Alright, en del av mig vill be om ursäkt för att det var sisådär ett sekel sedan jag skrev sist men resten av mig tycker att det är fine-fine. Det är inte så att jag inte haft annat för mig, jag har till exempel varit sjuk i över en månad med effekter såsom migrän i över en vecka, illamående, yrsel samt ett och annat förlorat kilo på kroppen som dock verkar komma tillbaka nu, sakta men säkert.

Again and again and again, vad är new and fresh i mitt liv? Suktet efter Pripyat är tillbaka och nu vill jag verkligen utforska bara staden en dag, jag skulle kunna tänka mig att åka nu. Direkt, imorgon. Slänga mig på ett flyg och komma tillbaka på söndag. Sån tur har jag inte men det dröjer väl inte länge förräns jag planerar det i huvudet varje dag..

Vissa dagar känns det som att jag lever för första gången på länge, istället för att gå runt med skygglappar över ögonen så ser jag äntligen och även om allt inte är njutbart eller så superbt som man kunde hoppas så är det ändå underbart. Tro mig, jag är ingen anhängare av “allt måste låta positivt annars är mitt liv bortkastat” men det ligger en del sanning i att livet måste vara förjävligt för att det ska kunna vara bra. Hittils har jag endast valt att känna att livet är förjävligt, bara på slutet har jag vågat tro att det kunde vara.. bra.

Kanske har jag undvikit att känna det på riktigt eftersom jag blir så oroad stundtals, oroad över att tappa allt och oroad över att dö. Oroad över att inse att jag inte fick njuta av allting nog länge, att dö otillfredställd. Fegt är det. Fegt och onödigt. Alla dör någon gång, funderar man över det så dör man bara snabbare än om man använder tiden till att göra något annat.

Äh, vem försöker jag lura. Klart jag kommer fundera över döden, det har jag alltid gjort och såna vanor är svåra att släppa. Men just nu så känns det bra att leva iallafall.

Snart! Snart åker vi! Ukraina, yes! Pripyat? YES!

Gud vad jag har längtat.

Visst! Visst! Livet suger. Jag kan gå med på ett sådant resonemang, jag kan till och med fylla i stödord för att göra det mera trovärdigt men det betyder inte att det är allt vad livet går ut på. Har jag märkt. Oftast är det svårt att överkomma den strypande känslan av att inte kunna göra något åt sin egen situation men det kanske bara betyder att man är på väg ut? På väg därifrån? Jag spånar, såklart.

Jag spenderar vecka 42 med att vara ledig, en hel vecka. På torsdag åker jag iväg till Ukraina, ett land som verkar tämligen komplicerat och avigt men väldigt intressant. Just att det på pappret verkar så komplicerat för en svenne som jag, de använder ett annat alfabet, tar inte emot kort på så många ställen, har några av Europas sämsta vägar som befolkas av massor av svarttaxis och för att göra det hela ändå mer underbart – ska försöka sopa det hela under mattan nästa år då det är EM i fotboll i både Ukraina och Polen.

Därför känns det nog lite extra pirrigt att åka dit för att få se hur allting egentligen ser ut. Den främsta anledningen till resan är såklart att tillsammans med F åka till Pripyat och äntligen få uppleva det jag drömt om sålänge. Men trots att jag sugit på den karamellen så länge så har den inte tappat smaken utan istället gett mersmak. Ukraina var förvisso inte billigast att åka till men det beror till stor del på “hej jag bokar i sista sekund”.

Jag vill åka någonstans varje månad, en weekend här och en weekend där. Berlin, Tallinn, Prag, New York, London, Budapest.. listan växer. Men bara för några dagar, lite som alla “mästerkockar” tänker antar jag då de serverar minimala portioner av allting. Man får en smaka lite på allting men inte bli mått, samma sak med att resa. Några dagar här och några dagar där för att se var man hör hemma och vad som kändes bra. När jag och F hamnade i Riga så kändes det bra och jag längtar verkligen tillbaka, att åka dit under sommaren. Men även då bara för en smakbit, gärna åka dit för att sedan åka vidare till en annan stad i Lettland.

You all get the picture. Äventyr, uppleva saker och vara med. Åh!

Jag passar på att be lite om ursäkt för inlägget innan det ens påbörjats, jag har ingen agenda för vad jag vill skriva om. Inte här. Jag har ingen stor plan, inget tema, ingen slogan som gör att läsarna vet vad de kan förvänta sig men det kanske är det som är min mening.

