Idag fick jag veta att en säljare som jag bara mött en enda gång och som jag inte var särskilt imponerad av, tagit livet av sig. Innan midsommarafton hade han lagt in sig på psyket och på midsommarafton hade han hängt sig. Jag blev illa till mods när jag fick veta det vilket samtidigt möttes av frågor i mitt huvud: varför blir jag illa till mods över någon jag inte kände? Eller som jag inte tyckte bra om?

Birgitta brukar tjata på mig att jag ska sluta låta huvudet arbeta och låta kroppen ta över ibland eftersom jag hela tiden analyserar och känner efter, jag känner inte. Det var en konstig känsla, att någon vars hand man kramat, röst man hört och gestalt man betraktat valt att befria sig från sig själv och kedjorna som han kände höll honom kvar på en jord där han inte orkade vara med. Jag tror det gav mig lite distans till mina egna känslor som ibland kommer krypandes.

För att fortsätta de negativa nyheterna så har de stängt zonen kring Tjernobyl på grund av strålning. När det väl var dags att åka. När jag fick det bekräftat imorse så blev jag faktiskt riktigt besviken och kanske inte ledsen men uppgiven. Cykeln kändes ovanligt svårtrampad.

Dagens ord: Tisdagsångest. En favorit i repris.
Dagens överraskning: En bordsfläkt! :)
Dagens konstaterande: Att spendera fyra veckor utan att skämta med Jonas kommer bli konstigt tomma.
Dagens noja: Viktnoja.

Det var ett tag sedan nu, det var väldigt längesen faktiskt. Jag har saknat tid och när jag väl haft tid så har jag inte haft någon energi. Om man ska försöka sig på någon fånig sorts astrologisk liknelse så antar jag att jag verkligen är en våg (jag är född den sjätte oktober så jag är faktiskt våg på rikt), jag försöker finna den där jämvikten men alltför ofta så går det överstyr inombords. Jag deppar ihop inuti eller så är jag överlycklig. Labil kanske folk skulle kalla mig bakom min rygg, eller bara osäker?

Igår fick jag höra från en arbetskollega att två personer sagt till henne att jag var en bra chef, jag blev helt tagen. Det hade jag helt uteslutit att jag kunde vara. Ibland känns det som att mitt jobb blivit min största fiende för oavsett vad jag gör så höjs kraven mer och mer på mig utan att jag får någon feedback för det. Det är iallafall så det känns. Fast oftast känns det bara som att jag är min egna största fiende.

Jag lyckades iallafall fylla 30 år. I vintras var jag övertygad om att jag inte skulle nå 30 år, jag mådde inte alls bra då. Inget har väl egentligen löst sig permanent utan jag har funnit stöd i den människan som jag också delar min kärlek med. Det plus att tiden helt enkelt gått, promenerat, passerat obemärkt. Precis som jag brukar vilja göra när jag fyller år, jag och min käresta firade min födelsedag genom att gå på ett litet event där en designbyrå pratade om design av återvunnet material, vilket var intressant även om de kanske var mer intresserade av att sälja in sig och jag var mer intresserad av att diskutera, men det är ju inte deras fel att jag är pratig av mig precis.

Det är snart dags att bege sig iväg på möte. Idag är inte mötet en timme som det brukar vara utan nu börjar mina möten som ska vara i två timmar, två timmar är en lång tid och jag är väldigt oroad att jag inte kommer orka fokusera. Jag är rädd att jag inte kommer kunna skärpa mig och disciplinera mig. Disciplinera mig för att klara av en uppgift.. det är sjukt. Det är inte en uppgift det handlar om, det handlar om utveckling men jag verkar inte fatta det.

Förra veckan åkte jag på min första begravning någonsin, efter min mormor. En månad kvar tills att hon skulle fylla 90 år. Jag saknar henne. Jag tyckte så mycket om henne. Jag tycker om arvslagen också, då märker man vilka som verkligen tyckte om en människa och vilka som egentligen tror att de blir lyckligare av pengar. I min familj verkar jag vara den enda som tyckte om henne nog mycket för att inte bry mig om kapital, fastän resurserna var stora.

