Jag söker det perfekta introt och har gjort det sedan 19:30 men ger till slut upp för att istället påbörja allting med en summering av mitt misslyckande.

Idag fick jag ett paket. Det var från PC City och innehöll tre stycken högtalare och en förstärkare. Jag har nämligen tröttnat på alla hemmabiopaket som innehåller minst fem högtalare och en subwoofer samt meter på meter av kablar. Jag vill inte ha kablar överallt, jag vill ha det snyggt. Dessutom har jag aldrig haft ett vardagsrum som varit nog bra för att surroundljud skulle ge något. Så nu fick det bli ett paket med väldigt bra ljud som har två högtalare och en subwoofer, tack tack.

Mindre tack tack blev det när paketet väl levererades idag och det vägde 27 kilo. 27 kilo, för tre högtalare och en förstärkare? Dessutom i en otymplig förpackning. Det gick, jag spände alla muskler jag hade för att inte lyfta med ryggen och bestämde mig sen för att det SKA gå och det gick, men hela tiden undrade jag vem på Sony som hade fått i uppdrag att designa systemet.

Jag ligger och funderar över när jag ska bli trött och om jag kommer att få drömma lika bra inatt som jag gjorde natten mot idag. Det är knepigt det där med drömmar, oftast minns jag ingenting och när jag väl minns dem så är det sällan något bra utan det handlar så gott som alltid om att jag gör någon besviken eller att jag misslyckas med något (hej taskig självbild, heh) men ibland verkar det som att huvudet lyckas. Verkligen lyckas.

Kanske är det ett tecken på att man verkligen vill något, verkligen saknar något. Verkligen önskar något. Jag har inte tänkt skriva ner hela min dröm men den handlade om mig och Malin, det enda vi egentligen gjorde var att kramas och jag talade om för henne att hon inte bara dög utan att hon var perfekt. Det var fint att inte bara tänka det utan även att drömma det.

Nu har jag bestämt mig för att bli trött och somna till “Really Big Things” på Discovery, programledaren är i sig ganska stor och stundtals sådär barnsligt förtjust i stora maskiner på ett sätt som smittar av sig.

Jag lyssnar på Trentemollers Late Night Cab Driving och känner mig inte alls på humör för någon progressiv och stundtals mycket upprepande Digweed-spelning, jag har varit på Dana Bergquist-humör väldigt länge nu. När jag är på Dana-humör så är det förvisso ganska progressivt men det är mjukt, melodiöst och stundtals till och med låttexter! Det är mycket ovanligt för att vara jag eftersom jag som bekant hatar låttexter, men det är något speciellt med mannen Dana som förutom att han har ett tjejnamn även ser ut som någon alla vill vara kompis med.

Ikväll hade jag jouren och kommer att ha det de kommande fyra onsdagarna då min jämlike arbetskamrat har semester, men det var riktigt bra. Vi låg bra till, vi hade hunnit arbeta bort det mesta av varorna (midsommarveckan är inget skämt om man jobbar på Maxi, kan jag meddela) och jag kände mig ganska väl till mods. Jag fick höra av butikschefen att vi öppnar för personalen en timme tidigare imorgon, alltså klockan fem istället för sex. Under hela cykelturen hem funderade jag på om jag skulle börja fem jag med men insåg att jag faktiskt ville få sova och ta igen lite förlorade krafter, att komma hem 23:00 och kliva upp 04:00 är inte att rekommendera såvida man inte vill förkorta sitt liv betydligt.

Just nu känns det lite som att jag bara väntar ut dagarna, jag är inte säker på att jag har känt så här förut. Iallafall inte på väldigt länge. Det är inte att jag känner att jag saknar ett mål med vardagen och det är inte heller att jag är less på hur mina dagar är, det är bara som att jag inte ens reflekterar över att jag lever utan jag går genom varje dag som om det bara är något man gör. Det stör mig litegrann eftersom jag känner mig så bedövad och långt ifrån verkligheten jämför med alla andra.

Det är såklart något som kommer att försvinna så fort det blir en förändring som inverkar på det, om det inte händer något specifikt med jobbet så lär ju semestern iallafall se till att förändra min världssyn något. Jag ser faktiskt fram emot att ha semester. Jag är trött. Min kropp är trött och började för längesen säga ifrån gällande övertid och extraarbete. Dessutom börjar jag bli lite kluven inuti till vad jag egentligen bidrar med, jag vill så mycket mer men det känns aldrig som att det finns tid. Det är väl något som alla känner då och då, antar jag. Men det är också så enormt störande för jag känner hur jag hela tiden ligger flera steg efter allting.