En ledig dag innan jag ska jobba en hel helg, jag vet, vuxensnack direkt eller hur? Inte riktigt. En ledig dag och jag har mått bra av att styra över mig själv och vara helt tyst. Jag har låtit mina tårar hopa sig i ögonvrårna men undvikit att låta någon sakta rulla nedför kinden. Jag dricker kaffe som inte är gott, kanske har jag tröttnat. Jag orkar inte prata om det, all energi går åt till att fokusera på att försöka navigera genom det minfält som jag kallar för min vardag.

Säga rätt saker, göra rätt saker, uppleva något som tänder lite gnista i mig att vilja fortsätta och se morgondagen. Då känns smaken på kaffet mycket sekundär. Jag vrider och vänder, försöker förstå var jag är på väg, försöker lita på min egen intuition att ta rätt dörr i mina inre korridorer och välja rätt vägar i labyrinter som egentligen är enkla vägval. Bara det att jag gärna vill gå både höger och vänster, på så sätt gör jag ingen annan än mig själv besviken.

Jag sparade en bild idag från en gammal PostSecrets där det stod “I dont tell people im a vegetarian because they give me more credit then i deserve” och på ett sätt kunde jag relatera. Jag har inga problem att motivera varför jag är vegetarian men jag talar sällan överdådigt om det, jag vill inte höra “Åh, jag borde också äta mer vegetariskt!” eller “Ja, djurhållningen är inte bra!” för det får mig att känna mig obekväm i mitt val plus att.. det är personligt. På något sätt blir det personliga kommentarer som ger mig någon sorts komplimang som jag inte förtjänar.

Den här dagen är något jag behöver, jag behöver fler. Jag har inte fått leva ut på länge, jag har inte fått vara ledsen inuti och vara helt tyst på länge. Jag har inte tittat på YouTube-klipp om kabeldragning i datacenters eller läst artiklar om hur dagens sätt att annonsera kom till.

Dagens irritation: Människor som verkligen försöker analysera och komma fram till något, fastän de hela tiden når fel slutsatser. Som om de påbörjat någon sorts nybörjarkurs i psykologi men bara deltog under uppropet och introduktionen, sen var det “tajm för en Latte på schtään” men det hindrar dem inte från att försöka med sina lekmannaliknande analyser.
Dagens glädje: Pyramidte klockan 03.00 i en iskall lägenhet, det gjorde inget att lägenheten var kall. Det gjorde inget att jag var trött sen heller, faktiskt.
Dagens mat: Vegetarisk Jansson, faktiskt oväntat god. Sådär så att jag faktiskt blev förvånad.
Dagens illamående: Två stycken Lindorkulor samt två tryfflar på fastande mage innan middagen, jag gör ALLTID det misstaget.
Dagens misslyckande: Musikvalet för morgonen, inget passade riktigt och jag växlade mellan en Dana-spelning jag inte var sugen på och ett antal Digweed-spelningar som jag absolut inte var sugen på.
Dagens saknad: Katt skulle ha varit mysigt, så hade jag sluppit lägga mig ensammen när jag kom hem från jobbet. För även om det var otroligt skönt att få sova så kändes det fruktansvärt ensamt.
Dagens tanke: “Julafton imorgon. Kom över det.”
Dagens behov: Tystnad. Det är svårt att orka med gapskratt när man är så trött att man knappt är vaken..
Dagens imorgon: Förhoppningsvis hanterbar. Eller iallafall trygg.

Jag börjar mer och mer komma fram till att det är i maj det måste ske, det är i maj som jag måste åka iväg oavsett om någon kan följa med mig eller inte. Jag talar såklart om att åka till Ukraina och Pripyat, för att se denna övergivna och giftiga stad som mänskligheten flydde för så längesen. Är det ingen som vill följa?

Jag är inne på min andra dag som inhoppande försäljningschef och det går, enligt mig iallafall, bra. Väldigt bra. Jag får mycket gjort, det är enormt roligt och jag har äntligen betydligt mer jobb än vad jag hinner med och det stimulerar mig verkligen. Däremot har jag aldrig satsat på att bli chef, jag har sedan dag ett bara velat göra mitt jobb och verkligen velat känna mig produktiv – sen verkar större krafter ha konspirerat till min fördel och gett mig goda förutsättningar.

