Så ska vi se hur det här inlägget ter sig, i takt med att jag blivit allt sämre på att skriva något i huvudtaget så har antalet ämnen begränsats automatiskt. Kring vecka 19 så åker jag och Frida till Ukraina, det är till 99% spikat. Det känns underbart inuti. Ukraina, Pripyat – en lång dröm som ska uppfyllas. Jag vet inte när jag genomförde något jag drömt om sist, jag dagdrömmer om så pass orealistiska saker så det är inte helt möjligt att kunna bli bäst på fotboll eller att vara den som alla respekterar.

I torsdags hade jag ett samtal som tärde lite på mitt självförsvar. Frågor som haglade mot mig i stil med “Hur kan jag stötta dig?” och “Vi verkar ha talat olika språk” när det inte funnits något att stötta utan bara saknad på tillit och ingen konversation eftersom det bara handlat om stenåldersregler som ska följas. Stenåldersregler är bra på ett sätt – som att man inte ska slå ihjäl folk bara för att man har en dålig dag men jag vrider och vänder på allt för att kunna motivera mig själv till att verkligen tro på det och kunna förmedla allt på ett trovärdigt sätt.

Det är svårt det där med att förlita sig på andras omdömen när det verkar som att man kan peta hål på deras argument genom att säga två ord: “Varför det?”

Inte för att jag lever i någon sorts perfekt värld där allting är exemplariskt och uttänkt men jag har principer jag håller mig till som är väl underbyggda, jag har ett ramverk av moral och en känsla för rätt och fel. Dock har jag en viss egenhet. Jag kan vara precis vem som helst. Medans många springer omkring i sina liv och är den de formats till utan att göra alltför stora förändringar i sin personlighet så är jag allt och alla – hela tiden.

Endast de människor som jag låter känna mig andas jag ut hos, annars adapterar jag mig snabbt efter omgivningar för att se till att passa in och få ut det jag behöver eller eftersträvar. På jobbet var de första månaderna då jag träffade säljare som ville att jag skulle köpa in deras prylar mer en studie i personkemi och hur jag bör uppträda för att få som jag vill – inte som de vill. Jag har inget intresse i att kamma någon medhårs av vänlighet utan isåfall för att jag vet – fem steg framåt – att jag behöver något senare.

Det kanske låter hemskt. Som att jag är en människa som lever på att slugt försöka få människor att göra saker de inte hade tänkt men en sådan tanke baserar sig nog på rädsla för att bli utnyttjad. Jag utnyttjar inte människor. Jag är inte elak. Jag är inte någon som bara gör saker för att någon för evigt ska bli skyldig. I de flesta fall tänker jag alltid att det är jag som ska ställa upp. Visst är det konstigt, hur man delar in människor och relationer? Arbetsmässiga relationer kan ha tusen olika nyanser för mig och jag katelogiserar och arkiverar frenetiskt medans dagarna flyter på.

Privata relationer likaså, var har jag dig? Vem är du? Hur ska jag vara? Kan jag vara mig själv? Vad vågar jag berätta? Mitt bagage är tungt att bära på, kan du hjälpa mig eller ska jag ta omtag runt min säck av minnen och dåliga upplevelser?

I slutändan så handlar det nog bara om överlevnad. Privat och professionell, jag vill bara ta mig en dag i taget framåt och se att det finns en djupare mening i det jag tillför. Därför blir jag galen när någon säger att “vi gör så här för att vi alltid har gjort så”, det är som att idiotförklara sig själv och hela sin omgivning. Det finns en anledning till varför saker förändras – det är för att man måste gå framåt. Att stanna upp är att ge upp och i takt med att mina dagar går från total uppgivelse inuti till hopp om framtiden så vill jag iallafall kunna förlita mig om att omvärlden vill något mer.

Så att allting inte är förgäves.

Jag frågar mina översta chefer hur de mår, jag ställer upp. Fixar och donar för att se till att de mår bra. Jag frågar vänner om de mår bra med ett stundtals lite dröjande uttal för att visa att det är en riktig mening och inte ett “tja, läget?”-kommentar. För jag vill veta.

