lämpligt offensiv titel.

Jag ligger i soffan och försöker samla energi för att gå 100 meter för att köpa Pepsi Max, jag är så trött. Hela min kropp är verkligen helt slut och jag är tacksam att ingen ifrågasatt det. Isåfall hade jag nog gått min väg eller lagt på luren. Eller bara tänkt att jag nog inte är så särskilt arbetssam, att jag inte jobbar och försöker så mycket som jag tror.

Alla gör samma saker. Grilla. Sitta ute bland myggen. Prata högt om sommaren när det blir höst. Låtsassakna de regnfria dagarna man upplevde när man var liten fastän man vet att det regnade lika mycket då. Skämta om att semestern borde vara fem, sex eller kanske sju veckor istället för fyra.

Jag vill vila upp mig. Jag vill inte vila upp mig medans jag trängs på en konstig badstrand. Sen vill jag smyga omkring bland grannarna och sätta upp små hemmagjorda flaggor med motiv man ritat själv, snälla motiv såklart. Eller lämna små brev till grannarna och människor runt omkring i staden med uppmuntrande texter.

Eller skriva listor på papper om saker man normalt inte gör listor om. Såsom fördelarna med att inte dammtorka svarta saker under sommaren eller varför man inte bör måla saker i den färg man vill.

Gud. Livet. Ska det vara så här?

Det känns som en tempfix, att inte gå dit på två veckor. Jag har mått bra för att jag har kunnat trycka tillbaka allting igen, där det hör hemma. Med vetskapen om att jag faktiskt inte har någon kontroll över det.

Allting är i full gång inuti igen, allting är aktuellt igen. Alla tankar är tillbaka, känslorna och mina associationer. Inuti mig själv ber jag alla om ursäkt för allting jag gjort fel fastän jag ibland inte ens gjort något. Jag vill inte att någon ska tvingas lyssna, jag vill inte att någon ska behöva utstå något de inte bett om. Som jag.

Ibland undrar jag om alla som går omkring och säger att de bara litar på sig själva talar sanning eller om de är lika veka som vad jag är.

Saker jag antagligen inte borde fundera så mycket över ger mig djup huvudbry, jag kan inte släppa saker – det vet jag redan men det här är ju löjligt. Inte nog med att jag har svårt att släppa saker, jag kan inte riktigt acceptera att jag gör saker rätt eller bra heller. Hur skulle det vara? Fasansfulla tanke, jag kanske skulle leva upp till mina förväntningar, det går ju inte.

Jag sätter medvetet alldelens för höga krav men inte för att jag tycker om tävlingen utan för att jag tycker om att pressa mig till det yttersta men ändå inte få det jag behöver. Som att jag litar på att någon annan ska ge mig det, vilket också är en fånig tanke. Om det är något jag lärt mig allt eftersom åren passerat är att människor alltid går, omvärlden passerar i raketfart och även om jag stundtals färdas i samma riktning så är det sällan människor finns kvar.

Eller så är det jag som går, i många fall är det nog det också. När jag blir sviken, utnyttjad eller märker att intresset för mig som människa inte finns där utan det istället bytts ut mot ett behov för något jag har. Att låna min bil eller att jag ska fixa något på jobbet. Sånt gör alltid ondare än vad folk kan tro, sånt får mig alltid att vilja dra mig undan i en förhoppning om att omvärlden ska följa efter och därmed motbevisa min lilla tes.

Men eftersom jag inte säger något så är det svårt för omgivningen att uppfatta den, det är iallafall vad jag tror. Jag är expert på det, att inte vilja göra någon stor grej av hur jag mår – även om det får mig att må så hemskt dåligt. Även om det får mig att bli alldelens illamående en hel dag. Även om det får mig att ha ångest i flera dagar.

Jag är trött. Mitt huvud är varmt, min näsa täppt och min arbetsroll är numera ett steg högre.

Ibland känns det som att jag absolut inte får visa att jag har en dålig dag eller mår dåligt för då blir alla omkring mig besvikna. Så då håller jag inne med det och blir besviken på mig själv istället, en alltför bekant känsla som är lättare att hantera men som antagligen svider mer eftersom jag är så smärtsamt medveten om den.

Ibland känns det som att jag alltid måste göra lite mer för alla i min omgivning bara för att de ska orka göra någonting för mig i huvudtaget.

Ibland vill jag berätta för alla jag träffar att jag vill ge upp.

Oftast så utelämnar jag mer än det dubbla när jag försöker förklara vad jag känner. Inte för att jag inte vill berätta eller för att jag vill undanhålla saker men för att man måste dra sånt ur mig.

DU

• kryper för känslor du aldrig kommer få besvarade
• har så stora möjligheter som du kan utveckla bara du slutar begränsa dig
• utnyttjar mig för att må bra under en kort stund
• blir själv utnyttjad för att du sprider bekräftelse kring dig
• släpper ingenting i hopp om att det ska förändras
• kommer aldrig att få det du drömmer om men vägrar inse det
• har förlorat mig.

Ja, jag är kanske hur arg som helst. Hur besviken som helst. Hur ledsen som helst.

ALLA ÄCKLIGA MÄNNISKOR KAN DRA ÅT HELVETE.
ALLA.

ÄCKEL. Vidriga jävla aber som jag verkar lyckas omge mig med. Som jag verkar hamna tillsammans med och som lyckas nästla sig in i mitt liv för att därefter utnyttja vad jag har att erbjuda bara för att jag är vänlig.