Efter många överläggningar så råder det inga tvivel, jag saknar den kreativa biten i mitt liv. Den, som var så aktiv förut, har slumrat så länge och det är först nu på sistonde som den börjat vakna till liv igen. Det är en uppfyllande känsla, att inte behöva kämpa lika mycket för att skapa förändring eller omväxling i mitt liv. Det är en magisk känsla och är verkligen den jag är. Hej magiska känsla, jag har saknat dig.

Dagens bästa: Jonna, hon lyser upp min dag.
Dagens bekräftelse: Åsa, hennes kommentarer på mina repliker är alltid bra.
Dagens maträtt: Wokgrönsaker, jag börjar tröttna på soyasmaken litegrann nu..
Dagens läsning: Om hur <img>-taggen kom till 1993, inte det mest intressanta jag läst men ändå en historielektion.
Dagens dröm: Att jag skulle skriva en bok, fylld med skarpa analyser, haha.
Dagens förväntan: Att det snart är helg och att jag då MÅSTE måla min vardagsrumsvägg. Det är alltså bestämt nu.

Som vanligt en bild som inte innefattar varesig människor eller något annat levande, ibland känns det som att jag klivit enormt snett i den här världen eftersom jag har så svårt för att se något vackert i marsvin men kan beundra en förfallen byggnad i timmar. Jag menar inte att jag inte kan tycka att marsvin är söta, det gör jag (de är faktiskt bedårande) men jag kan inte uppnå samma känsla av tillfredställelse av att titta på söta djur, fina solnedgångar eller enorma vattenfall.

Så det där då folk tar kort på vattenfall med lång slutartid är inte riktigt för mig, även om jag såklart tycker att det är fint att titta på, men det ger bara ingenting. Däremot verkar det som att min omvärld uppskattar vattenfall och tussilagos mer än övergivna städer eller trasiga fönster, så jag får hålla mitt intresse för mig själv.

Det här har varit en av de bästa dagarna på jobbet på länge, det var längesen jag kom hem och var så glad och trött av att vara glad. Det påminde om hur jag mådde förut, då jag inte hade lika många tankar i huvudet som ville få plats och stal uppmärksamhet.

Den här helgen borde jag försöka vara produktiv, sådär vuxet produktiv. Måla min vardagsrumsvägg som jag tjatat om att jag ska måla så länge, kanske tvätta och eventuellt även sätta upp två hyllor i köket som jag också tjatat om att jag ska skruva upp. Så att jag kan ta kort på lägenhten så att Moa får se hur den ser ut, av någon anledning tror jag att jag inte kan visa upp min lägenhet såvida den inte är “färdig”, vilket den aldrig kommer att bli om jag känner mig själv rätt.

Just ikväll skulle det vara skönt med heltäckande matta i halva lägenheten, gärna med väldigt långt ludd, jag har en känsla av att det är skönare när man fryser om fötterna så mycket som jag gör och eftersom jag inte har några raggsockor eller liknande så är det naturligtsvis en heltäckande matta som känns som den enklaste åtgärden.

Herregud vad jag inte vill gå och lägga mig.

Tredje dagen på semestern och det börjar kännas riktigt bra.

Jag är inte så bra på hela det här semesterköret, det här är min andra semester sedan jag gick från gymnasie till arbetsliv, vilket var snart nio år sedan. Jag har under de senaste åren haft tämligen svårt för att “inte göra någonting” och har ganska ofta känt att jag fått mer uträttat under en kväll än vad många fått under en hel helg. Det kanske är därför som jag inte haft några större behov av att planera min semester, eller rättare sagt, jag har inte haft några behov av att planera in något extravagant för att “glänsa” eftersom min omgivning antagligen inte skulle tycka det var så speciellt.

Vad som är inplanerat är en “hej, nu skiter vi i det här ett tag”-resa med Malin under några dagar, i övrigt har jag inga planer och det stör mig inte heller. Jag sitter istället och funderar på om jag skulle vilja åka bort någonstans i höst, kanske åka till Tyskland och se gamla bunkerbyggnader från andra världskriget eller se koncentrationsläger?

