Okej, så var i tankarna var jag sist jag skrev? Just det, Kiev. Tjernobyl. Katastrof. Got it.

Just nu plågas jag av krämpor påkallade från ett avslutande av en medicin, en av de mer beroendeframkallande varianterna som just nu yttrar sig i enorma huvudvärksattacker, muskelspasmer, frossa och lite problem att sätta ihop ord stundtals. Suck, inte vad jag kände för just nu. Jag kan inte riktigt sätta fingret på när det skulle passa med såna symptom men absolut inte nu, inte nu nu nu.

Jag har stor lust att göra något annat, det går inte att förändra världen ensammen men att förändra och förhoppningsvis förbättra mitt liv, det kan jag göra. Det bästa är att det handlar inte om några stora förändringar eller svåra beslut utan man kan börja lite försiktigt och ta det därifrån. Just nu skulle jag nog vilja förändra den delen av livet som är mellan sömnen och privatlivet.

Appropå sömn så läste jag igår igen att man spenderar en tredjedel av sitt liv i sängen och varje gång jag hör det så får jag lite ångest över hur lite pengar man lägger ner på sängar och madrasser. Fast är det verkligen det jag kommer ångra när jag ligger på min dödsbädd eller är det något mera handgripligt som att jag inte tog bättre hand om mig själv eller att jag inte såg klart alla Family Guy-avsnitt jag påbörjat? Antagligen det om Family Guy.

Jag återkommer med en (försenad) rapport om Kiev!

Visst! Visst! Livet suger. Jag kan gå med på ett sådant resonemang, jag kan till och med fylla i stödord för att göra det mera trovärdigt men det betyder inte att det är allt vad livet går ut på. Har jag märkt. Oftast är det svårt att överkomma den strypande känslan av att inte kunna göra något åt sin egen situation men det kanske bara betyder att man är på väg ut? På väg därifrån? Jag spånar, såklart.

Jag spenderar vecka 42 med att vara ledig, en hel vecka. På torsdag åker jag iväg till Ukraina, ett land som verkar tämligen komplicerat och avigt men väldigt intressant. Just att det på pappret verkar så komplicerat för en svenne som jag, de använder ett annat alfabet, tar inte emot kort på så många ställen, har några av Europas sämsta vägar som befolkas av massor av svarttaxis och för att göra det hela ändå mer underbart – ska försöka sopa det hela under mattan nästa år då det är EM i fotboll i både Ukraina och Polen.

Därför känns det nog lite extra pirrigt att åka dit för att få se hur allting egentligen ser ut. Den främsta anledningen till resan är såklart att tillsammans med F åka till Pripyat och äntligen få uppleva det jag drömt om sålänge. Men trots att jag sugit på den karamellen så länge så har den inte tappat smaken utan istället gett mersmak. Ukraina var förvisso inte billigast att åka till men det beror till stor del på “hej jag bokar i sista sekund”.

Jag vill åka någonstans varje månad, en weekend här och en weekend där. Berlin, Tallinn, Prag, New York, London, Budapest.. listan växer. Men bara för några dagar, lite som alla “mästerkockar” tänker antar jag då de serverar minimala portioner av allting. Man får en smaka lite på allting men inte bli mått, samma sak med att resa. Några dagar här och några dagar där för att se var man hör hemma och vad som kändes bra. När jag och F hamnade i Riga så kändes det bra och jag längtar verkligen tillbaka, att åka dit under sommaren. Men även då bara för en smakbit, gärna åka dit för att sedan åka vidare till en annan stad i Lettland.

You all get the picture. Äventyr, uppleva saker och vara med. Åh!

Wow. Ett ord jag oftast använder i positiv bemärkelse men nu är det ett.. wow. Eller likväl ett “fan”. Skrivandet, meningen och livet. Fast egentligen borde ordningen vändas på. Livet, därefter kommer meningen och lite skrivande därtill. Jag känner mig otroligt trött och ovillig att göra något, så har jag känt flera dagar men har verkligen “ryckt upp mig” (tycker ni om det, nudå? va? nu slipper jag kännas jobbig) och engagerat mig i något annat än mitt inres frätande mörker.

