Dagens irritation: Människor som verkligen försöker analysera och komma fram till något, fastän de hela tiden når fel slutsatser. Som om de påbörjat någon sorts nybörjarkurs i psykologi men bara deltog under uppropet och introduktionen, sen var det “tajm för en Latte på schtään” men det hindrar dem inte från att försöka med sina lekmannaliknande analyser.
Dagens glädje: Pyramidte klockan 03.00 i en iskall lägenhet, det gjorde inget att lägenheten var kall. Det gjorde inget att jag var trött sen heller, faktiskt.
Dagens mat: Vegetarisk Jansson, faktiskt oväntat god. Sådär så att jag faktiskt blev förvånad.
Dagens illamående: Två stycken Lindorkulor samt två tryfflar på fastande mage innan middagen, jag gör ALLTID det misstaget.
Dagens misslyckande: Musikvalet för morgonen, inget passade riktigt och jag växlade mellan en Dana-spelning jag inte var sugen på och ett antal Digweed-spelningar som jag absolut inte var sugen på.
Dagens saknad: Katt skulle ha varit mysigt, så hade jag sluppit lägga mig ensammen när jag kom hem från jobbet. För även om det var otroligt skönt att få sova så kändes det fruktansvärt ensamt.
Dagens tanke: “Julafton imorgon. Kom över det.”
Dagens behov: Tystnad. Det är svårt att orka med gapskratt när man är så trött att man knappt är vaken..
Dagens imorgon: Förhoppningsvis hanterbar. Eller iallafall trygg.

Jag börjar mer och mer komma fram till att det är i maj det måste ske, det är i maj som jag måste åka iväg oavsett om någon kan följa med mig eller inte. Jag talar såklart om att åka till Ukraina och Pripyat, för att se denna övergivna och giftiga stad som mänskligheten flydde för så längesen. Är det ingen som vill följa?

Jag är inne på min andra dag som inhoppande försäljningschef och det går, enligt mig iallafall, bra. Väldigt bra. Jag får mycket gjort, det är enormt roligt och jag har äntligen betydligt mer jobb än vad jag hinner med och det stimulerar mig verkligen. Däremot har jag aldrig satsat på att bli chef, jag har sedan dag ett bara velat göra mitt jobb och verkligen velat känna mig produktiv – sen verkar större krafter ha konspirerat till min fördel och gett mig goda förutsättningar.

Efter många överläggningar så råder det inga tvivel, jag saknar den kreativa biten i mitt liv. Den, som var så aktiv förut, har slumrat så länge och det är först nu på sistonde som den börjat vakna till liv igen. Det är en uppfyllande känsla, att inte behöva kämpa lika mycket för att skapa förändring eller omväxling i mitt liv. Det är en magisk känsla och är verkligen den jag är. Hej magiska känsla, jag har saknat dig.

Dagens bästa: Jonna, hon lyser upp min dag.
Dagens bekräftelse: Åsa, hennes kommentarer på mina repliker är alltid bra.
Dagens maträtt: Wokgrönsaker, jag börjar tröttna på soyasmaken litegrann nu..
Dagens läsning: Om hur <img>-taggen kom till 1993, inte det mest intressanta jag läst men ändå en historielektion.
Dagens dröm: Att jag skulle skriva en bok, fylld med skarpa analyser, haha.
Dagens förväntan: Att det snart är helg och att jag då MÅSTE måla min vardagsrumsvägg. Det är alltså bestämt nu.

Som vanligt en bild som inte innefattar varesig människor eller något annat levande, ibland känns det som att jag klivit enormt snett i den här världen eftersom jag har så svårt för att se något vackert i marsvin men kan beundra en förfallen byggnad i timmar. Jag menar inte att jag inte kan tycka att marsvin är söta, det gör jag (de är faktiskt bedårande) men jag kan inte uppnå samma känsla av tillfredställelse av att titta på söta djur, fina solnedgångar eller enorma vattenfall.