Vad jag däremot tagit tag i är mitt ätande. Eller, avsaknaden på ätande kanske jag ska säga. Under en tid så har jag haft ganska mycket problem med att jag tränat för mycket och ätit för lite, vilket har resulterat i en lite väl synlig viktnedgång och till slut ett helt stopp på träningen eftersom jag inte hade några krafter kvar. Det här är en av de saker som jag inte känner att jag vill detaljera alltför mycket men det påverkade mig alldelens för mycket. Inte bara genom att alla gamla anorexia-känslor kom tillbaka tillsammans med all matångest men mitt humör blev sämre, jag blev trött, tappade lust för det mesta och vissa dagar åt jag så lite att jag helt enkelt blev trög i huvudet.

Det kändes inte som ett helt hållbart alternativ, så vitt jag vet så lever jag bara en gång och då kan jag inte springa omkring och fokusera på vad jag äter och inte äter när jag redan är vegetarian (så jag slipper allt glas-plast-splitter automatiskt!) samt att jag inte äter godis, bullar osv. Att fundera på om man ska få äta 50g banan eller 100g banan är inte hållbart. Så, slut på det. Förhoppningsvis. Det kommer naturligtsvis att bli en stegvis process som inte blir helt lätt men jag har alltmer börjat få den där känslan inom mig att jag måste äta, precis som alla andra.

Jag är inte så speciell så att jag kan leva på luft och ändå orka med att jobba 12 timmar om dagen, springa en mil och mellan det vara världens roligaste människa. Nu på slutet har det inte blivit någon löpning, jag har helt saknat energi och mitt humör har varit under all kritik. Så, bort med det. Det märks att kroppen att man ska äta nånting, vad som helst, när man ligger och suktar efter choklad, kebabpizza, smör, ostfralla, jordgubbssaft (med socker) och risgrynsgröt – gärna blandat i en mixer för enkel förtäring.

Hur som helst, jag har inte fått min nya cykel än (jag vet inte ens om den är skickad) så jag får gå ner på biografen idag, för ikväll så är det (äntligen) dags att se senaste Harry Potter-filmen och jag är huuuur peppad som helst!

För någon vecka  sedan satt jag och Malin på Waynes Coffee och pratade allmänt om Pripyat och hon vill åka – med mig! :D Jag är fortfarande lite förvånad och förvirrad men mest extatisk. Jag vill så gärna åka men det är inget ställe man åker till ensammen, dels av säkerhet men sen är det så många intryck som jag inte vill ha för mig själv och att få dela dem med Malin? Woah.

Men det blir ingen resa i år, jag gav min expertåsikt (baserad på en miljard skummade foton, hah) och kände att det var bättre om man åkte på våren. Detta för att det nästan är makabert att se en omgivning som Pripyat, härjad av väder och vind, ändå blomma upp när våren kommer. Träd växer i staden (och ibland inuti hus), fåglarna sjunger, vattnet porlar. Allt lever men är så förrädiskt förgiftat att människan inte kan flytta tillbaka förräns om flera hundra år.

Det känns MAGISKT att bara tänka på att jag faktiskt ska åka dit och dessutom ändå mer magisk att tänka mig att jag ska få åka dit med Malin, jag hade inte ens vågat fantisera om det.

M-ih!

En bild från en av alla bra dagar med Malin

Wow, vad är det som händer? Jag slocknade till slut igårkväll av ren uttråkning, jag bestämde mig till slut för att bara lägga mig. Om jag låg och var så rastlös att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv så kunde jag lika gärna ligga i sängen så kanske jag somnade till slut. Det gjorde jag och är relativt utvilad idag, jag saknar mycket energi i mina ben (det är så jobbigt att bara ställa sig upp) men i övrigt är det riktigt bra. Förutom att jag är huuuur rastlös som helst. Jag vill göra något, något något något. Så snart ska jag bege mig iväg för att handla, köpa utemöbler, köpa medicin, köpa det där paketet med trägolv som jag saknat (som jag inte kunnat köpa utan bil eftersom det är så förbannat otympligt) och därefter funderar jag på att städa av skrivbordet, det hoppade jag över igår.

Det tar inte så lång tid att städa mitt skrivbord men jag vet att jag kommer att fastna i en sorteringssyssla, antingen kommer jag på att jag vill sortera alla mediciner på ett mera logiskt sätt än tusen kartonger på bordet eller så vill jag sortera bläckpennorna, något som jag nästan började göra igår av ren uttråkning. Men jag måste ändå klassa dagen som riktigt bra, bättre att jag är rastlös än att jag är orkeslös.