Jag sålde min iMac. Folk trodde att jag skulle köpa en PC, knepigt. Jag köpte en ny, bättre iMac som gjorde mig lycklig på det där speciella sättet som Apples produkter gör mig lycklig. Ungefär som människor som shoppar kläder så shoppar jag annat. Så ofta jag kan ska det vara en Apple-symbol någonstans. Hittade ett iPhone-ställ igår format som Apples äpple, underbart.

Jag har ett konstigt jobb. Jag tror att jag har makten att göra en skillnad och att bidra med en förändring men ändå känns det som att agendan jag ska följa är så precist skriven att den inte lämnar utrymme för någon kreativ vinkling. I mitt huvud avslutas alltid meningarna i agendan med punkt, aldrig ett frågetecken. Ibland vore det skönt med ett frågetecken som inte involverade att få en punkt på slutet utan istället “…”

Jag ska inom några minuter fylla i en undersökning kring min kropp, en som behandlar den fysiska delen. Hur jag mår, om jag har smärta någonstans, om jag kan förändra mitt synsätt på något osv. Normalt sett så älskar jag undersökningar där jag känner att jag kan delta och göra en skillnad men det är svårt när det gäller mig själv, att låta någon annan bidra med förändringen. Att släppa in någon annan, som man bara träffar en gång per vecka. Att hälsa denne person välkommen och dedikera sig när jag ofta tänker att jag bara är en siffra i statistiken.

Det är ganska ofta som jag tänker att jag bara är en del av den stora massan, att det jag gör sällan spelar någon större roll. Att det jag gör kanske ändrar utgången på något temporärt men det ger inte mig personligen något. Naturligtsvis har jag fel, det är bara det att man aldrig kommer ihåg det som är bra för en själv.

Dagens känsla: “det är något fel”
Dagens önskan: att jag hade tagit mig mer tid förut till att må bättre, så kanske jag inte hade varit så ivägen nu.
Dagens saknad: regn.
Dagens rädsla: mobilsvar.

Så ska vi se hur det här inlägget ter sig, i takt med att jag blivit allt sämre på att skriva något i huvudtaget så har antalet ämnen begränsats automatiskt. Kring vecka 19 så åker jag och Frida till Ukraina, det är till 99% spikat. Det känns underbart inuti. Ukraina, Pripyat – en lång dröm som ska uppfyllas. Jag vet inte när jag genomförde något jag drömt om sist, jag dagdrömmer om så pass orealistiska saker så det är inte helt möjligt att kunna bli bäst på fotboll eller att vara den som alla respekterar.

I torsdags hade jag ett samtal som tärde lite på mitt självförsvar. Frågor som haglade mot mig i stil med “Hur kan jag stötta dig?” och “Vi verkar ha talat olika språk” när det inte funnits något att stötta utan bara saknad på tillit och ingen konversation eftersom det bara handlat om stenåldersregler som ska följas. Stenåldersregler är bra på ett sätt – som att man inte ska slå ihjäl folk bara för att man har en dålig dag men jag vrider och vänder på allt för att kunna motivera mig själv till att verkligen tro på det och kunna förmedla allt på ett trovärdigt sätt.

Det är svårt det där med att förlita sig på andras omdömen när det verkar som att man kan peta hål på deras argument genom att säga två ord: “Varför det?”

Inte för att jag lever i någon sorts perfekt värld där allting är exemplariskt och uttänkt men jag har principer jag håller mig till som är väl underbyggda, jag har ett ramverk av moral och en känsla för rätt och fel. Dock har jag en viss egenhet. Jag kan vara precis vem som helst. Medans många springer omkring i sina liv och är den de formats till utan att göra alltför stora förändringar i sin personlighet så är jag allt och alla – hela tiden.

Endast de människor som jag låter känna mig andas jag ut hos, annars adapterar jag mig snabbt efter omgivningar för att se till att passa in och få ut det jag behöver eller eftersträvar. På jobbet var de första månaderna då jag träffade säljare som ville att jag skulle köpa in deras prylar mer en studie i personkemi och hur jag bör uppträda för att få som jag vill – inte som de vill. Jag har inget intresse i att kamma någon medhårs av vänlighet utan isåfall för att jag vet – fem steg framåt – att jag behöver något senare.

