nästan alla får läsa.

Wow vad mitt liv har förändrats. Jag har fått en ny befattning som innebär väldigt mycket ansvar, väldigt många fler uttalande arbetsuppgifter och ett krav på väldigt mycket mera tid. Egentligen så gjorde jag väl det mesta innan men nu finns det på papper att det är jag som får gå direkt till fängelse utan att passera Gå om någon får en pall i huvudet.

Jag har börjat gymma istället för att bara springa, vilket är något jag aldrig trodde skulle hända. Nu är jag ingen som gymmar åtta timmar om dagen men att jag ens kan tänka tanken är ett stort steg.

Ballerina Choco är för övrigt världens godaste kaka, om de bara vore nyckelhålsmärkta.

Det är svårt att förlika sig vid tanken på att det finns människor som vill en väl, vilket är lite väl underligt med tanke på att jag gör allt jag kan för att försöka övertyga min omgivning om att jag vill väl och att de måste försöka ha det så bra de kan, helst med min hjälp. Jag har funderat sedan igår på vad jag skulle skriva, på något sätt kändes det som att jag återvände till bloggandet efter flera års uppehåll och ville därför skriva något “bra” och något “representativt” men jag återkom hela tiden till känslan av att jag bara ville skriva det jag kände. Det är väl så det ska vara, right?

Våren har på allvar börjat komma, det töar och har sig. Det ger mig ångest och har alltid gjort, alltid ångest av våren och alltid lite lätt oroad inför sommaren. Precis som att människor tycker det känns jobbigt att det blir höst och mörkt så tycker jag att det känns påfretsande att det blir sol, sommar och allt vad den säsongen kan innebära.

Ibland slås jag av en förvåning över hur människor lyssnar på mig, jag antar att jag stundtals är lite för van att inte våga lyssna och lita på andra människor fullt ut och tror därför att omvärlden är likadan. Jag blir alltid lite irriterad och ledsen när någon inte lyssnar på vad jag säger och tar det som sanning men samtidigt börjar jag bli van att människor man talar med kan ha svårt för att lita på ord och gärna vill se handling. Det är något som rör till det ibland, jag antar att kontrollfreaket i mig själv inte riktigt kan komma överrens med tanken på att inte kunna veta allt eller kontrollera allt.

Jag stör mig på min dröm jag hade inatt, jag drömde verkligen bara om stora möten om försäljning, marginalprocent, marginalkronor, antal poster osv. Marginalprocenten var 18.3% och på väg upp men vi låg kort på marginalkronorna, något som alla ansåg krävde en insats (alla ville att vi skulle sälja kaffe billigt) medans jag satt lätt nedsjunken i min stol och djupt bekymrad. Så brukar det vara, jag blir alltid en sorts vågmästare som vill att människor ska motivera sina åsikter eller sitt agerande först.

Men jag stör mig på drömmen för jag hade så gärna drömt något fint eller till och med något fult och jobbigt bara för att få lite distans. Jag vet att jag jobbar ganska mycket men jag har också ganska klara gränser för mig själv vad jag vill och inte vill göra, vill jag inte jobba extra så gör jag absolut inte det och blir jag less någon gång när jag jobbar över så åker jag hem. Sover jag så vill jag med största sannolikhet drömma om något skruvat och konstigt, inte marginalkronor..

Jag märker att gränserna för den här bloggen och mina egna privata texter börjar flyta ihop och stundtals har jag lite svårt att överblicka vad som är vad, jag ska göra ett försök att städa upp lite. Det är ju meningen att vissa texter är för mig och bara mig, inte för att innehållet är så fruktansvärt privat (det är ju trots allt bara text) men för att jag är livrädd för era reaktioner.

Empire of State sjunger “Are you gonna leave me now?” och det är en textsnutt som passar mig, det är en ständigt återkommande rädsla jag har – att människor ska marschera ut ur mitt liv utan att se sig om och det ligger väl lite sanning bakom den rädslan. Jag gör det jag kan för att vara en person som man vill ha kvar i sitt umgänge men ibland känns det som att jag försvårar för mig själv genom att hoppas och drömma om saker som jag sedan länge lärt mig att undvika, såsom att ha människor som verkligen känner mig.