Så det där då folk tar kort på vattenfall med lång slutartid är inte riktigt för mig, även om jag såklart tycker att det är fint att titta på, men det ger bara ingenting. Däremot verkar det som att min omvärld uppskattar vattenfall och tussilagos mer än övergivna städer eller trasiga fönster, så jag får hålla mitt intresse för mig själv.

Det här har varit en av de bästa dagarna på jobbet på länge, det var längesen jag kom hem och var så glad och trött av att vara glad. Det påminde om hur jag mådde förut, då jag inte hade lika många tankar i huvudet som ville få plats och stal uppmärksamhet.

Den här helgen borde jag försöka vara produktiv, sådär vuxet produktiv. Måla min vardagsrumsvägg som jag tjatat om att jag ska måla så länge, kanske tvätta och eventuellt även sätta upp två hyllor i köket som jag också tjatat om att jag ska skruva upp. Så att jag kan ta kort på lägenhten så att Moa får se hur den ser ut, av någon anledning tror jag att jag inte kan visa upp min lägenhet såvida den inte är “färdig”, vilket den aldrig kommer att bli om jag känner mig själv rätt.

Just ikväll skulle det vara skönt med heltäckande matta i halva lägenheten, gärna med väldigt långt ludd, jag har en känsla av att det är skönare när man fryser om fötterna så mycket som jag gör och eftersom jag inte har några raggsockor eller liknande så är det naturligtsvis en heltäckande matta som känns som den enklaste åtgärden.

Herregud vad jag inte vill gå och lägga mig.

Tredje dagen på semestern och det börjar kännas riktigt bra.

Jag är inte så bra på hela det här semesterköret, det här är min andra semester sedan jag gick från gymnasie till arbetsliv, vilket var snart nio år sedan. Jag har under de senaste åren haft tämligen svårt för att “inte göra någonting” och har ganska ofta känt att jag fått mer uträttat under en kväll än vad många fått under en hel helg. Det kanske är därför som jag inte haft några större behov av att planera min semester, eller rättare sagt, jag har inte haft några behov av att planera in något extravagant för att “glänsa” eftersom min omgivning antagligen inte skulle tycka det var så speciellt.

Vad som är inplanerat är en “hej, nu skiter vi i det här ett tag”-resa med Malin under några dagar, i övrigt har jag inga planer och det stör mig inte heller. Jag sitter istället och funderar på om jag skulle vilja åka bort någonstans i höst, kanske åka till Tyskland och se gamla bunkerbyggnader från andra världskriget eller se koncentrationsläger?

Vad jag däremot tagit tag i är mitt ätande. Eller, avsaknaden på ätande kanske jag ska säga. Under en tid så har jag haft ganska mycket problem med att jag tränat för mycket och ätit för lite, vilket har resulterat i en lite väl synlig viktnedgång och till slut ett helt stopp på träningen eftersom jag inte hade några krafter kvar. Det här är en av de saker som jag inte känner att jag vill detaljera alltför mycket men det påverkade mig alldelens för mycket. Inte bara genom att alla gamla anorexia-känslor kom tillbaka tillsammans med all matångest men mitt humör blev sämre, jag blev trött, tappade lust för det mesta och vissa dagar åt jag så lite att jag helt enkelt blev trög i huvudet.

Det kändes inte som ett helt hållbart alternativ, så vitt jag vet så lever jag bara en gång och då kan jag inte springa omkring och fokusera på vad jag äter och inte äter när jag redan är vegetarian (så jag slipper allt glas-plast-splitter automatiskt!) samt att jag inte äter godis, bullar osv. Att fundera på om man ska få äta 50g banan eller 100g banan är inte hållbart. Så, slut på det. Förhoppningsvis. Det kommer naturligtsvis att bli en stegvis process som inte blir helt lätt men jag har alltmer börjat få den där känslan inom mig att jag måste äta, precis som alla andra.