Det kanske låter hemskt. Som att jag är en människa som lever på att slugt försöka få människor att göra saker de inte hade tänkt men en sådan tanke baserar sig nog på rädsla för att bli utnyttjad. Jag utnyttjar inte människor. Jag är inte elak. Jag är inte någon som bara gör saker för att någon för evigt ska bli skyldig. I de flesta fall tänker jag alltid att det är jag som ska ställa upp. Visst är det konstigt, hur man delar in människor och relationer? Arbetsmässiga relationer kan ha tusen olika nyanser för mig och jag katelogiserar och arkiverar frenetiskt medans dagarna flyter på.

Privata relationer likaså, var har jag dig? Vem är du? Hur ska jag vara? Kan jag vara mig själv? Vad vågar jag berätta? Mitt bagage är tungt att bära på, kan du hjälpa mig eller ska jag ta omtag runt min säck av minnen och dåliga upplevelser?

I slutändan så handlar det nog bara om överlevnad. Privat och professionell, jag vill bara ta mig en dag i taget framåt och se att det finns en djupare mening i det jag tillför. Därför blir jag galen när någon säger att “vi gör så här för att vi alltid har gjort så”, det är som att idiotförklara sig själv och hela sin omgivning. Det finns en anledning till varför saker förändras – det är för att man måste gå framåt. Att stanna upp är att ge upp och i takt med att mina dagar går från total uppgivelse inuti till hopp om framtiden så vill jag iallafall kunna förlita mig om att omvärlden vill något mer.

Så att allting inte är förgäves.

Jag frågar mina översta chefer hur de mår, jag ställer upp. Fixar och donar för att se till att de mår bra. Jag frågar vänner om de mår bra med ett stundtals lite dröjande uttal för att visa att det är en riktig mening och inte ett “tja, läget?”-kommentar. För jag vill veta.

Jag kan fråga människor jag inte känt särskilt länge hur de mår och prata med dem om deras problem i den utsträckning de önskar. Igår började jag fundera på hur ofta människor frågar mig hur jag mår – på riktigt. Hur många de är, när de frågar.

Tanken med det här inlägget är inte att värna om att vi ska tänka på varandra och bry oss om varandra, jag köper aldrig såna uttalanden utan bara en notering av att det är svårt att ställa krav på människor när man aldrig gjort det förut och det är svårt för många att pendla mellan olika roller. Allt från att prata med mig som förälder kontra min vän, eller chef kontra stöttepelare.

Ignorera mig inte. Jag är nog liten som det är.

Wow vad mitt liv har förändrats. Jag har fått en ny befattning som innebär väldigt mycket ansvar, väldigt många fler uttalande arbetsuppgifter och ett krav på väldigt mycket mera tid. Egentligen så gjorde jag väl det mesta innan men nu finns det på papper att det är jag som får gå direkt till fängelse utan att passera Gå om någon får en pall i huvudet.

Jag har börjat gymma istället för att bara springa, vilket är något jag aldrig trodde skulle hända. Nu är jag ingen som gymmar åtta timmar om dagen men att jag ens kan tänka tanken är ett stort steg.

Ballerina Choco är för övrigt världens godaste kaka, om de bara vore nyckelhålsmärkta.

Det är svårt att förlika sig vid tanken på att det finns människor som vill en väl, vilket är lite väl underligt med tanke på att jag gör allt jag kan för att försöka övertyga min omgivning om att jag vill väl och att de måste försöka ha det så bra de kan, helst med min hjälp. Jag har funderat sedan igår på vad jag skulle skriva, på något sätt kändes det som att jag återvände till bloggandet efter flera års uppehåll och ville därför skriva något “bra” och något “representativt” men jag återkom hela tiden till känslan av att jag bara ville skriva det jag kände. Det är väl så det ska vara, right?

Våren har på allvar börjat komma, det töar och har sig. Det ger mig ångest och har alltid gjort, alltid ångest av våren och alltid lite lätt oroad inför sommaren. Precis som att människor tycker det känns jobbigt att det blir höst och mörkt så tycker jag att det känns påfretsande att det blir sol, sommar och allt vad den säsongen kan innebära.

Ibland slås jag av en förvåning över hur människor lyssnar på mig, jag antar att jag stundtals är lite för van att inte våga lyssna och lita på andra människor fullt ut och tror därför att omvärlden är likadan. Jag blir alltid lite irriterad och ledsen när någon inte lyssnar på vad jag säger och tar det som sanning men samtidigt börjar jag bli van att människor man talar med kan ha svårt för att lita på ord och gärna vill se handling. Det är något som rör till det ibland, jag antar att kontrollfreaket i mig själv inte riktigt kan komma överrens med tanken på att inte kunna veta allt eller kontrollera allt.

