Människor som vill att det ska gå lite långsamt, lite varsamt sådär.
Människor som går långsamt framför mig på ICA.
Människor som aldrig verkar ha sett en fjärrkontroll förut och inte kan trycka in en ny kanal utan att titta ner på fjärren och verkligen FUNDERA på var de borde trycka härnäst.

Länder som inte vill gå med på klimatförhandlingar bara för att de ÄR DUMMA I HUVUDET.
Känslan av att inte räcka till.
Att vänta på någon som sagt att “Jag kommer under dagen!” utan att ens ge en uppskattning om vilken tid det rör sig om.

När det bara är en person framför i kön på Posten men den personen måste naturligtsvis diskutera såväl portotabeller som förpackningsmaterial.
Jänkare som klagar på att de gått upp i vikt, fastän de druckit light coke och bara haft majonnäs på burgaren.
När jag inte får handla på impuls och känsla.

Jag fick en knepig kommentar angående min lägenhet idag. I helgen lade jag upp några bilder på min lägenhet så att Moa skulle kunna se hur det blev när jag målat om lite och satt upp mina tavlor. Jag är nöjd men tydligen var inte tjejen som hade sett mina kort, helt nöjd. Varför skulle hon annars leverera kommentaren:

“Jaha, varför var du tvungen att lägga upp bilder på din lägenhet för?”, tro mig, jag sökte verkligen efter ett glatt uttal eller en positiv inriktning i hennes kommentar men den fanns ej att finna. Istället var den lite lätt snorkig och krävande i uttalet. Jag svarade att jag hade lagt upp bilderna för att jag tyckte om min lägenhet och för att Moa skulle få se.

Då avslutade hon konversationen med kommentaren “Jaha, så DU är nöjd eller?”, med samma snorkiga och nästan anklagande uttal. Kvar var jag med en viss irritation inombords, till viss del på grund av att jag de senaste dagarna varit enormt känslig för elaka kommentarer men också för att hennes kommentar var så värdelös och onödig. Varför hoppar hon på mig? Det är ju inte som att jag tvingar henne att inreda sin lägenhet likadant.

Angående alla kommentarer så funderar jag fortfarande över det, jag kan inte riktigt komma fram till varför det är så, varför jag tar åt mig hela tiden. Jag brukar verkligen inte göra det men de senaste dagarna har det varit lite av min grej och det är inte bara störande men det tar upp väldigt mycket tid.

Varje gång jag skriver att något tar upp onödigt mycket tid så funderar jag på vad jag egentligen vill använda min tid till och även om jag kanske inte har planerat full ut vad jag tänkt göra med mitt liv (det är bara djupt kristna som planerat sånt) så vill jag kunna göra annat än att ta åt mig av kommentarer som jag bör förvänta mig, eller åtminstonde bara acceptera och tåla.

Dagens irritation: Människor som verkligen försöker analysera och komma fram till något, fastän de hela tiden når fel slutsatser. Som om de påbörjat någon sorts nybörjarkurs i psykologi men bara deltog under uppropet och introduktionen, sen var det “tajm för en Latte på schtään” men det hindrar dem inte från att försöka med sina lekmannaliknande analyser.
Dagens glädje: Pyramidte klockan 03.00 i en iskall lägenhet, det gjorde inget att lägenheten var kall. Det gjorde inget att jag var trött sen heller, faktiskt.
Dagens mat: Vegetarisk Jansson, faktiskt oväntat god. Sådär så att jag faktiskt blev förvånad.
Dagens illamående: Två stycken Lindorkulor samt två tryfflar på fastande mage innan middagen, jag gör ALLTID det misstaget.
Dagens misslyckande: Musikvalet för morgonen, inget passade riktigt och jag växlade mellan en Dana-spelning jag inte var sugen på och ett antal Digweed-spelningar som jag absolut inte var sugen på.
Dagens saknad: Katt skulle ha varit mysigt, så hade jag sluppit lägga mig ensammen när jag kom hem från jobbet. För även om det var otroligt skönt att få sova så kändes det fruktansvärt ensamt.
Dagens tanke: “Julafton imorgon. Kom över det.”
Dagens behov: Tystnad. Det är svårt att orka med gapskratt när man är så trött att man knappt är vaken..
Dagens imorgon: Förhoppningsvis hanterbar. Eller iallafall trygg.

Det är konstigt att jag som så gärna vill veta allt om min omgivning för att kunna finnas där, för att hjälpa till och bara lyssna, inte kan applicera det på mig själv. Ibland räcker det med att någon frågar “Vad tänker du på, Per?” för att få mig tårögd av viljan att få berätta, ibland säger jag inte ett knyst fastän människor tjatar och tjatar. Det är konstigt, att jag som så gärna vill veta och delta vägrar låta någon annan få veta något om mig.