Ofta känns det som att mitt sinne sitter i fel kropp, som att det måste finnas någon annan där ute som också är lika förvirrad av omgivningarna. Jag vill träffa honom, eller henne. Tänk om man kunde byta, eller bli vänner iallafall. Alla går runt och tjatar om pengar medans det är ett nödvändigt ont, alla tjatar om politik och att man ska engagera sig i varenda liten sakfråga när jag bara vill hitta en filt som är större än 160x130cm (nu har jag äntligen lyckats). Medmänniskor som vill att man ska följa traditioner som jag kanske lärt mig men valt bort för att de inte passat mitt liv, omgivningen tittar frågande på när jag svarar att jag inte firar högtider som andra eftersom det känns så krystat.

Naturligtsvis har motivationen flera svar och det är självklart att jag kan fira högtider med andra, men det känns inte på samma sätt i mig som det verkar göra för alla andra. Det känns inte alls. Det är ganska ofta jag hör människor prata om hur meningslöst det känns att fira nyår och motivera det med att “det har ju bara blivit ett måste”, ta tillfället i akt och gör något eget av nyåret. Alla andra firar, alla andra är glada – gör en egen nyårsrutin vetja. Åk bort, bjud in människor och gör saker ni aldrig gjort. Vad vet jag.

Jag måste gå men jag lever även om jag lite för ofta känner mig död inuti.

Jag frågar mina översta chefer hur de mår, jag ställer upp. Fixar och donar för att se till att de mår bra. Jag frågar vänner om de mår bra med ett stundtals lite dröjande uttal för att visa att det är en riktig mening och inte ett “tja, läget?”-kommentar. För jag vill veta.

Jag kan fråga människor jag inte känt särskilt länge hur de mår och prata med dem om deras problem i den utsträckning de önskar. Igår började jag fundera på hur ofta människor frågar mig hur jag mår – på riktigt. Hur många de är, när de frågar.

Tanken med det här inlägget är inte att värna om att vi ska tänka på varandra och bry oss om varandra, jag köper aldrig såna uttalanden utan bara en notering av att det är svårt att ställa krav på människor när man aldrig gjort det förut och det är svårt för många att pendla mellan olika roller. Allt från att prata med mig som förälder kontra min vän, eller chef kontra stöttepelare.

Ignorera mig inte. Jag är nog liten som det är.

Idag när jag satt på mitt kontor (det känns nästan väl vuxet och säga MITT kontor men det är ju faktiskt mitt, till låns tills det att jag slutar eller de hittar någon bättre) så överväldigades jag av den där hopplösheten som växer sig starkare och starkare om man inte gör något, om man inte tänker på något annat. Låter man den fortsätta så blir man dess slav, sitt eget undermedvetnas slav utan något att säga till om eller föreslå.

Så jag fortsatte jobba men bytte musik men oavsett vad jag valde – jazz, dana eller “golden hits” från 70- & 80-talet så gick jag inte att kontrollera. Det är fascinerande och fruktansvärt skrämmande att vara med om hur man kontrolleras av något inuti som inte vill en något gott.

Dagens känsla: jag är rädd.
Dagens behov: stanna tiden, gråta och bli förstådd. Allt på samma gång.
Dagens skala: 3 / 10

lämpligt offensiv titel.

Jag ligger i soffan och försöker samla energi för att gå 100 meter för att köpa Pepsi Max, jag är så trött. Hela min kropp är verkligen helt slut och jag är tacksam att ingen ifrågasatt det. Isåfall hade jag nog gått min väg eller lagt på luren. Eller bara tänkt att jag nog inte är så särskilt arbetssam, att jag inte jobbar och försöker så mycket som jag tror.

Alla gör samma saker. Grilla. Sitta ute bland myggen. Prata högt om sommaren när det blir höst. Låtsassakna de regnfria dagarna man upplevde när man var liten fastän man vet att det regnade lika mycket då. Skämta om att semestern borde vara fem, sex eller kanske sju veckor istället för fyra.

Jag vill vila upp mig. Jag vill inte vila upp mig medans jag trängs på en konstig badstrand. Sen vill jag smyga omkring bland grannarna och sätta upp små hemmagjorda flaggor med motiv man ritat själv, snälla motiv såklart. Eller lämna små brev till grannarna och människor runt omkring i staden med uppmuntrande texter.