Sånt gör mig rädd och osäker vilket säkert bidrar till att jag sluter mig lite ytterliggare.

Kvällen är ung och jag ska äta mina mandelskorpor och hoppas att tiden går långsamt. Jag håller mig vaken, då kan jag njuta av kvällens misär lite extra och känna att även om allting känns svårt och tungt så är jag iallafall inte obligerad att kliva upp en viss tid imorgon utan jag är ledig, jag har en valmöjlighet och kan välja mig själv. Om det någonsin skulle inträffa.

Jag tror att jag stör mig lite på mina morgonrutiner, normala människor verkar kunna vakna av alarmet och sedan ligga kvar en stund för att vakna till eller bara njuta av värmen under täcket, men inte jag. Jag flyger upp så fort alarmet ringer (jag har av strategiska skäl bestämt att alarmet inte får ligga inom räckhåll från sängen) och går därefter direkt till köket för att göra frukost.

Allting är så systematiskt och rutinbaserat, jag ligger inte kvar i sängen och sträcker på mig, jag sitter inte och slötittar på tv innan jag äter frukost och jag slår inte på musiken innan jag börjar göra nyss nämda frukost. Jag antar att jag blir så när jag inte har någon annan eller något annat att ta hänsyn till, men det är tråkigt. Min dag blir alltför inrutad direkt från att jag vaknat.

Nu ligger jag och halvblundar i sängen, det är lite mer än två timmar kvar tills jag börjar jobba och jag är så trött. Jag tog mig iväg till iksu för att springa min mil och se glad ut men efter en kilometer hoppade jag av bandet och gick därifrån. Det var helt enkelt en sån dag då det inte stämde, då jag kände att jag saknade harmonin i kroppen för att springa och jag kunde inte få mina ben och min energi att komma överrens.

Jag är så trött, jag ska förklara sen vad det beror på. Eller, jag ska förklara vad en del av det beror på. Skriver jag ner allt så måste jag flytta och det vore både onödigt och dumt. Ungefär lika dumt som när jag trycker hårdare på fjärrkontrollen för att batterierna börjar ta slut.

Så, vad har hänt? Vad är nytt?

I smyg önskar jag att kunde vara någon sorts fabrikör av inspiration och alltid ha något nytt och fräscht att bjuda på. Men riktigt så är det ju inte. I tisdags så gjorde jag och Malin slut, jag antar att det hade varit pauserat ganska länge och bara behövde en “överrenskommelse”. Det är konstigt hur relationer kan gå från något ömtåligt och prioriterat till något kallt och i slutändan i princip förhandlingsbart.

Jag mår inte särskilt dåligt över det, det har som sagt varit placerat i något konstigt fack ett ganska långt tag och under den tiden har jag hunnit vrida, vända, fundera och oroa mig ganska mycket så på något sätt var jag “färdigreagerad” och eftersom jag vet att människor stundtals tävlar i att läsa fel så betyder det alltså inte att jag inte bryr mig om Malin och det betyder inte heller att det var ett särskilt roligt telefonsamtal att ringa. Jag hatar såna samtal.

Så, här är jag. Singel och värdelös, det sista kanske inte helt stämmer men det kändes lätt komiskt att skriva. Singel, värdelös och definitivt på väg att bli sen till jobbet. Något jag verkligen hatar. Fan fan fan fan. Mer sen!

Kanske behöver jag ett nattjobb, så slipper jag hela problematiken med att gå och lägga mig. Som det är nu så är det nästan omöjligt för mig att lägga mig inom en rimlig tid på kvällarna, det känns bara inte bra. Det går inte, jag vill inte. Huvudet vill inte. Så om jag hade ett nattjobb så kunde jag lägga mig när det var ljusare ute och människor var i rörelse, så skulle inte kvällarna/nätterna kännas lika ensamma.