Jag är inte så speciell så att jag kan leva på luft och ändå orka med att jobba 12 timmar om dagen, springa en mil och mellan det vara världens roligaste människa. Nu på slutet har det inte blivit någon löpning, jag har helt saknat energi och mitt humör har varit under all kritik. Så, bort med det. Det märks att kroppen att man ska äta nånting, vad som helst, när man ligger och suktar efter choklad, kebabpizza, smör, ostfralla, jordgubbssaft (med socker) och risgrynsgröt – gärna blandat i en mixer för enkel förtäring.

Hur som helst, jag har inte fått min nya cykel än (jag vet inte ens om den är skickad) så jag får gå ner på biografen idag, för ikväll så är det (äntligen) dags att se senaste Harry Potter-filmen och jag är huuuur peppad som helst!

För någon vecka  sedan satt jag och Malin på Waynes Coffee och pratade allmänt om Pripyat och hon vill åka – med mig! :D Jag är fortfarande lite förvånad och förvirrad men mest extatisk. Jag vill så gärna åka men det är inget ställe man åker till ensammen, dels av säkerhet men sen är det så många intryck som jag inte vill ha för mig själv och att få dela dem med Malin? Woah.

Men det blir ingen resa i år, jag gav min expertåsikt (baserad på en miljard skummade foton, hah) och kände att det var bättre om man åkte på våren. Detta för att det nästan är makabert att se en omgivning som Pripyat, härjad av väder och vind, ändå blomma upp när våren kommer. Träd växer i staden (och ibland inuti hus), fåglarna sjunger, vattnet porlar. Allt lever men är så förrädiskt förgiftat att människan inte kan flytta tillbaka förräns om flera hundra år.

Det känns MAGISKT att bara tänka på att jag faktiskt ska åka dit och dessutom ändå mer magisk att tänka mig att jag ska få åka dit med Malin, jag hade inte ens vågat fantisera om det.

M-ih!

En bild från en av alla bra dagar med Malin

Wow, vad är det som händer? Jag slocknade till slut igårkväll av ren uttråkning, jag bestämde mig till slut för att bara lägga mig. Om jag låg och var så rastlös att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv så kunde jag lika gärna ligga i sängen så kanske jag somnade till slut. Det gjorde jag och är relativt utvilad idag, jag saknar mycket energi i mina ben (det är så jobbigt att bara ställa sig upp) men i övrigt är det riktigt bra. Förutom att jag är huuuur rastlös som helst. Jag vill göra något, något något något. Så snart ska jag bege mig iväg för att handla, köpa utemöbler, köpa medicin, köpa det där paketet med trägolv som jag saknat (som jag inte kunnat köpa utan bil eftersom det är så förbannat otympligt) och därefter funderar jag på att städa av skrivbordet, det hoppade jag över igår.

Det tar inte så lång tid att städa mitt skrivbord men jag vet att jag kommer att fastna i en sorteringssyssla, antingen kommer jag på att jag vill sortera alla mediciner på ett mera logiskt sätt än tusen kartonger på bordet eller så vill jag sortera bläckpennorna, något som jag nästan började göra igår av ren uttråkning. Men jag måste ändå klassa dagen som riktigt bra, bättre att jag är rastlös än att jag är orkeslös.

Jag söker det perfekta introt och har gjort det sedan 19:30 men ger till slut upp för att istället påbörja allting med en summering av mitt misslyckande.

Idag fick jag ett paket. Det var från PC City och innehöll tre stycken högtalare och en förstärkare. Jag har nämligen tröttnat på alla hemmabiopaket som innehåller minst fem högtalare och en subwoofer samt meter på meter av kablar. Jag vill inte ha kablar överallt, jag vill ha det snyggt. Dessutom har jag aldrig haft ett vardagsrum som varit nog bra för att surroundljud skulle ge något. Så nu fick det bli ett paket med väldigt bra ljud som har två högtalare och en subwoofer, tack tack.

