DU

• kryper för känslor du aldrig kommer få besvarade
• har så stora möjligheter som du kan utveckla bara du slutar begränsa dig
• utnyttjar mig för att må bra under en kort stund
• blir själv utnyttjad för att du sprider bekräftelse kring dig
• släpper ingenting i hopp om att det ska förändras
• kommer aldrig att få det du drömmer om men vägrar inse det
• har förlorat mig.

Ja, jag är kanske hur arg som helst. Hur besviken som helst. Hur ledsen som helst.

ALLA ÄCKLIGA MÄNNISKOR KAN DRA ÅT HELVETE.
ALLA.

ÄCKEL. Vidriga jävla aber som jag verkar lyckas omge mig med. Som jag verkar hamna tillsammans med och som lyckas nästla sig in i mitt liv för att därefter utnyttja vad jag har att erbjuda bara för att jag är vänlig.

Äckel.

Ikväll kändes det som en bra idé att väcka allting till liv igen. Tacksamt nog så var jag för trött och somnade på soffan.

Varför kan jag inte bara leva som alla andra, i något år? Så ser jag om det är värt det? Ni verkar ju vara så jävla lyckliga.

Jag känner mig känslomässigt vilsen. Just nu känner jag:

• Enorm irritation som är på väg att bli ilska
• Rastlöshet, särskilt i benen
• Oro inombords
• Viljan att börja gråta när som helst
• Ångest inför sommaren

En värdelös blandning. Jag är glad att jag inte har vänner som säger “se positivt på det!”, sånt kan förstöra vilken dag som helst för mig.

Jag känner inte för positiva kommentarer eller glada tillrop. Gör du?

Jag måste bli av med mitt diplom från Coca-Cola, jag måste lära mig franska och jag måste strunta i vissa infall jag får. Det är mycket jag har velat strunta i under de senaste dagarna, jag fick ännu ett infall att “strunta i allt” men det brukar bli så dåligt när jag väl genomför det.

Hur som helst, nu orkar jag inte skriva mer bajs här för tillfället utan jag förkastar det till ett annat forum som jag förpestar. Så räkna med fler listor, fler obskyra observationer och några uttalanden som gör att jag förtjänar en lätt förnedrande klapp på huvudet.

Människor som vill att det ska gå lite långsamt, lite varsamt sådär.
Människor som går långsamt framför mig på ICA.
Människor som aldrig verkar ha sett en fjärrkontroll förut och inte kan trycka in en ny kanal utan att titta ner på fjärren och verkligen FUNDERA på var de borde trycka härnäst.

Länder som inte vill gå med på klimatförhandlingar bara för att de ÄR DUMMA I HUVUDET.
Känslan av att inte räcka till.
Att vänta på någon som sagt att “Jag kommer under dagen!” utan att ens ge en uppskattning om vilken tid det rör sig om.

När det bara är en person framför i kön på Posten men den personen måste naturligtsvis diskutera såväl portotabeller som förpackningsmaterial.
Jänkare som klagar på att de gått upp i vikt, fastän de druckit light coke och bara haft majonnäs på burgaren.
När jag inte får handla på impuls och känsla.

Jag fick en knepig kommentar angående min lägenhet idag. I helgen lade jag upp några bilder på min lägenhet så att Moa skulle kunna se hur det blev när jag målat om lite och satt upp mina tavlor. Jag är nöjd men tydligen var inte tjejen som hade sett mina kort, helt nöjd. Varför skulle hon annars leverera kommentaren:

“Jaha, varför var du tvungen att lägga upp bilder på din lägenhet för?”, tro mig, jag sökte verkligen efter ett glatt uttal eller en positiv inriktning i hennes kommentar men den fanns ej att finna. Istället var den lite lätt snorkig och krävande i uttalet. Jag svarade att jag hade lagt upp bilderna för att jag tyckte om min lägenhet och för att Moa skulle få se.

Då avslutade hon konversationen med kommentaren “Jaha, så DU är nöjd eller?”, med samma snorkiga och nästan anklagande uttal. Kvar var jag med en viss irritation inombords, till viss del på grund av att jag de senaste dagarna varit enormt känslig för elaka kommentarer men också för att hennes kommentar var så värdelös och onödig. Varför hoppar hon på mig? Det är ju inte som att jag tvingar henne att inreda sin lägenhet likadant.

Angående alla kommentarer så funderar jag fortfarande över det, jag kan inte riktigt komma fram till varför det är så, varför jag tar åt mig hela tiden. Jag brukar verkligen inte göra det men de senaste dagarna har det varit lite av min grej och det är inte bara störande men det tar upp väldigt mycket tid.

Varje gång jag skriver att något tar upp onödigt mycket tid så funderar jag på vad jag egentligen vill använda min tid till och även om jag kanske inte har planerat full ut vad jag tänkt göra med mitt liv (det är bara djupt kristna som planerat sånt) så vill jag kunna göra annat än att ta åt mig av kommentarer som jag bör förvänta mig, eller åtminstonde bara acceptera och tåla.