Jag har inte hunnit laga matlåda (hunnit = inte haft lust), jag har inte hunnit diska (hunnit = inte brytt mig), jag har inte velat skotta min balkong (velat = -18 grader) och jag borde sova nu. (borde = måste)

Jag fick en knepig kommentar angående min lägenhet idag. I helgen lade jag upp några bilder på min lägenhet så att Moa skulle kunna se hur det blev när jag målat om lite och satt upp mina tavlor. Jag är nöjd men tydligen var inte tjejen som hade sett mina kort, helt nöjd. Varför skulle hon annars leverera kommentaren:

“Jaha, varför var du tvungen att lägga upp bilder på din lägenhet för?”, tro mig, jag sökte verkligen efter ett glatt uttal eller en positiv inriktning i hennes kommentar men den fanns ej att finna. Istället var den lite lätt snorkig och krävande i uttalet. Jag svarade att jag hade lagt upp bilderna för att jag tyckte om min lägenhet och för att Moa skulle få se.

Då avslutade hon konversationen med kommentaren “Jaha, så DU är nöjd eller?”, med samma snorkiga och nästan anklagande uttal. Kvar var jag med en viss irritation inombords, till viss del på grund av att jag de senaste dagarna varit enormt känslig för elaka kommentarer men också för att hennes kommentar var så värdelös och onödig. Varför hoppar hon på mig? Det är ju inte som att jag tvingar henne att inreda sin lägenhet likadant.

Angående alla kommentarer så funderar jag fortfarande över det, jag kan inte riktigt komma fram till varför det är så, varför jag tar åt mig hela tiden. Jag brukar verkligen inte göra det men de senaste dagarna har det varit lite av min grej och det är inte bara störande men det tar upp väldigt mycket tid.

Varje gång jag skriver att något tar upp onödigt mycket tid så funderar jag på vad jag egentligen vill använda min tid till och även om jag kanske inte har planerat full ut vad jag tänkt göra med mitt liv (det är bara djupt kristna som planerat sånt) så vill jag kunna göra annat än att ta åt mig av kommentarer som jag bör förvänta mig, eller åtminstonde bara acceptera och tåla.

Jag har nog haft fler jobbrelaterade drömmar inatt än vad jag haft någon natt tidigare. Jag drömde om schemaändringar, hur jag försökte försvara folk på avdelningen, att vi inte hann med bla bla bla. Massor. Men inget lyckligt slut.

Appropå jobb så verkar det som att jag antingen kommer att få spendera någon timme till att försöka skotta fram min bil eller så får jag helt enkelt sjukskriva mig på grund av snöoväder. Men eftersom jag har jour så är det andra alternativet inte aktuellt. Jag har begåvats med en parkeringsgranne som inte använder sin bil – alls. Det medför att traktorn kan skotta upp alla parkeringsplatser (eftersom normalt folk med bilar faktiskt åker till jobbet på dagen) utom min och grannens.

Så för att kunna parkera och se till att jag kan köra därifrån så får jag spendera en stund varje kväll till att köra in i min parkeringsruta, backa ut, köra in och panikbromsa (så att jag skjuter snön framåt) och därefter upprepa ytterliggare några gånger. Allt för att slippa köpa en spade. Men jag tror att jag får lov att köpa en spade idag, annars får jag stå där halva natten..

Helst hade jag velat spendera dagen till att se The Dark Knight, Canal+ visar den nu och det påminde mig om att jag aldrig kom mig för att se den och jag vill nog verkligen se den eftersom jag maniskt undviker alla som pratar om den eftersom jag inte vill veta något om vad som hände. (jag vet, Heath Leadger vaaar sååå underbar bla bla)

Hur som helst, många tankar i huvudet men inte särskilt många ord för att kunna beskriva dem. Snart dags för jobb. Kom och hälsa på? Jag kan bjuda på choklad?

Kvällen har varit tudelad, men inte som yin och yang eller något annat som är svart och vitt på ett bra sätt. Utan mer på ett dåligt sätt.

Jag har arbetat i ett rasande tempo utan att riktigt reflektera över det, enda gångerna jag har noterat att jag fått saker gjorda i en högre takt än jag hade väntat mig har varit då mina ben börjat bli sega, något som oftast betyder att jag behöver äta. Hela eftermiddagen och kvällen har jag separerat på arbete och fritid, så att säga. Kroppen har skött sysslorna på jobbet medans huvudet har stannat kvar hemma, ungefär.