Fastän jag längtar efter det varje dag.

Igår blev jag så arg. Det började med att jag blev irriterad. Jag blev irriterad på att jag aldrig får något gjort och hela tiden får anpassa mig efter en omvärld som inte verkar ta mig i första hand någon endaste gång. Den irritationen fanns hos mig hela dagen men som vanligt så fann jag inte peppen. Förräns på kvällen. Då blev jag arg, riktigt arg. Så ilsken på att jag går runt i MITT LIV och väljer att kväva det utan att riktigt veta varför.

Det handlar inte om några enorma insatser, det enda jag ville göra var att sätta upp några tavellister, några krokar samt borra upp mina tavlor men ändå har jag skjutit på det så länge av anledningar som inte ens förtjänar att nämnas. Så jag åkte till Maxi, lånade deras enorma slagborr (som får alla andra slagborrar att darra av skräck, har jag fått det berättat för mig) och spenderade de kommande två timmarna till att borra, borra fel, få slut på plugg, skruva och till slut äntligen bli klar.

Lyckan finns fortfarande kvar inom mig, det är så fint att se mig om i min lägenhet och känna att jag kommit ett steg närmare att faktiskt bo här, att inte känna som att jag är ett återkommande vänskapligt besök när jag står vid köksbordet.

Jag hittade en arg text jag skrev i somras, fast kanske inte helt seriöst arg utan mer.. irriterad, med finess. Som jag så gärna vill kalla det. Men det är ändock något som stör mig, hur allting måste vara så “enligt blankett A32″.

Alla människor verkar basera sitt liv kring vita väggar, trävita möbler och mellanmjölk. Allting ska vara så jävla mediokert så att det blir accepterat av alla och därmed “trivsamt”. De som inte är så känner istället ett krav att ha julgran tio månader om året, de två månader de inte har det är såklart december och januari.

Dessa människor överkokar sin pasta med vilja för att “protestera mot att allting ska vara al dente, varför duger inte svenskans KNAPRIG eller TUGGMOTSTÅND?”, såna människor som har en sko med kardborre och en med knytning. Fast ett av snörena är ett sånt där gummibandssnöre som man egentligen inte ska knyta utan bara dra åt.

Jävla alternativa aber. Allt är bara yta. När allt kommer omkring så tittar de ändå helst på en enkel romantisk komedi som “alla kan titta på och iallafall förstå” (som att det viktigaste med underhållning är att man ALLTID förstår ALLTING) och när de ska laga till sitt berömda julbord så ska det vara samma maträtter som det varit alla tidigare år.

Sill, julskinka, dopp i grytan (för att det ääär ju bara ett måste), rödbetssallad, köttbullar, prinskorv, risgrynsgröt (eller tomtegröt för vissa som inte fattar att den görs på grötris), janssons, tunnbröd, matjessill (folk tvistar kring huruvida det ska uttalas MATJE-SILL eller MASCHEH-SILL, suck) och all annan äckelmat som folk måste prestera i mängde.r

Folk kan köpa burk efter burk av senap utan att reflektera över att det endast är en i familjen som äter senap till sin skinka och han är ändå inte hemma. Men han har såklart en bra anledning, som ett sjukhusbesök eller jobb som inte går att boka om, för man får ju inte missa julen som på något sätt blivit det mest svenska vi har.

Jag känner för att skriva något utlämnande och jätteprivat, jag har velat göra det hela veckan men det kommer såklart inte att hamna här men jag antar att jag finner en viss tröst i att leka med tanken om att lämna bagage bakom mig som någon annan kan få ta hand om, om energin hos denne finns. Jag är van att ta hand om saker själv, jag är van att hålla saker inom mig. Men det är lite annorlunda nu, jag står inför lite av ett vägskäl och när jag tänker på min vardag så känns det som att jag lever i någon sorts alternativ verklighet då och då där mitt liv sätts på pause då och då.

Som att jag står i ständig standby och, jag hatar det. Något annat jag är van är att skrämma bort människor i min närhet. Antingen så är jag för intensiv eller så är jag för utlämnande, tidigare brukade det förvåna mig hur människor kunde vara så rädda för att utforska sidorna hos sig själva som inte bara var tummen upp och politiskt korrekta tillrop. Jag brukade tycka att det var konstigt att vissa skydde olika känslolägen som pesten, bitterhet var livsfarligt och ledsen skulle man inte vara.