Mindre tack tack blev det när paketet väl levererades idag och det vägde 27 kilo. 27 kilo, för tre högtalare och en förstärkare? Dessutom i en otymplig förpackning. Det gick, jag spände alla muskler jag hade för att inte lyfta med ryggen och bestämde mig sen för att det SKA gå och det gick, men hela tiden undrade jag vem på Sony som hade fått i uppdrag att designa systemet.

Jag ligger och funderar över när jag ska bli trött och om jag kommer att få drömma lika bra inatt som jag gjorde natten mot idag. Det är knepigt det där med drömmar, oftast minns jag ingenting och när jag väl minns dem så är det sällan något bra utan det handlar så gott som alltid om att jag gör någon besviken eller att jag misslyckas med något (hej taskig självbild, heh) men ibland verkar det som att huvudet lyckas. Verkligen lyckas.

Kanske är det ett tecken på att man verkligen vill något, verkligen saknar något. Verkligen önskar något. Jag har inte tänkt skriva ner hela min dröm men den handlade om mig och Malin, det enda vi egentligen gjorde var att kramas och jag talade om för henne att hon inte bara dög utan att hon var perfekt. Det var fint att inte bara tänka det utan även att drömma det.

Nu har jag bestämt mig för att bli trött och somna till “Really Big Things” på Discovery, programledaren är i sig ganska stor och stundtals sådär barnsligt förtjust i stora maskiner på ett sätt som smittar av sig.

Jag lyssnar på Trentemollers Late Night Cab Driving och känner mig inte alls på humör för någon progressiv och stundtals mycket upprepande Digweed-spelning, jag har varit på Dana Bergquist-humör väldigt länge nu. När jag är på Dana-humör så är det förvisso ganska progressivt men det är mjukt, melodiöst och stundtals till och med låttexter! Det är mycket ovanligt för att vara jag eftersom jag som bekant hatar låttexter, men det är något speciellt med mannen Dana som förutom att han har ett tjejnamn även ser ut som någon alla vill vara kompis med.

Ikväll hade jag jouren och kommer att ha det de kommande fyra onsdagarna då min jämlike arbetskamrat har semester, men det var riktigt bra. Vi låg bra till, vi hade hunnit arbeta bort det mesta av varorna (midsommarveckan är inget skämt om man jobbar på Maxi, kan jag meddela) och jag kände mig ganska väl till mods. Jag fick höra av butikschefen att vi öppnar för personalen en timme tidigare imorgon, alltså klockan fem istället för sex. Under hela cykelturen hem funderade jag på om jag skulle börja fem jag med men insåg att jag faktiskt ville få sova och ta igen lite förlorade krafter, att komma hem 23:00 och kliva upp 04:00 är inte att rekommendera såvida man inte vill förkorta sitt liv betydligt.

Just nu känns det lite som att jag bara väntar ut dagarna, jag är inte säker på att jag har känt så här förut. Iallafall inte på väldigt länge. Det är inte att jag känner att jag saknar ett mål med vardagen och det är inte heller att jag är less på hur mina dagar är, det är bara som att jag inte ens reflekterar över att jag lever utan jag går genom varje dag som om det bara är något man gör. Det stör mig litegrann eftersom jag känner mig så bedövad och långt ifrån verkligheten jämför med alla andra.

Det är såklart något som kommer att försvinna så fort det blir en förändring som inverkar på det, om det inte händer något specifikt med jobbet så lär ju semestern iallafall se till att förändra min världssyn något. Jag ser faktiskt fram emot att ha semester. Jag är trött. Min kropp är trött och började för längesen säga ifrån gällande övertid och extraarbete. Dessutom börjar jag bli lite kluven inuti till vad jag egentligen bidrar med, jag vill så mycket mer men det känns aldrig som att det finns tid. Det är väl något som alla känner då och då, antar jag. Men det är också så enormt störande för jag känner hur jag hela tiden ligger flera steg efter allting.