Vilket naturligtsvis hade sin nackdelar, det fick jag erfara då jag fick en enorm känsla av övergivenhet och ensamhet. Jag var så ensammen och jag fick det inte att gå ihop, jag förstod inte varför just JAG var tvungen att vara så ensammen och jag förstod inte vad som någonsin skulle kunna få känslan att försvinna.

Hela proceduren är naturligtvis ganska löjlig, det är trots allt ganska tragiskt att stå i en välupplyst Maxi-butik med kunder runt sig och tycka att man är den mest ensamma människan i världen. Men det är svårt att komma ifrån den känslan, jag har haft den så mycket på sistonde. Oftast då jag lägger mig (hej igårkväll) men nu var det tydligen dags även då jag jobbade.

Efter det så blev många av mina tankar så enormt enkelspåriga och alla påhittade scenarion som jag spelade upp i mitt huvud, med tillhörande konversationer och resultat, blev väldigt uttjatade och tråkiga.

Dagens bästa: När jag fick en chokladtomte bara för att jag var snäll och för att jag skulle bli glad.
Dagens sämsta: Matångest och ensamhet.
Dagens låt: Någon av alla som Dana spelade, antagligen någon av Empire of the State-remixarna.
Dagens mat: Broccoligratäng med morötter och kidneybönor. Jag är en sån fena på matlagning ibland!
Dagens fundering: Varför heter det vitvaror?
Dagens tanke: Vecka sju kanske är en bra vecka att åka bort på?
Dagens minne: Att äta bananstubbe med min mamma.
Dagens upptäckt: Att det är hemskt dåligt att dörrarna på bilen fryser igen av smältande is. Särskilt när Securitas vill låsa grindarna. Stress stress.

Jag är nog den i Sverige som är mest opeppad på att jobba helg just nu, hela veckan har jag velat slippa. Dessutom började jag morgonen med att panikartat få för mig att jag försovit mig sex timmar. När klockan ringde, 08:24 (jag försöker att ställa alarmet på tider som inte slutar på 0 eller 5), så trodde jag absolut att den var 18:24. Mitt främsta bevis var att det var ganska mörkt ute och vid 18 så är det ju definitivt mörkt ute. Jag har så bra sätt att resonera på när jag är nyvaken. Så jag skyndade mig genom den vanliga paniken över att kanske ha försovit sig med allt från “VARFÖR RINGDE INGEN MIG?” till “Jag kan väl lika gärna somna om då” tills jag insåg att mitt huvud inte vaknat till riktigt.

I huvudet har jag försökt vrida och vända på konceptet kring att vara ledig över jul och kommit fram till att om jag inte hade valt att byta jobbhelg för att jag alltid vill ställa upp, så hade jag varit ledig fem dagar i rad. Nåja, det blir inte bättre av att tänka på det.

Gårdagens intensivaste tanke var att jag ville bort. Att jag ville bort, byta jobb, flytta, fly och försvinna. Inte nödvändigtsvis i den ordningen. Jag älskar mitt jobb (förlåt?) men jag blir lätt rastlös när jag ställs inför saker som jag inte kan förändra, saker son får mig att må dåligt. Jag är en sån som tar med mig jobbet hem och fortsätter fundera fastän jag är ledig, oavsett om det är helg eller semester. Då stör det mig till döds att det finns moment som jag inte kan förändra, moment som hör hemma i Sverige på 30-talet.

Flytta från Umeå är väl ingen överhängande känsla, det är lite struntsamma. Det var bara känslan, känslan av att få fly och inte se sig om. Det skulle ge mig en enormt ensam tillvaro men på något sätt så kändes det tryggt att tänka så också. Kanske för att det bara var en tanke och inte verklighet, vad vet jag.

Idag är en sån dag då jag vill gå under jorden en stund, en sorts fortsättning på gårdagen fast delen med att flytta har jag bytt ut mot att bara försvinna från människors omgivning en stund. Att vara helt anonym, andas i lugn och ro medans omvärlden tittar åt andra hållet. Det är såna här dagar jag önskar att lunchrummet är helt tomt när jag ska fika och att jag bara ska få fylla på varor i lugn och ro.

Bara för att jag känner mig så enormt tråkig.