecklat ett tämligen avancerat inre kösystem med olika passager för olika saker, jag kan utan problem finna tid och energi för att stanna kvar på jobbet men att helt bryta med det verkliga livet för att sätta mig ned och försöka lugna mig, det är något som kräver tid och förberedelse.

Idag är en dag som är lite annorlunda från andra. Direkt från att jag vaknat så var jag på dåligt humör. Inte arg eller irriterad, jag är sällan arg eller irriterad direkt på morgonen utan istället var jag riktigt uppgiven och osäker på om jag ens ville vara vaken. Under den första vakna timmen funderade jag på att försöka sova bort hela dagen och det var inte för att jag var trött utan för att jag inte riktigt visste om det var värt att vara vaken.

Förutom att mitt humör har legat rejält på minus hela dagen så är jag dessutom fruktansvärt trött, just nu går jag verkligen på tomgång. Men jag lär ju inte göra en tidig kväll ändå, fastän jag verkligen borde. Det är svårt att komma sig för att göra det när man bara har sig själv att ta hand om och bara sig själv att skylla.

Ibland är det svårt att skriva, just nu är det omöjligt. Allt gör ont. Allt är svårt. Jag tittar på mina händer och förvånas, jag tittar mig i spegeln och önskar. Allt du gjort.

Hej. Det är jag igen. Jag känner mig inte riktigt som mig själv, det är forvisso inget nytt, det var ett tag sedan jag kunde känna att jag var klart förankrad i vardagen men vissa dagar känns det sämre än andra. Såna dagar då man vet att humöret kommer att spela en ett spratt och det finns inget man kan göra åt det. Såna dagar som jag gärna välkomnar bara för att sky dem som pesten minuten efter att det är försent för att backa ur. Backa ur som i att försöka ge humöret och tillvaron en lite mer positiv vinkling. Eller kanske inte ens positiv utan bara neutral eller.. ordinär. Mindre dramatik.

Det verkar som att jag inte kan acceptera min vardag riktigt, som att jag inte vill begrunda den. Därför tyckte jag att det var ypperligt att lägga sig för natten klockan 04.00 inatt. Att lägga sig klockan fyra en lördagnatt är väl inget ovanligt för många men jag gör det bara för att jag inte vill lägga mig tidigare. För vissa är det tråkigt att lägga sig tidigare, för mig är det bara jobbigt. Men det går inte riktigt att beskriva, det går inte att förklara utan att allting blir fel.

Nu ska jag servera mina virtuella maträtter i Café World och sen så ska jag bege mig till gymet där jag ska begrunda varför jag bara blir intresserad av människor som jag antingen aldrig kan få eller som inte vill ha mig. Jag återkommer när jag har ett svar jag kan stå för. Det lutar mot antingen “för att livet suger” eller “äh, allt är möjligt!”.

Hela dagen har jag haft en enorm nervositetskänsla inombords, en nervositet och början till ångest som inte velat släppa. Jag har mest velat springa hem igen, springa hem till det säkra och strunta i allt annat. Stundtals tog den obekväma känslan över och det kändes som att jag nästan fick tunnelseende, jag orkade inte prata med någon och jag ville inte tänka på något. Det jobbigaste med allt var att jag inte visste varför jag reagerade så, varför jag var så skrämd.

Jag hatar den där otrevliga nervositeten, speciellt när man inte vet vad det handlar om. Speciellt när man inte vet varför man ska gå runt och oroa sig.

Förhoppningsvis går det bort tills senare ikväll då det är dags för något sorts Harry Potter-maraton men så trött som jag är så klarar jag nog bara en film. Förhoppningsvis gör det inget om jag somnar.

Jag känner inte för positiva kommentarer eller glada tillrop. Gör du?

Jag måste bli av med mitt diplom från Coca-Cola, jag måste lära mig franska och jag måste strunta i vissa infall jag får. Det är mycket jag har velat strunta i under de senaste dagarna, jag fick ännu ett infall att “strunta i allt” men det brukar bli så dåligt när jag väl genomför det.

Hur som helst, nu orkar jag inte skriva mer bajs här för tillfället utan jag förkastar det till ett annat forum som jag förpestar. Så räkna med fler listor, fler obskyra observationer och några uttalanden som gör att jag förtjänar en lätt förnedrande klapp på huvudet.

Det är bara när jag går och lägger mig, när jag släpper garden, som jag känner mig riktigt ensammen. Det är först då som alla känslorna överrumplar mig. Så jag försöker med bedriften att inte lägga mig eftersom det inte är själva sovandet som utlöser allting utan hela konceptet kring att lägga sig för natten. Har jag tur så somnar jag inom en halvtimme, det är då alla mina drömmar blir klara hopplock av dagens bestyr och intryk.

Jag kan sällan låta bli att för mig själv analysera mina egna (och ofta även andras) drömmar med utgångspunkt att jag är missnöjd och besviken. Jag vet att jag inte borde men det är svårt att säga till sig själv och faktiskt lyssna på vad man har att säga. Ibland är det till och med svårt att säga till.

Kanske behöver jag ett nattjobb, så slipper jag hela problematiken med att gå och lägga mig. Som det är nu så är det nästan omöjligt för mig att lägga mig inom en rimlig tid på kvällarna, det känns bara inte bra. Det går inte, jag vill inte. Huvudet vill inte. Så om jag hade ett nattjobb så kunde jag lägga mig när det var ljusare ute och människor var i rörelse, så skulle inte kvällarna/nätterna kännas lika ensamma.

Jag har inte hunnit laga matlåda (hunnit = inte haft lust), jag har inte hunnit diska (hunnit = inte brytt mig), jag har inte velat skotta min balkong (velat = -18 grader) och jag borde sova nu. (borde = måste)