Dagens irritation: Människor som verkligen försöker analysera och komma fram till något, fastän de hela tiden når fel slutsatser. Som om de påbörjat någon sorts nybörjarkurs i psykologi men bara deltog under uppropet och introduktionen, sen var det “tajm för en Latte på schtään” men det hindrar dem inte från att försöka med sina lekmannaliknande analyser.
Dagens glädje: Pyramidte klockan 03.00 i en iskall lägenhet, det gjorde inget att lägenheten var kall. Det gjorde inget att jag var trött sen heller, faktiskt.
Dagens mat: Vegetarisk Jansson, faktiskt oväntat god. Sådär så att jag faktiskt blev förvånad.
Dagens illamående: Två stycken Lindorkulor samt två tryfflar på fastande mage innan middagen, jag gör ALLTID det misstaget.
Dagens misslyckande: Musikvalet för morgonen, inget passade riktigt och jag växlade mellan en Dana-spelning jag inte var sugen på och ett antal Digweed-spelningar som jag absolut inte var sugen på.
Dagens saknad: Katt skulle ha varit mysigt, så hade jag sluppit lägga mig ensammen när jag kom hem från jobbet. För även om det var otroligt skönt att få sova så kändes det fruktansvärt ensamt.
Dagens tanke: “Julafton imorgon. Kom över det.”
Dagens behov: Tystnad. Det är svårt att orka med gapskratt när man är så trött att man knappt är vaken..
Dagens imorgon: Förhoppningsvis hanterbar. Eller iallafall trygg.

Det är konstigt att jag som så gärna vill veta allt om min omgivning för att kunna finnas där, för att hjälpa till och bara lyssna, inte kan applicera det på mig själv. Ibland räcker det med att någon frågar “Vad tänker du på, Per?” för att få mig tårögd av viljan att få berätta, ibland säger jag inte ett knyst fastän människor tjatar och tjatar. Det är konstigt, att jag som så gärna vill veta och delta vägrar låta någon annan få veta något om mig.

Fastän jag längtar efter det varje dag.

Igår blev jag så arg. Det började med att jag blev irriterad. Jag blev irriterad på att jag aldrig får något gjort och hela tiden får anpassa mig efter en omvärld som inte verkar ta mig i första hand någon endaste gång. Den irritationen fanns hos mig hela dagen men som vanligt så fann jag inte peppen. Förräns på kvällen. Då blev jag arg, riktigt arg. Så ilsken på att jag går runt i MITT LIV och väljer att kväva det utan att riktigt veta varför.

Det handlar inte om några enorma insatser, det enda jag ville göra var att sätta upp några tavellister, några krokar samt borra upp mina tavlor men ändå har jag skjutit på det så länge av anledningar som inte ens förtjänar att nämnas. Så jag åkte till Maxi, lånade deras enorma slagborr (som får alla andra slagborrar att darra av skräck, har jag fått det berättat för mig) och spenderade de kommande två timmarna till att borra, borra fel, få slut på plugg, skruva och till slut äntligen bli klar.

Lyckan finns fortfarande kvar inom mig, det är så fint att se mig om i min lägenhet och känna att jag kommit ett steg närmare att faktiskt bo här, att inte känna som att jag är ett återkommande vänskapligt besök när jag står vid köksbordet.

Det finns ett antal olika sorters människor ute i världen. Av detta urval av olika livsåskådningar och mål i livet så finns det ett antal som jag inte riktigt förstår eller kan relatera till.

En av dem är de som säger saker som “Usch, mörklila är verkligen ingen snygg färg. Den känns så.. mörk. Hihi. Men, det är klart, om man har den i ett rum där den passar så är den ju underbar!” eller “Jag tycker verkligen inte om stark mat. Förutom när man går ut på en indisk restaurang eller så för då är det ju så gott!”, jag fattar inte. Mörklila är fult men om man har ett rum där det passar så är det snyggt? Det säger väl sig självt?`

En annan variant är människor med livsåskådningen att man inte ska göra något såvida man egentligen inte påverkar sin vardag. Ett exempel är min nya TV som jag köpt. När jag köpte den så visste jag att den var alldelens för stor för att jag skulle kunna få in den i bilen men det är ett problem jag får lösa om jag vill flytta. Ändå är det en fråga som många gärna ställer till mig och liksom förväntar sig ett svar, tonarten är gärna sån att de insisterar på att man inte bör skaffa en TV om man inte har en bil i matchande storlek.