Men. Mitt liv cirklar inte bara kring mitt jobb, även om jag tycker om mitt jobb. Det är faktiskt lite lustigt att det är så lite status att jobba på ICA. Folk frågar om jag alltid kommer bli kvar på Maxi och om jag inte tycker det är tråkigt att ha ett “sånt jobb”. Jag har ännu i huvudtaget inte kunnat komma på ett jobb som inte blir upprepande, tråkigt eller ostimulerande om man själv är trött på livet utan att göra något åt det. Jag antar att det kan vara ganska kul att vara rockstjärna men hur kul blir det att spela en av de få singlehitarna man gjorde för tre år sedan, för femte gången på en vecka?

Nu är jag såklart ingen rockstjärna så jag vet inte, det kanske är jääääääätteeeeroligt att åka 200 mil i en turnébuss tillsammans med fyra personer som alla vill se olika program på TV eller det kanske är jätteroligt att jobba som meteorolog på TV och hela tiden stå och peka mot en bluescreen och säga meningar som “Måttlig till kraftig nederbörd” och “Stormvarning i Gästrikland” men jag tror att det blir ganska ointressant också om man varje dag går till jobbet med tanken att alla andra ska göra det roligt.

Det jag tänker mest på just nu är, inte helt otippat kanske, Malin. Det är svårt att inte tänka på henne, idag när jag städade gavelexponeringar eller något annat enformigt, upprepande och skadligt för den personliga integriteten (det verkar vara lite mode i att värna om den personliga integriteten, fastän människor inte fattar vad det innebär) så kom jag på mig själv med att tänka på hur bra jag har det som har Malin.

Hur trygg och säker jag känner mig, både i hur hon behandlar mig men också i vad jag känner för henne. Hon påminner så mycket om delar av mig själv som jag tvingat undan för att jag trott att det inte fanns någon som kunde förstå sånt. Jag tänker mest på Malin och saknar henne. Mest på kvällarna. Det vore så fint att sova med henne. Som nu.

Än så länge har jag bara målat köket svart (väggarna alltså, inte alla skåp, då vore jag galen även om det skulle vara hur snyggt som helst) och jag har lagt träplattor på balkongen, små men värdefulla förändringar för att göra lägenheten lite mera “jag”. Igår fick jag köksbeslagen jag beställt från IKEA och det gjorde faktiskt, för mig iallafall, en rejäl förändring. Bort med Bostadens standardbeslag (första bilden) och in med IKEAs “Metrisk”.

Nu ska jag bara välja färg till hallen, jag antar att jag kommer måla hallen och vardagsrummet men jag börjar smått eftersom energin inte alltid är på topp. Vem vet, jag kanske blir en sån där riktig Svensson-fixare som gör allting på semestern och sen går runt i en sliten träningsoverall i prasseltyg och pratar om hur slut jag är för att jag haft semester?

Det har varit en lång dag, men på ett bra sätt. Jag har glömt att ta kort på saker jag ville minnas, som när jag och Malin stannade för hennes rökpauser och mina fruktpauser eller när vi drack kaffe på IKEA eller när vi var in på vad som antagligen var Sveriges dyraste ÖoB-varuhus. (säger man varuhus fortfarande?)

Men (jag vet att man “inte får” börja en mening med men, sug) det gör inget, jag var där med Malin och allting kändes magiskt bra. Tiden gick fort och jag kände mig aldrig “udda”, samtidigt insåg jag att vi tillsammans skapade minnen som jag för alltid skulle hålla kära.

Tyvärr är dagen snart över och morgondagen innehåller jourtjänstgöring. Dessutom har jag helgjour nästa helg. Och vecka 27. Och vecka 29. Och jag vet att man “inte får” börja meningar med och, sug.

Men! (där kom det igen) Hur som helst, nu är det Top Gear som jag hade tänkt se. Detta medans jag söker högupplösta bilder på Pripyat som jag ska skicka in till ett företag för att trycka upp dem på målarduk, iih.

Klockan är halv sex och jag har inte riktigt landat från vad som har varit en omtumlande dag, omtumlande på det mest positiva sätt som går. Jag har spenderat fem timmar med Malin och det kändes så bra. Annars brukar jag ha en förmåga att få för mig att jag inte passar in eller att jag till slut tröttnar på människan, men inte med Malin. Det är lika underbart som det är svårt att förstå, jag trodde inte det var möjligt.