Jag stör mig på min dröm jag hade inatt, jag drömde verkligen bara om stora möten om försäljning, marginalprocent, marginalkronor, antal poster osv. Marginalprocenten var 18.3% och på väg upp men vi låg kort på marginalkronorna, något som alla ansåg krävde en insats (alla ville att vi skulle sälja kaffe billigt) medans jag satt lätt nedsjunken i min stol och djupt bekymrad. Så brukar det vara, jag blir alltid en sorts vågmästare som vill att människor ska motivera sina åsikter eller sitt agerande först.

Men jag stör mig på drömmen för jag hade så gärna drömt något fint eller till och med något fult och jobbigt bara för att få lite distans. Jag vet att jag jobbar ganska mycket men jag har också ganska klara gränser för mig själv vad jag vill och inte vill göra, vill jag inte jobba extra så gör jag absolut inte det och blir jag less någon gång när jag jobbar över så åker jag hem. Sover jag så vill jag med största sannolikhet drömma om något skruvat och konstigt, inte marginalkronor..

Jag märker att gränserna för den här bloggen och mina egna privata texter börjar flyta ihop och stundtals har jag lite svårt att överblicka vad som är vad, jag ska göra ett försök att städa upp lite. Det är ju meningen att vissa texter är för mig och bara mig, inte för att innehållet är så fruktansvärt privat (det är ju trots allt bara text) men för att jag är livrädd för era reaktioner.

Empire of State sjunger “Are you gonna leave me now?” och det är en textsnutt som passar mig, det är en ständigt återkommande rädsla jag har – att människor ska marschera ut ur mitt liv utan att se sig om och det ligger väl lite sanning bakom den rädslan. Jag gör det jag kan för att vara en person som man vill ha kvar i sitt umgänge men ibland känns det som att jag försvårar för mig själv genom att hoppas och drömma om saker som jag sedan länge lärt mig att undvika, såsom att ha människor som verkligen känner mig.

Sånt gör mig rädd och osäker vilket säkert bidrar till att jag sluter mig lite ytterliggare.

Kvällen är ung och jag ska äta mina mandelskorpor och hoppas att tiden går långsamt. Jag håller mig vaken, då kan jag njuta av kvällens misär lite extra och känna att även om allting känns svårt och tungt så är jag iallafall inte obligerad att kliva upp en viss tid imorgon utan jag är ledig, jag har en valmöjlighet och kan välja mig själv. Om det någonsin skulle inträffa.

Jag tror att jag stör mig lite på mina morgonrutiner, normala människor verkar kunna vakna av alarmet och sedan ligga kvar en stund för att vakna till eller bara njuta av värmen under täcket, men inte jag. Jag flyger upp så fort alarmet ringer (jag har av strategiska skäl bestämt att alarmet inte får ligga inom räckhåll från sängen) och går därefter direkt till köket för att göra frukost.

Allting är så systematiskt och rutinbaserat, jag ligger inte kvar i sängen och sträcker på mig, jag sitter inte och slötittar på tv innan jag äter frukost och jag slår inte på musiken innan jag börjar göra nyss nämda frukost. Jag antar att jag blir så när jag inte har någon annan eller något annat att ta hänsyn till, men det är tråkigt. Min dag blir alltför inrutad direkt från att jag vaknat.

Nu ligger jag och halvblundar i sängen, det är lite mer än två timmar kvar tills jag börjar jobba och jag är så trött. Jag tog mig iväg till iksu för att springa min mil och se glad ut men efter en kilometer hoppade jag av bandet och gick därifrån. Det var helt enkelt en sån dag då det inte stämde, då jag kände att jag saknade harmonin i kroppen för att springa och jag kunde inte få mina ben och min energi att komma överrens.

Jag är så trött, jag ska förklara sen vad det beror på. Eller, jag ska förklara vad en del av det beror på. Skriver jag ner allt så måste jag flytta och det vore både onödigt och dumt. Ungefär lika dumt som när jag trycker hårdare på fjärrkontrollen för att batterierna börjar ta slut.