Hela det resonemanget vändes dock upp och ner för ett tag sedan då jag insåg att jag var precis lika rädd för att utforska delar i mitt liv som jag håller tillbaka. Delar av mitt liv som andra nog skulle se som självklara att utveckla, som att inte vara så självkritisk eller låta omvärlden ta en del beslut som jag ska fatta mig efter och leva med – inte tvärtom. Jag säger inte att jag bestämmer allting men jag vill gärna veta så mycket som möjligt så att jag kan förbereda mig, jag antar att jag älskar att älta igenom allting i huvudet. Hela tiden.

Idag har jag spenderat ganska mycket tid till att fundera på varför människor stundtals verkar uppföra sig som drönare och göra precis samma saker hela tiden. Vad jag fastnade på var tre saker: toaletter, hissknappar och övergångsställen. Varför är det så att människor inte verkar kunna acceptera vad deras ögon berättar för dem utan måste få en sorts kroppslig bekräftelse på saker? Som att trycka på hissknappen fastän någon redan tryckt, eller på knappen för att få grön gubbe vid övergångsstället fastän någon annan redan tryckt.

Favoriten är toalettdörrar som är låsta, jag kan förstå att man rycker i handtaget om någon idiot skrapat bort den röda färgen som markerar att det är låst men om det är låst – varför rycker man då i handtaget? Bonuspoäng till alla som rycker TVÅ gånger, en extra gång för att kolla om det verkligen stämmer! Jag förstår det inte, varför?

Det finns ett antal olika sorters människor ute i världen. Av detta urval av olika livsåskådningar och mål i livet så finns det ett antal som jag inte riktigt förstår eller kan relatera till.

En av dem är de som säger saker som “Usch, mörklila är verkligen ingen snygg färg. Den känns så.. mörk. Hihi. Men, det är klart, om man har den i ett rum där den passar så är den ju underbar!” eller “Jag tycker verkligen inte om stark mat. Förutom när man går ut på en indisk restaurang eller så för då är det ju så gott!”, jag fattar inte. Mörklila är fult men om man har ett rum där det passar så är det snyggt? Det säger väl sig självt?`

En annan variant är människor med livsåskådningen att man inte ska göra något såvida man egentligen inte påverkar sin vardag. Ett exempel är min nya TV som jag köpt. När jag köpte den så visste jag att den var alldelens för stor för att jag skulle kunna få in den i bilen men det är ett problem jag får lösa om jag vill flytta. Ändå är det en fråga som många gärna ställer till mig och liksom förväntar sig ett svar, tonarten är gärna sån att de insisterar på att man inte bör skaffa en TV om man inte har en bil i matchande storlek.

Det är helt galet för mig. Man bör inte köpa saker man vill ha såvida de inte går in i bilen, man bör inte köpa porslin som är annan färg än vitt eftersom all mat kanske inte syns lika bra och man bör absolut inte köpa någon ny sorts kex eller kakor förutom på helgen, att prova nya saker på veckorna är tydligen någon sorts dödssynd.

Sånt gör mig så trött, jag vill inte leva ett liv där man hela tiden ska hålla dörren öppen för allt och försöka påverka omvärlden så lite som möjligt så att man alltid kan finna en snabb väg ut. Isåfall borde jag ha köpt en 37″s tv istället för en 50″ och jag borde ha vitt porslin istället för svart.

Men nu har inte jag det.

Swedbanks internettjänst krånglar och jag är inte förvånad. Mitt huvud värker och jag är inte förvånad men ändå irriterad.

Jag har haft två långa dagar med uppstigning 04:50 (min vanliga morgontid) och instämplat arbete tills 20:30, tack vare ett av våra två personalmöten. Denna gången var det lite annorlunda eftersom jag deltog och hade ett framträdande för att presentera en utökad satsning på företagshälsovården som jag och två andra arbetat med tillsammans med personalchefen.

Det var oändligt roligt och jag hoppas jag får möjlighet att delta igen under några kommande personalmöten, det är alltid bra att öva på att tala inför grupp även om jag sällan har problem med det trots att jag kan bli lite nervös. Jag skämtar och bjuder på mig själv så brukar det mesta reda sig. Det enda jag inte tål är att människor pratar samtidigt som jag pratar, men jag antar att det hör till.

Dagen har varit lång och jag kan inte riktigt gå ner i varv men det kanske är så det ska vara.

Dagens tanke: Varför måste jag hela tiden ta initiativ?
Dagens maträtt: Sukt efter pizza
Dagens musik: Kasey Taylor
Dagens mening: “Det enda jag vill få är ett initiativ och inte bara en massa ord”
Dagens podcast: Giant Bombcast