Det var bara en halvtimme sedan vi skildes åt men jag längtar redan efter henne och trots att jag bara ska ligga och halvslumra i soffan för att smälta middagen så önskar jag att hon var vid min sida. Alltid.

Det kan vara svårt ibland, det där med att visa sig själv och vad man är. Det finns en anledning till att jag alltid försöker hålla mina avdelningskamrater på ett bra avstånd från mig själ och det är för att jag aldrig vill hamna i en position då jag blandar ihop olika känslor. Förutom det så är jag väldigt noga med vad jag visar av mig själv och för vilka, det är väldigt få som får göra annat än skrapa lite på ytan. Hit men inte längre.

Jag försvarar mina tankar, behov och brister med en bitande tystnad när en olämplig fråga ställs. Eller så ser jag till att fälla en kommentar som ser till att få frågeställaren på andra tankar. Jag har blivit enormt bra på att prata bort folk, jag märkte det själv när jag var 17 eller 18 och utan att jag har reagerat över det så har jag förfinat mina tekniker.

Det finns just nu två personer som jag väljer att inte prata bort eller ljuga för. En heter Åsa och henne kan jag inte ljuga för. Den andre heter Malin och henne vill jag inte ljuga för och kan jag inte ljuga för, jag vill inte heller hålla henne på avstånd. Det är en underlig känsla, att succesivt sänka garden och märka att det går bra.

Det är snart dags att börja dagens göra rätt för sig-rutin. Det börjar med en mils löpning, därefter mat. Efter det vet jag inte, om jag har motivation så ska jag städa ur gamla lägenheten men det beror på pepp och intresse. Hur som helst kan jag konstatera att jag med vilja kommer att betala dubbla hyror i framtiden mot att man slipper all flytthets och städpanik under den sista helgen. Kanske signalerar det att jag är lite väl bekväm av mig men det känns bra, det kostar pengar men i det här fallet känns det som att jag investerar det i ett sånt självklart projekt – mig själv.

För övrigt så har jag funderat lite på min energinivå. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag verkar inneha ganska mycket energi, energi som jag måste bränna. Varje dag. Därför är det inga större problem för mig att stiga up 05, jobba 06 – 17, sitta ner och äta 30 min, springa en mil och därefter städa lägenheten och diska. När jag började med alla mediciner så medförde det att jag blev paniktrött och enormt slö, men det har fixat sig med kosttillskottet. Så nu är jag tillbaka på min vanliga nivå.

Problemet är bara att det vissa dagar finns lite fööör mycket energi, vilket gör mig rastlös. Jag har enorma problem med att dedikera tid till att “inte göra något”. Jag finner sällan att jag har tålamod för att se en hel film, inte för att jag inte kan koncentrera mig på filmen men för att min kropp vill röra på sig. Jag vill stå upp, gå omkring, städa, flytta runt saker osv. Jag försöker övervinna min rastlöshet men det är svårt.

Däremot är det en enorm fördel när man har mycket att göra, även om jag börjar känna mig trött så vet jag att det enda jag behöver göra är att säga till mig själv att göra något, så finns energin alltid där. Det är bara huvudet som tröttnar ibland.

Som avslutning så bjuder jag på tre bilder från min nya lägenhet, notera hur omöblerad och ostädad den är. Men den 25e kommer mina saker, förhoppningsvis!

(klicka på bilderna för att se fulla storleken, det fungerar på alla bilder om ni missat det)

Gud, jag vet inte var jag ska börja. Jag kan börja med att påpeka att när jag skriver “Gud” i mina inlägg så är det inte för att jag är kristen eller för att jag ropar på en högre makt utan för att det har råkat bli det uttryck jag använder ganska mycket just nu.

Hela dagen har känts kort och stundtals orealistisk, jag vill egentligen inte beskriva hur den orealistiska känslan fick mig att må för då känner jag mig bara dålig. Samtidigt har det känts som att mitt inre har arbetat i dubbel hastighet med att sortera tankar och känslor, ett sorterande som inte gör mig trött utan helt apatisk till andra människors påhitt. Förutom M-ihs då. När jag träffade henne idag så föll några stenar från mina axlar och jag kände hur jag slutade sortera, det var så skönt.