Jag kan fråga människor jag inte känt särskilt länge hur de mår och prata med dem om deras problem i den utsträckning de önskar. Igår började jag fundera på hur ofta människor frågar mig hur jag mår – på riktigt. Hur många de är, när de frågar.

Tanken med det här inlägget är inte att värna om att vi ska tänka på varandra och bry oss om varandra, jag köper aldrig såna uttalanden utan bara en notering av att det är svårt att ställa krav på människor när man aldrig gjort det förut och det är svårt för många att pendla mellan olika roller. Allt från att prata med mig som förälder kontra min vän, eller chef kontra stöttepelare.

Ignorera mig inte. Jag är nog liten som det är.

Jag antar att det här blir ett själviskt inlägg men det är inte menat att skada, det är inte menat att orsaka några problem. Tanken med det här inlägget, precis som med hela den här bloggen, är att det bara är ett sätt att ventilera lite. Även om jag ser till att inte dra upp så mycket jobbigt här.

Känner ni någonsin så? Att ni vill skrika ut till alla precis hur allting är, så att folk fattar? Så att folk förstår fastän de inte vill? Fastän de vill fortsätta gå omkring i sin del av världen med skygglappar. Jag har försökt bygga upp ett bra sätt att förklara saker på men jag stöter alltid på patrull, det där glappet. Det där glappet som jag själv inte kan fylla utan som någon annan måste fylla med passande frågor eller liknande kommentarer. Något som ger en gemenskap och så att man inte känner sig så ensammen i allting.

Jag försöker ordna så att människor har det bra i min omgivning och hela mitt liv har jag levt med känslan av att det jag gör mot andra, borde de återbetala. Ett ständigt givande och tagande, som en enkel variant på “den gyllene regeln” kanske. Jag ställer upp och fixar, jag struntar i mina egna behov och krav för att tillgodose andras – hela tiden med tanken om att jag naturligtsvis kommer mötas av samma attityd när dagen kommer då jag behöver något.

Men, såklart. Det fungerar inte så. Jag kankse har varit lite väl blåögd, i all min cyninism och allt mitt hat mot människor så har jag låtit den vara orörd. Dumt, kan man tänka. Knäppt och onödigt, omständigt. Energikrävande. Hatiskt.

Det är skönt att känna sig övergiven när man mår bra men det är äckligt att känna att man behöver få lite av den där skulden återbetald när man mår som sämst. Det är ingen som frågar hur man mår när man mår dåligt, då märks man inte. Det är när man mår bra som folk frågar och de får precis de svaren de behöver. För att må bra.

För att må bra och leva vidare. Ibland vill jag bara få uppleva känslan av att få må.

lämpligt offensiv titel.

Jag ligger i soffan och försöker samla energi för att gå 100 meter för att köpa Pepsi Max, jag är så trött. Hela min kropp är verkligen helt slut och jag är tacksam att ingen ifrågasatt det. Isåfall hade jag nog gått min väg eller lagt på luren. Eller bara tänkt att jag nog inte är så särskilt arbetssam, att jag inte jobbar och försöker så mycket som jag tror.

Alla gör samma saker. Grilla. Sitta ute bland myggen. Prata högt om sommaren när det blir höst. Låtsassakna de regnfria dagarna man upplevde när man var liten fastän man vet att det regnade lika mycket då. Skämta om att semestern borde vara fem, sex eller kanske sju veckor istället för fyra.

Jag vill vila upp mig. Jag vill inte vila upp mig medans jag trängs på en konstig badstrand. Sen vill jag smyga omkring bland grannarna och sätta upp små hemmagjorda flaggor med motiv man ritat själv, snälla motiv såklart. Eller lämna små brev till grannarna och människor runt omkring i staden med uppmuntrande texter.

Eller skriva listor på papper om saker man normalt inte gör listor om. Såsom fördelarna med att inte dammtorka svarta saker under sommaren eller varför man inte bör måla saker i den färg man vill.

Gud. Livet. Ska det vara så här?

Det är lite svårt att finna tiden att skriva just nu och det är något som verkligen stör mig. Jag har installerat WordPress-applikationen i min iPhone så förhoppningsvis kanske jag kan skriva en rad eller två därigenom, jag mår så mycket bättre när jag får skriva. När jag får känna hur orden rinner ur mig och hamnar någonstans än i mitt huvud, i säkert förvar i väntan på att läsas eller glömmas bort.