Det är helt galet för mig. Man bör inte köpa saker man vill ha såvida de inte går in i bilen, man bör inte köpa porslin som är annan färg än vitt eftersom all mat kanske inte syns lika bra och man bör absolut inte köpa någon ny sorts kex eller kakor förutom på helgen, att prova nya saker på veckorna är tydligen någon sorts dödssynd.

Sånt gör mig så trött, jag vill inte leva ett liv där man hela tiden ska hålla dörren öppen för allt och försöka påverka omvärlden så lite som möjligt så att man alltid kan finna en snabb väg ut. Isåfall borde jag ha köpt en 37″s tv istället för en 50″ och jag borde ha vitt porslin istället för svart.

Men nu har inte jag det.

Det är snart dags för mig att bege mig iväg till jobbet men helst vill jag bara vara hemma i nyvaket tillstånd och skriva meningslösa texter, jag har enormt svårt att känna lust för någonting just nu och vill helst bara låta tiden gå när jag befinner mig i en situation jag känner att jag behärskar. Motsägelsefullt nog så önskar jag dessutom att jag kunde åka iväg till ett land jag aldrig varit till, bara för att slippa min vardag som verkar göra mig mer illa och tära på mig mer än den regenererar mig.

Jag tror inte på födelsedagar. Jag tror inte på jul, nyårsafton, midsommarafton, födelsedagar, påskafton, namnsdagar eller något sånt. Jag har aldrig någon aning om hur jag ska uppföra mig för att vara “normal” och jag vet inte hur man tackar för saker utan att verka galen. Undrar om jag kommer bli bitter när jag blir äldre? Eller, bittrare, kanske jag ska säga. En bitter gammal man som hytter med näven åt alla som gratulerar honom på födelsedagen? Nej, riktigt så illa är det nog inte.

Årets pris för SÄMSTA KUNDUPPLEVELSE går utan tvekan till IKEA som fick mig att inse att jag bara är en smutsig liten kund som företaget inte behöver för sin fortsatta överlevnad och jag är inte så naiv så jag tror att jag aldrig kommer sätta min fot inne på ett IKEA-varuhus igen men det lär nog dröja ett tag. Jag jobbar en hel del med kundrelationer och vet hur viktigt det är att man ser till att kunderna är nöjda, men för vissa är det enklare att gömma sig bakom företagslogotypen och hänvisa till regler. Regler som inte fanns för fem månader sedan.

Människor gör mig trött, människor och deras underliga åsikter och beteenden. Två saker har stört mig till döds idag, särskilt när jag var på gymet och sprang.

En sak var en del människors underliga syn på sex och könsroller och då menar jag utanför eventuella rollspel och läggningar de har inom eventuella förhållanden. Det verkar oftast vara killar och det är ganska oskyldigt, kommentarer som anspelar på andras utseende som snabbt urartar till påpekanden om hur de inte “håller måttet” enligt deras skala.

Jag är ingen politiskt korrekt filur, jag är tämligen egen av mig och har mycket bisarr humor men jag slänger mig inte med nervärderande kommentarer till mina medmänniskor. Såvida de inte förtjänat det, som man gjort om man öppet kommenterar folks kroppar på jobbet, förstås.

Det gör mig så iriterad att det är svårt att skriva ut i något sånär läsbart format. Det andra som stör mig till döds är USA och deras fånigt värdelösa dödsstraff. Det känns oändligt primitivt att ta livet av någon för något denne gjort och sen känns det inte som att det har riktigt den avskräckande effekten som eftersöks.