Jag lägger verkligen undan så många saker när jag träffar henne. Hon (som är världens finaste, jag håller på och övertygar resten av världen om det as we speak) heter egentligen Malin men jag tycker om att tänka på henne som “M-ih!“, för det är så jag känner när jag ser henne. Och pratar med henne. Och tänker på henne. Och jag vet att man inte får börja meningar med och men jag vet också att ingen bryr sig.

När jag och Malin skildes åt så kände jag dels hur jobbigt det skulle bli sen eftersom jag har en tendens att sakna henne, mycket. Men jag kände också att jag inte ville åka hem, så jag begav mig naturligtsvis till metropolet i Umeå, även kallat Coop Forum. Där fann jag Extra pastiller med smak av Lakrits & Lime, vilket gjorde mig lite förvånad eftersom Extra tog bort dessa ur sortimentet för ett antal månader sedan. Naturligtsvis såg jag inte förräns jag satt i bilen att de hade passerat sitt bäst före-datum och faktiskt, så smakade de riktigt dåligt.

Är det möjligt att halstabletter är en av de få saker som faktiskt får en dålig bismak när bäst före-datumet passeras med fem månader? Kanske.

Jag har en mängd tankar i huvudet, eller rättare sagt så har jag en mängd meningar. Jag tänker ganska ofta på engelska när jag tänker, det känns lite lustigt men också helt normalt för mig eftersom jag gjort det ända sedan jag började lära mig engelska. Då blir det ofta att jag tänker på vissa meningar som symboliserar vad jag känner.

För övrigt så buktar mina blodådror ut massor just nu, fastän jag inte gör något speciellt. Till och med två ådror som går upp över min högra biceps buktar ut massor och jag kan inte sluta fascineras av det. Något annat jag inte verkar kunna avsluta är det här inlägget eftersom jag suttit i 20 minuter och funderat på vad jag ska sluta med.

Jag sitter i soffan, tämligen mjukistrött, om det nu är ett ord? Jag känner mig ganska trött men ändå ganska tillfreds med det mesta, förutom att jag inte har hunnit springa något idag men jag fick aktivt välja bort en aktivitet idag och det var löpningen som fick stryka på foten (omedvetet skämt) eftersom det antingen var det, strunta i att jobba (och därmed inte kunna göra klart presentationen inför utbildningen) eller att inte träffa Malin och då var inte valet så svårt.

Så jag sitter och väntar på att installationen av Office-paketet ska bli klart eftersom jag lärt mig den svåra vägen att även om Apples egna officepaket med programmet Keynote som utmanare till Powerpoint så blir det inte lika bra i slutändan eftersom man måste spara om allting till PP-format och då ser det helt plötsligt förjävligt ut.

Jag har dock ingen större lust att göra den här presentationen och jag har hoppat över att göra den så länge nu, inte för att det är svårt men för att jag av någon anledning inte kan greppa uppgiften riktigt. Eller, jag kan inte greppa hur jag ska kunna göra presentationen bra då jag känner mig så överkörd och nästan utnyttjad av mina arbetskamrater som inte gjort någonting utan har låtit mig göra allting.

Sen var jag in och jobbade en stund idag, från 13-ish till 19-ish. Det är verkligen skillnad för mig att jobba utanför mitt vanliga schema. Jag blir mycket gladare, mer avslappnad och får mer inspiration. Jag borde försöka reproducera den känslan under mina vanliga arbetsdagar. Fast det blir nog svårt, mycket av mitt nöje med att arbeta extra/gratis är att jag kan komma och gå som jag vill. Det blir någon konstig sorts frihet som jag värderar högt.

Ett otal människor har talat om för mig att jag är galen som jobbar så mycket extra som jag gör (i snitt 10 – 12 timmar extra varje vecka, helt obetalt dessutom) och jag har väl inte funnit något bra sätt att förmedla min passion på. Dels beror det på att jag känner ett sånt enormt ansvar för att avdelningarna som jag är ansvarig för ska fungera men också för att jag tycker att det är så roligt. Jag engagerar mig och, trots att det låter klyschigt, så har jag en möjlighet att utvecklas.

Så sista timmen av tiden spenderade jag till att plocka om i en av chokladhyllorna eftersom ett antal produkter från några externa leverantörer har utgått men eftersom de inte tillhör det ordinarie sortimentet så plockas inte det om automatiskt och eftersom jag inte har haft konfektyren som mitt övergripande ansvar utan mest varit det vakande ögat över avdelningen, så har jag inte gjort någon insats. Hur som helst så hade jag det bra som jag alltid har när jag jobbar extra, det är som en sorts terapi för mig.