Jag jobbar väldigt mycket just nu, enormt mycket. För mycket, tycker jag ibland men ändå känns det så bra att känna hur jag verkligen investerar mig själv i något. Vilket är sjukt i sig, förvisso. Iallafall om jag ska gå efter vad alla andra tycker. Det verkar som att alla i den här världen vill att man ska göra karriär, tjäna pengar och ha en familj men man ska inte arbeta för något av det, man ska lite försynt skryta om sin lön samt att man naturligtsvis ska ha någon extravagant semesterhistoria att berätta om när man kommer tillbaka från sina fyra veckor där man både “laddat batterierna” och “funnit styrkan”.

Tanken på att folk väljer att leva i klyschor äcklar mig. Just nu ser jag mest fram emot att spendera minst en dag på soffan. Zappandes. Jag kanske äter lite gröt och några kex. Och ser tv. Och sover. Ni kan ju planera era husvagnssemestrar med förtält och campingar bäst ni vill, hoppas ni har det bra när ni tömmer toaletten.

Puss.

En sån där dag, en sån där dag utan alla småsaker som behövs. Jag har velat snabbspola mig själv förbi hela dagen för att slippa tänka och för att slippa täras sönder inifrån. Jag var så arg före lunch och ville att hela mänskligheten skulle utrotas, det var längesen. Jag brukar i regel reagera så när jag inte mår bra, jag blir arg och väldigt hatisk men det var så längesen jag faktiskt kunde uttrycka något på det sättet.

Jag vet inte varför just den här torsdagen var speciell, eller varför vecka 12 blev den veckan då jag kunde känna igen litegrann av mig själv men jag uppskattade det. Även om det är jävligt jobbigt att gå runt och vara på dåligt humör till den grad att man tycker att en massutrotning av alla levande varelser vore en bra idé.

DU

• kryper för känslor du aldrig kommer få besvarade
• har så stora möjligheter som du kan utveckla bara du slutar begränsa dig
• utnyttjar mig för att må bra under en kort stund
• blir själv utnyttjad för att du sprider bekräftelse kring dig
• släpper ingenting i hopp om att det ska förändras
• kommer aldrig att få det du drömmer om men vägrar inse det
• har förlorat mig.

Ja, jag är kanske hur arg som helst. Hur besviken som helst. Hur ledsen som helst.

ALLA ÄCKLIGA MÄNNISKOR KAN DRA ÅT HELVETE.
ALLA.

ÄCKEL. Vidriga jävla aber som jag verkar lyckas omge mig med. Som jag verkar hamna tillsammans med och som lyckas nästla sig in i mitt liv för att därefter utnyttja vad jag har att erbjuda bara för att jag är vänlig.

Äckel.

Ikväll kändes det som en bra idé att väcka allting till liv igen. Tacksamt nog så var jag för trött och somnade på soffan.

Varför kan jag inte bara leva som alla andra, i något år? Så ser jag om det är värt det? Ni verkar ju vara så jävla lyckliga.

Jag känner mig känslomässigt vilsen. Just nu känner jag:

• Enorm irritation som är på väg att bli ilska
• Rastlöshet, särskilt i benen
• Oro inombords
• Viljan att börja gråta när som helst
• Ångest inför sommaren

En värdelös blandning. Jag är glad att jag inte har vänner som säger “se positivt på det!”, sånt kan förstöra vilken dag som helst för mig.

Jag känner inte för positiva kommentarer eller glada tillrop. Gör du?

Jag måste bli av med mitt diplom från Coca-Cola, jag måste lära mig franska och jag måste strunta i vissa infall jag får. Det är mycket jag har velat strunta i under de senaste dagarna, jag fick ännu ett infall att “strunta i allt” men det brukar bli så dåligt när jag väl genomför det.

Hur som helst, nu orkar jag inte skriva mer bajs här för tillfället utan jag förkastar det till ett annat forum som jag förpestar. Så räkna med fler listor, fler obskyra observationer och några uttalanden som gör att jag förtjänar en lätt förnedrande klapp på huvudet.