Jag har iallafall väldigt svårt att tro att dödsstraffen lett till att brottslingar tänkt “jävlar, jag kommer att hamna i elektriska stolen! bäst att ge upp!” och därmed inte skjutit en polis i huvudet. Men jag antar att det är lite sent för jänkarna att ändra sig och lägga ner hela tanken på dödsstraff.

OmvärlEller så är (hej, nu ska jag generalisera och döma) vissa inflytelserika Texasbor alltför inrotade i sitt dödsstraff och vägrar släppa taget om den delen som för alltid fläckar USAs rättssystem.

Jag är så dålig på vissa elementära delar av normalt umgänegsliv. Som att fejkskratta åt andras skämt som inte alls är roliga och då menar jag inte skämt som är dåliga men att man skrattar för att vara hövlig men såna skämt som är riktigt dåliga (äckliga nervärderande sexskämt t.ex) som folk bara skrattar åt för att vara hövliga, så att det inte blir någon pinsam tystnad.

Sånt kan jag inte skratta åt, det går inte. Jag sitter hellre tyst, det känns bara falskt att visa att personens skämt accepterades även om jag inte gör något för att säga ifrån. Jag antar att jag är lika feg som alla andra men det tar emot att gå från att inte skratta till att säga åt en chef att han uppför sig illa.

Vidare kan jag inte heller prata med människor som hela tiden dribblar bort konversationer i meningar som bara är billiga lekar med ord eller som bäst idiotiska associationer. Det går inte. Dels för att jag känner att jag absolut inte får något utbyte av att tala med dem men också för att jag inte vill bjuda dem på något gratis.

Jag menar inte att min humor är bättre än någon annans, den är antagligen sämre på vissa sätt eftersom jag kan ha en aningens torr humor och nästan sarkastisk tonart i mina skämt.

Jag vill bara ha något mer i humor än “Ja, golf är väl enda sättet du får öva hålvanan, höhöhö”, något mer eftertänkt eller iallafall något mindre uppenbart. Men ibland måste man lyssna på män med stora magar som pratar om kondomer, öl och samtidigt visar upp en mycket sned bild av hur könsfördelningen bör vara.

Det äcklar mig.

Jag måste bli bättre på att berätta saker utan att trivialisera dem.

Att berätta saker om mig själv som jag verkligen vill få ur mig utan att få dem att låta enkla, kontrollerade och meningslösa är minst sagt en utmaning. Jag komponerar hela tiden meningar som får mina uttalanden att verka onödigt enkla och nästan poänglösa. Jag måste sluta med det om jag någonsin vill känna att folk förstår mig, eller bryr sig.

Det blir ju lätt. Det är ju bara att bryta en livslång vana, you go, Per.

Av någon anledning känns allting extra svårt ikväll och även om den självklara frågan är “Varför då?” så undviker jag den gärna, jag har ingen aning och oavsett hur jag angriper känslan så kommer jag inte fram till något. Stundtals känner jag hur allting tappar sin mening för att nästa sekund känna ett helt enormt hat mot allting. Det anses antagligen som något ganska negativt, att hata, men det är så självklart för mig att det nästan är en tacksam känsla.

Just nu önskar jag att natten var lite längre, jag har ingen lust att kliva upp fem på morgonen för att snabbäta min gröt (min älskade gröt) och därefter cykla till jobbet. Jag vill inte cykla till jobbet. Dels för att den är så jävla tungcyklad (suck, jag vill fortfarande ha en bekväm gubbcykel) men också för att det tydligen ska regna imorgon och jag har inte kommit mig för att skaffa några stänkskärmar. Vilket isåfall gör att jag har lera över hela ryggen och det, det skulle sannerligen suga.

Det egentliga problemet med allting är att jag inte känner mig på “humör för beniko”. Bear Grylls pressar vätska ur elefantbajs och jag tycker att han borde göra något helt annat, kanske ett matprogram? Han pratade i ett tidigare program om hur mycket han tyckte om avokado och choklad, vilket gör att han och jag nästan är blodsbröder eftersom jag också älskar avokado och choklad.