Men, det är lika bra att få presentationen gjord så att jag kan gå vidare och rensa i min lägenhet. Jag har lite för många tankar och ord i huvudet som jag inte hunnit sortera än så det blir nog inte mer än så här för idag.

Bilden ovan är en av några få som jag sparat där det faktiskt finns människor med. Det är sällan jag sparar bilder innehållandes människor. Jag tror inte jag har mer än tio styckna. En av dem som jag sparat som jag dessutom använt i ett blogginlägg finns här, jag tycker den är fenomenalt vacker. Den bilden som finns i det här inlägget är en av många från en dansk fotograf som specialserat sig på kort med människor som alla har något gemensamt. I den här bilden så är det en stor andel som är poliser/vakter, i en annan bild håller alla något i sin högra hand eller så kanske alla har paraply. Detta på New Yorks gator, det krävs alltså lite planering. Hans site finns här, fast nu verkar den vara död.

Jag verkar ha gjort något bra i mitt liv trots allt, det här har också varit en otroligt bra dag. Solen har värmt mig fastän jag inte brukar tycka om sol, jag har pratat om saker som jag inte brukar vilja erkänna och jag har kramats och hållt handen. Åh, så bra.

Om några timmar är auktionen för min spelsite slut, jag säljer pixeldave.se som jag skapade under 2007 då jag låg hemma och var sjukskriven. Jag brukade skriva för en site som hette spelforum.nu men tröttnade för att de dels blev uppköpta av ett stort och värdelöst företag men också för att plattformen som användes för spelforum.nu var så föråldrad att man inte ens kunde infoga ett filmklipp. Just nu är budgivningen uppe i hela enorma (ironi) 700:- men det känns bättre det än att jag låter den dö på grund av tidsbrist. Det ockuperar nämligen mellan en och tre timmar per dag att söka reda på nyhetsartiklar, tid som jag inte har just nu.

Jag har ätit upp min sallad och ätit massor av bananer, det känns som att min mage kommer att explodera vilken sekund som helst. Förhoppningsvis går det ner sig lite så att jag kan springa igen, jag känner mig ganska otillfredställd på den punkten. Andra punkter som är otillfredställda är:

• Plocka blåbärs-punkten
• Åka till IKEA-punkten
• Åka bort över en helg bara för att det är bra-punkten
• Se på House-punkten

Utan att skryta så kan jag även meddela att jag antagligen är den segaste som finns i världen på att packa inför flytten.

Att vilja skriva om något ur sitt liv beror verkligen så mycket på omständigheter, tillgång på tid, behovet av att skriva något och naturligtsvis möjligheten att kunna göra det. Jag skriver det här fem i tolv en lördagnatt och det känns som att jag borde ha somnat för minst en timme sedan, men då var jag uppe och bökade i lägenheten.

Det känns som att det är mycket som händer just nu, eller kanske inte mycket men många stora saker som kräver min koncentration. Jag städar och packar inför min stundande flytt, en flytt som jag inte längre har någon lust att genomföra. Men det måste göras och det är inte så mycket kvar nu, jag vill mest få nycklarna så att jag kan börja köra kartonger.

Natten till idag var en av de sämsta nätter jag haft på mycket länge. För ovanlighetens skull så var jag inte särskilt trött (antagligen eftersom min kära medicin intogs alltför sent) och jag började mest känna mig stressad över att inte ha somnat än. Särskilt när jag började få huvudvärk när en medicin gick ur kroppen. Jag tror att jag somnade till 02:00 men jag fick inte sova ifred förräns efter 03:40. I 1h40min så drömde jag mardrömmar som jag fick tvinga mig själv att vakna från.

Den första drömmen var värst. Jag drömde att jag blev anfallen av någon, eller något och det enda jag egentligen brehövde göra var att öppna ögonen men det var också mitt enda alternativ för att kunna vakna till. Men när jag försökte öppna ögonen så gick det inte och det var då jag blev riktigt stressad. Jag kunde inte heller få mig själv att vakna direkt utan fick göra flertalet försök innan jag lyckades väcka mig själv och det var hur läskigt som helst att sova och skrika inombords åt mig själv att vakna men utan att det gav någonting.

Jag är enormt trött och ska se till att mycket snabbt och mycket effektivt borsta mina tänder eftersom jag har en bra dag framför mig imorgon. Den här dagen har varit helt underbart bra och jag hoppas på fler såna. Det känns så bra, jag är så glad och lyrisk inuti. Mihi. :)