Men. Mitt liv cirklar inte bara kring mitt jobb, även om jag tycker om mitt jobb. Det är faktiskt lite lustigt att det är så lite status att jobba på ICA. Folk frågar om jag alltid kommer bli kvar på Maxi och om jag inte tycker det är tråkigt att ha ett “sånt jobb”. Jag har ännu i huvudtaget inte kunnat komma på ett jobb som inte blir upprepande, tråkigt eller ostimulerande om man själv är trött på livet utan att göra något åt det. Jag antar att det kan vara ganska kul att vara rockstjärna men hur kul blir det att spela en av de få singlehitarna man gjorde för tre år sedan, för femte gången på en vecka?

Nu är jag såklart ingen rockstjärna så jag vet inte, det kanske är jääääääätteeeeroligt att åka 200 mil i en turnébuss tillsammans med fyra personer som alla vill se olika program på TV eller det kanske är jätteroligt att jobba som meteorolog på TV och hela tiden stå och peka mot en bluescreen och säga meningar som “Måttlig till kraftig nederbörd” och “Stormvarning i Gästrikland” men jag tror att det blir ganska ointressant också om man varje dag går till jobbet med tanken att alla andra ska göra det roligt.

Det jag tänker mest på just nu är, inte helt otippat kanske, Malin. Det är svårt att inte tänka på henne, idag när jag städade gavelexponeringar eller något annat enformigt, upprepande och skadligt för den personliga integriteten (det verkar vara lite mode i att värna om den personliga integriteten, fastän människor inte fattar vad det innebär) så kom jag på mig själv med att tänka på hur bra jag har det som har Malin.

Hur trygg och säker jag känner mig, både i hur hon behandlar mig men också i vad jag känner för henne. Hon påminner så mycket om delar av mig själv som jag tvingat undan för att jag trott att det inte fanns någon som kunde förstå sånt. Jag tänker mest på Malin och saknar henne. Mest på kvällarna. Det vore så fint att sova med henne. Som nu.

Än så länge har jag bara målat köket svart (väggarna alltså, inte alla skåp, då vore jag galen även om det skulle vara hur snyggt som helst) och jag har lagt träplattor på balkongen, små men värdefulla förändringar för att göra lägenheten lite mera “jag”. Igår fick jag köksbeslagen jag beställt från IKEA och det gjorde faktiskt, för mig iallafall, en rejäl förändring. Bort med Bostadens standardbeslag (första bilden) och in med IKEAs “Metrisk”.

Nu ska jag bara välja färg till hallen, jag antar att jag kommer måla hallen och vardagsrummet men jag börjar smått eftersom energin inte alltid är på topp. Vem vet, jag kanske blir en sån där riktig Svensson-fixare som gör allting på semestern och sen går runt i en sliten träningsoverall i prasseltyg och pratar om hur slut jag är för att jag haft semester?

Det har varit en lång dag, men på ett bra sätt. Jag har glömt att ta kort på saker jag ville minnas, som när jag och Malin stannade för hennes rökpauser och mina fruktpauser eller när vi drack kaffe på IKEA eller när vi var in på vad som antagligen var Sveriges dyraste ÖoB-varuhus. (säger man varuhus fortfarande?)

Men (jag vet att man “inte får” börja en mening med men, sug) det gör inget, jag var där med Malin och allting kändes magiskt bra. Tiden gick fort och jag kände mig aldrig “udda”, samtidigt insåg jag att vi tillsammans skapade minnen som jag för alltid skulle hålla kära.

Tyvärr är dagen snart över och morgondagen innehåller jourtjänstgöring. Dessutom har jag helgjour nästa helg. Och vecka 27. Och vecka 29. Och jag vet att man “inte får” börja meningar med och, sug.

Men! (där kom det igen) Hur som helst, nu är det Top Gear som jag hade tänkt se. Detta medans jag söker högupplösta bilder på Pripyat som jag ska skicka in till ett företag för att trycka upp dem på målarduk, iih.