Dagens irritation: Människor som verkligen försöker analysera och komma fram till något, fastän de hela tiden når fel slutsatser. Som om de påbörjat någon sorts nybörjarkurs i psykologi men bara deltog under uppropet och introduktionen, sen var det “tajm för en Latte på schtään” men det hindrar dem inte från att försöka med sina lekmannaliknande analyser.
Dagens glädje: Pyramidte klockan 03.00 i en iskall lägenhet, det gjorde inget att lägenheten var kall. Det gjorde inget att jag var trött sen heller, faktiskt.
Dagens mat: Vegetarisk Jansson, faktiskt oväntat god. Sådär så att jag faktiskt blev förvånad.
Dagens illamående: Två stycken Lindorkulor samt två tryfflar på fastande mage innan middagen, jag gör ALLTID det misstaget.
Dagens misslyckande: Musikvalet för morgonen, inget passade riktigt och jag växlade mellan en Dana-spelning jag inte var sugen på och ett antal Digweed-spelningar som jag absolut inte var sugen på.
Dagens saknad: Katt skulle ha varit mysigt, så hade jag sluppit lägga mig ensammen när jag kom hem från jobbet. För även om det var otroligt skönt att få sova så kändes det fruktansvärt ensamt.
Dagens tanke: “Julafton imorgon. Kom över det.”
Dagens behov: Tystnad. Det är svårt att orka med gapskratt när man är så trött att man knappt är vaken..
Dagens imorgon: Förhoppningsvis hanterbar. Eller iallafall trygg.

Det är konstigt att jag som så gärna vill veta allt om min omgivning för att kunna finnas där, för att hjälpa till och bara lyssna, inte kan applicera det på mig själv. Ibland räcker det med att någon frågar “Vad tänker du på, Per?” för att få mig tårögd av viljan att få berätta, ibland säger jag inte ett knyst fastän människor tjatar och tjatar. Det är konstigt, att jag som så gärna vill veta och delta vägrar låta någon annan få veta något om mig.

Fastän jag längtar efter det varje dag.

Igår blev jag så arg. Det började med att jag blev irriterad. Jag blev irriterad på att jag aldrig får något gjort och hela tiden får anpassa mig efter en omvärld som inte verkar ta mig i första hand någon endaste gång. Den irritationen fanns hos mig hela dagen men som vanligt så fann jag inte peppen. Förräns på kvällen. Då blev jag arg, riktigt arg. Så ilsken på att jag går runt i MITT LIV och väljer att kväva det utan att riktigt veta varför.

Det handlar inte om några enorma insatser, det enda jag ville göra var att sätta upp några tavellister, några krokar samt borra upp mina tavlor men ändå har jag skjutit på det så länge av anledningar som inte ens förtjänar att nämnas. Så jag åkte till Maxi, lånade deras enorma slagborr (som får alla andra slagborrar att darra av skräck, har jag fått det berättat för mig) och spenderade de kommande två timmarna till att borra, borra fel, få slut på plugg, skruva och till slut äntligen bli klar.

Lyckan finns fortfarande kvar inom mig, det är så fint att se mig om i min lägenhet och känna att jag kommit ett steg närmare att faktiskt bo här, att inte känna som att jag är ett återkommande vänskapligt besök när jag står vid köksbordet.

Jag hittade en arg text jag skrev i somras, fast kanske inte helt seriöst arg utan mer.. irriterad, med finess. Som jag så gärna vill kalla det. Men det är ändock något som stör mig, hur allting måste vara så “enligt blankett A32″.

Alla människor verkar basera sitt liv kring vita väggar, trävita möbler och mellanmjölk. Allting ska vara så jävla mediokert så att det blir accepterat av alla och därmed “trivsamt”. De som inte är så känner istället ett krav att ha julgran tio månader om året, de två månader de inte har det är såklart december och januari.

Dessa människor överkokar sin pasta med vilja för att “protestera mot att allting ska vara al dente, varför duger inte svenskans KNAPRIG eller TUGGMOTSTÅND?”, såna människor som har en sko med kardborre och en med knytning. Fast ett av snörena är ett sånt där gummibandssnöre som man egentligen inte ska knyta utan bara dra åt.

Jävla alternativa aber. Allt är bara yta. När allt kommer omkring så tittar de ändå helst på en enkel romantisk komedi som “alla kan titta på och iallafall förstå” (som att det viktigaste med underhållning är att man ALLTID förstår ALLTING) och när de ska laga till sitt berömda julbord så ska det vara samma maträtter som det varit alla tidigare år.

Sill, julskinka, dopp i grytan (för att det ääär ju bara ett måste), rödbetssallad, köttbullar, prinskorv, risgrynsgröt (eller tomtegröt för vissa som inte fattar att den görs på grötris), janssons, tunnbröd, matjessill (folk tvistar kring huruvida det ska uttalas MATJE-SILL eller MASCHEH-SILL, suck) och all annan äckelmat som folk måste prestera i mängde.r

Folk kan köpa burk efter burk av senap utan att reflektera över att det endast är en i familjen som äter senap till sin skinka och han är ändå inte hemma. Men han har såklart en bra anledning, som ett sjukhusbesök eller jobb som inte går att boka om, för man får ju inte missa julen som på något sätt blivit det mest svenska vi har.