Äckel.

Jag känner mig känslomässigt vilsen. Just nu känner jag:

• Enorm irritation som är på väg att bli ilska
• Rastlöshet, särskilt i benen
• Oro inombords
• Viljan att börja gråta när som helst
• Ångest inför sommaren

En värdelös blandning. Jag är glad att jag inte har vänner som säger “se positivt på det!”, sånt kan förstöra vilken dag som helst för mig.

Tillbaka efter vad som till slut blev en precis likadan dag som alla andra. Ledsen för att göra er besvikna, jag kan inte producera några texter som på något sätt kvalificerar för annat än tragiskt staplande av ord i någon sorts förhoppning av att ni ska förstå hur jag mår. Det lustiga är att idag går det verkligen inte att sätta ihop meningar. Idag går det bara att skriva ner ord. Skriva ner ord och hoppas att någon ska bry sig.

Ensammen, besviken, obesluten, överbliven, udda, ojämn, strukturerad, uppgiven.

Ikväll hatar jag.

Människor som vill att det ska gå lite långsamt, lite varsamt sådär.
Människor som går långsamt framför mig på ICA.
Människor som aldrig verkar ha sett en fjärrkontroll förut och inte kan trycka in en ny kanal utan att titta ner på fjärren och verkligen FUNDERA på var de borde trycka härnäst.

Länder som inte vill gå med på klimatförhandlingar bara för att de ÄR DUMMA I HUVUDET.
Känslan av att inte räcka till.
Att vänta på någon som sagt att “Jag kommer under dagen!” utan att ens ge en uppskattning om vilken tid det rör sig om.

När det bara är en person framför i kön på Posten men den personen måste naturligtsvis diskutera såväl portotabeller som förpackningsmaterial.
Jänkare som klagar på att de gått upp i vikt, fastän de druckit light coke och bara haft majonnäs på burgaren.
När jag inte får handla på impuls och känsla.

Jag fick en knepig kommentar angående min lägenhet idag. I helgen lade jag upp några bilder på min lägenhet så att Moa skulle kunna se hur det blev när jag målat om lite och satt upp mina tavlor. Jag är nöjd men tydligen var inte tjejen som hade sett mina kort, helt nöjd. Varför skulle hon annars leverera kommentaren:

“Jaha, varför var du tvungen att lägga upp bilder på din lägenhet för?”, tro mig, jag sökte verkligen efter ett glatt uttal eller en positiv inriktning i hennes kommentar men den fanns ej att finna. Istället var den lite lätt snorkig och krävande i uttalet. Jag svarade att jag hade lagt upp bilderna för att jag tyckte om min lägenhet och för att Moa skulle få se.

Då avslutade hon konversationen med kommentaren “Jaha, så DU är nöjd eller?”, med samma snorkiga och nästan anklagande uttal. Kvar var jag med en viss irritation inombords, till viss del på grund av att jag de senaste dagarna varit enormt känslig för elaka kommentarer men också för att hennes kommentar var så värdelös och onödig. Varför hoppar hon på mig? Det är ju inte som att jag tvingar henne att inreda sin lägenhet likadant.

Angående alla kommentarer så funderar jag fortfarande över det, jag kan inte riktigt komma fram till varför det är så, varför jag tar åt mig hela tiden. Jag brukar verkligen inte göra det men de senaste dagarna har det varit lite av min grej och det är inte bara störande men det tar upp väldigt mycket tid.

Varje gång jag skriver att något tar upp onödigt mycket tid så funderar jag på vad jag egentligen vill använda min tid till och även om jag kanske inte har planerat full ut vad jag tänkt göra med mitt liv (det är bara djupt kristna som planerat sånt) så vill jag kunna göra annat än att ta åt mig av kommentarer som jag bör förvänta mig, eller åtminstonde bara acceptera och tåla.

Dagens irritation: Människor som verkligen försöker analysera och komma fram till något, fastän de hela tiden når fel slutsatser. Som om de påbörjat någon sorts nybörjarkurs i psykologi men bara deltog under uppropet och introduktionen, sen var det “tajm för en Latte på schtään” men det hindrar dem inte från att försöka med sina lekmannaliknande analyser.
Dagens glädje: Pyramidte klockan 03.00 i en iskall lägenhet, det gjorde inget att lägenheten var kall. Det gjorde inget att jag var trött sen heller, faktiskt.
Dagens mat: Vegetarisk Jansson, faktiskt oväntat god. Sådär så att jag faktiskt blev förvånad.
Dagens illamående: Två stycken Lindorkulor samt två tryfflar på fastande mage innan middagen, jag gör ALLTID det misstaget.
Dagens misslyckande: Musikvalet för morgonen, inget passade riktigt och jag växlade mellan en Dana-spelning jag inte var sugen på och ett antal Digweed-spelningar som jag absolut inte var sugen på.
Dagens saknad: Katt skulle ha varit mysigt, så hade jag sluppit lägga mig ensammen när jag kom hem från jobbet. För även om det var otroligt skönt att få sova så kändes det fruktansvärt ensamt.
Dagens tanke: “Julafton imorgon. Kom över det.”
Dagens behov: Tystnad. Det är svårt att orka med gapskratt när man är så trött att man knappt är vaken..
Dagens imorgon: Förhoppningsvis hanterbar. Eller iallafall trygg.