Medans han visar hur man överlever på en savann så lyssnar jag på balEriks sensate och tänker på hur inmurad i ett hörn jag känner mig. Av mig själv. Jag får den känslan ibland, känslan av att inte bidra med något speciellt längre. Att inte längre orka vara den som får folk att skratta eller orkar lyssna på alla historier. Det är jobbigt. Det är svårt. Det är jobbigt att inte orka vara sig själv, eller iallafall inte orka vara någon som gör att man får bekräftelse från omvärlden.

Om jag inte är “hej, jag är glad och får alla på bra humör”, vem är jag då? Varför är jag den personen? Jag tycker inte om att skriva frågor men det är det enda jag har i huvudet just nu. Det samt tanken att allt jag skriver är högtravande och borde formuleras om för att inte verka så “speciellt”. Ibland när jag kommer fram till sånt, eller något annat som handlar om mig själv som jag inte tycker om, så sluter jag mina ögon länge och försöker samla mig men det lyckas sällan.

Jag har snart semester, jag ser fram emot det. Jag vill bort från allt vad mitt jobb handlar om just nu, bara för att jag inte egentligen vet vad jag har för position efter hösten och om jag kommer tycka om det. Jag vet inte om jag är uppskattad för det jag gör och jag vet inte om det isåfall är beröm som kommer med tillägget “du är ju trots allt bara inhoppare utan tidigare erfarenhet”. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska göra det.

Det är konstigt hur man kan bestämma sig för vissa saker utan att egentligen veta om det. Jag gav som sagt upp hoppet på att min cykel skulle gå att få i körbart skick (modellen var mycket speciell och togs ur produktion för tre år sedan) så jag bestämde mig för att köpa en ny, hur svårt kan det vara? Till att börja med så går det tydligen mode i cykelvärlden. I år så fortsatte trenden med dirtbikes men massor av cykelhandlare pushade hårt för elcyklar. Elcyklar. Såna med en “hjälpmotor” som går på ström. Okej, om jag vill ha en MOPED så köper jag en sådan. Okej?

När jag försökte söka information och finna lite hjälp i hur jag skulle kunna hitta en enkel bra cykel som inte kostade skjortan så stötte jag på nästa patrull. Tydligen så är det så i det här landet att om du ska ha en cykel så köper du en begagnad om du inte vill betala ett överpris, om du vill köpa en ny som du vet inte har några dolda fel, så får du betala för det. Eller så är det så att jag bara inte har någon uppfattning i huvudtaget om vad cyklar kostar (mycket troligt) och att detta tillsammans med attityden från handlare och cykelintresserade, gjorde det minst sagt till en utmaning att köpa en cykel. För mig är en cykel något som tar mig från A till B, jag vill inte ha speciella V-bromsar med en märkeslogga på och jag bryr mig inte om vem som tillverkat däcken.

Så när jag väl fick min cykel idag och skruvade ihop den, så slog det mig vad mycket konstiga detaljer och finesser det fanns. Den hade fjädring och dämpning för både bakhjulet och framhjulet, något som tydligen är bra för en jämnare åktur. Men jag antar att jag under åren som gått omedvetet har bestämt mig för att jag vill sitta bekvämt när jag cyklar. Jag vill sitta bekvämt, jag vill inte oroa mig för om kedjan ska hoppa omkring på grund av att växlarna är knepiga och jag vill inte att sadeln ska vara lika bred som min underarm.

Antagligen har jag blivit gammal. Så när den här cykeln ger upp, för det kommer den absolut att göra, så kommer jag med stolthet att införskaffa något mycket robust och mycket simpelt i sitt utförande. För att slippa allt j*vla pill med bromsar, funderingar kring om man ska sträcka kedjan eller om man inte kan sitta lite mera upprätt och inte framåtböjd hela tiden..