Eller skriva listor på papper om saker man normalt inte gör listor om. Såsom fördelarna med att inte dammtorka svarta saker under sommaren eller varför man inte bör måla saker i den färg man vill.

Gud. Livet. Ska det vara så här?

Det är lite svårt att finna tiden att skriva just nu och det är något som verkligen stör mig. Jag har installerat WordPress-applikationen i min iPhone så förhoppningsvis kanske jag kan skriva en rad eller två därigenom, jag mår så mycket bättre när jag får skriva. När jag får känna hur orden rinner ur mig och hamnar någonstans än i mitt huvud, i säkert förvar i väntan på att läsas eller glömmas bort.

Jag jobbar väldigt mycket just nu, enormt mycket. För mycket, tycker jag ibland men ändå känns det så bra att känna hur jag verkligen investerar mig själv i något. Vilket är sjukt i sig, förvisso. Iallafall om jag ska gå efter vad alla andra tycker. Det verkar som att alla i den här världen vill att man ska göra karriär, tjäna pengar och ha en familj men man ska inte arbeta för något av det, man ska lite försynt skryta om sin lön samt att man naturligtsvis ska ha någon extravagant semesterhistoria att berätta om när man kommer tillbaka från sina fyra veckor där man både “laddat batterierna” och “funnit styrkan”.

Tanken på att folk väljer att leva i klyschor äcklar mig. Just nu ser jag mest fram emot att spendera minst en dag på soffan. Zappandes. Jag kanske äter lite gröt och några kex. Och ser tv. Och sover. Ni kan ju planera era husvagnssemestrar med förtält och campingar bäst ni vill, hoppas ni har det bra när ni tömmer toaletten.

Puss.

Jag sitter och “peppar” för att gå och träna. Jag har gjort det ganska länge nu, från början var det en klart legitim anledning eftersom jag just hade ätit men nu är det för att jag inte vill. Jag har en kropp, ett skal. Skalet fungerar till och från bra men just nu fungerar det som är inuti skalet inte alls. Jag är trött och börjar få allt mer ångest över att det är sommar (jo, hej hej, jag tycker inte om sommaren), jag saknar min mamma men vet samtidigt att det numera inte är en realistisk känsla utan något som jag nog får placera i samma fack som “jag saknar att inte vara 12 år för jag och Tommy hade så roligt då”.

Allt fungerar som det ska. Jag gör mitt jobb, städningen av lägenheten kanske har varit lite undermålig de senaste veckorna men oftast inte så hemskt. Allt fungerar, det som finns. Det som finns kvar. Rädslan för att inte kunna vara mig själv finns där och hindrar mig från att jag ska fungera. Behovet av respekt och närhet upphör aldrig men jag vill inte ha någon för det känns alltid som att jag tvingat mig till allting.

Innan jag dör vill jag att någon förklarar för mig varför allt blev så här. För jag kan inte komma på det själv och på något sätt skulle det vara skönt med en förklaring. Då, med lite tur, slipper jag kanske skuldbelägga mig själv för allt som går fel. Kanske finns det en möjlighet att jag går oskyldig ur en del av problemen.

Stort kanske.

Det känns som en tempfix, att inte gå dit på två veckor. Jag har mått bra för att jag har kunnat trycka tillbaka allting igen, där det hör hemma. Med vetskapen om att jag faktiskt inte har någon kontroll över det.

Allting är i full gång inuti igen, allting är aktuellt igen. Alla tankar är tillbaka, känslorna och mina associationer. Inuti mig själv ber jag alla om ursäkt för allting jag gjort fel fastän jag ibland inte ens gjort något. Jag vill inte att någon ska tvingas lyssna, jag vill inte att någon ska behöva utstå något de inte bett om. Som jag.

Ibland undrar jag om alla som går omkring och säger att de bara litar på sig själva talar sanning eller om de är lika veka som vad jag är.

Men det är klart att ingen fattar om man inte förklarar varför det känns så. Normalt sett så vill jag inte att människor ska få fundera så mycket kring vad jag känner men den här gången så orkar jag inte beskriva. Bilden ovan kändes bara som allting är. Hade det funnits en gul rostig berg och dalbana i rummet så hade nog allting varit perfekt.