Jag behöver köpa en ny cykel. En som jag kan cykla långt på utan att oroa mig för att den ska falla i bitar eller för att den helt plötsligt ska kasta av mig för att bromsarna låser sig.

Men det viktigaste är att jag trivs med hur den ser ut, det är som att jag måste kunna stå för vad jag cyklar på. Mycket besynnerligt. Nej, det är inget “statement”, jag vill nog bara att den ska passa min personlighet. Det är väl därför jag köpt halvkonstiga cruisers de senaste åren.

Men! Därefter finns det en enda detalj som är viktig och det är inte märke, modell på växlarna eller materialet som fälgen är gjord av. Stödet! Det måste vara ett bra stöd! Jag hatar när stödet ser ut som ett litet gem med en plastplutt i ena änden.

Så, det var väl dagens i-landsproblem.

Tre saker jag är bra på

1. Hålla takten. Jag har under åren blivit väldigt bra på att hålla olika tempon i takt och kan utan problem hålla två eller tre olika låtar eller stycken i takt. När jag åker till jobbet så sitter jag alltid och håller bastakten med foten och “spelar” hihats med händerna, det har bara blivit så och jag blir väldigt lätt lite illa till mods om saker inte går i takt eller jag inte får gå i den takt jag vill.
2. Jag är bra på att fokusera på människor. Om jag sätter mig ner och pratar med dig så är det med största sannolikhet DIG jag vill prata med och DIG jag kommer vilja prata med. Jag kommer att titta på dig eller mot ditt håll, jag kommer bara svara på vad du säger och jag förväntar mig att du gör detsamma. Även om det är lite naivt och ibland även lite dumt eftersom människor ibland tycker att det blir konstigt att någon är så intresserad av dem.
3. Men jag är även bra på att vara vaksam, även om jag är fokuserad. Pratar jag med dig så hör jag ändå allting omkring mig (jag kan mycket sällan koppla bort det) så även om jag är mitt i en mening så kan jag vända mig till någon långt bort för att berätta var de lade sina nycklar, för att sedan återvända till samtalet. Det är inte för att avbryta eller vara ohövlig, det är för att hjälpa personen som söker sina nycklar och för att underlätta för dig och mig.

Tre saker jag lägger märke till

1. Hur människor rör sig. Jag spenderar mycket av min tid på jobbet till att titta på våra kunder och bedöma vad de är för sorts människor baserat på hur de rör sig, hur deras hållning är och vad de kan tänkas göra härnäst. Det har blivit nästan som en sport att skåda människor och försöka placera in dem i stora generella fack över människor man sett tidigare.
2. Hur människor i min omgivning pratar. Jag lägger alltid märke till hur ord uttalas och kan haka upp mig på att folk kring mig säger “taaa-koos” istället för “tack-os” åt tacos, jag kan grubbla sönder vilka det är som säger “eeeee-n” istället för “ä-n” åt en (eeeee-n bil istället för ä-n bil, fult förklarat). Jag lägger alltid märke till dialekter och kan kastas ur en situation bara för att människan jag pratar med bytte uttal på vissa ord helt plötsligt.
3. Stämningen i ett rum. Om det verkar som att folket kring mig är på dåligt humör, om alla är trötta, om några har bråkat eller om de är mitt i ett byte av konversationsämne. Ibland slår det fel men oftast så kan jag utläsa ganska enkelt vad omgivningen känner. Det som rör till sig är när man går från okända människor (som handlar lika generellt som du och jag) till att bli någon som man lägger mera vikt i vad hon eller han tycker, då blir jag lättare osäker.

Tre saker jag vill känna varje dag

1. Hur någon rufsar med mitt hår och stryker mig över nacken, utan hets, utan stress. Bara rör vid mig. Det gör mig alltid lugn och ger mig en enormt bra start på dagen.
2. Hur någon kramar mig bakifrån. Det är jag absolut inte bortskämd med och har aldrig varit, jag har alltid varit den som kramat och det är väl kanske så det ska vara om man är kille. Men det är så skönt. Man känner sig så omhändertagen och trygg.
3. Att allting kommer ordna sig. Det händer vääääldigt sällan och är väl något som är svårt att trolla fram på beeställning men det vore ganska skönt.

Jag är väl inte direkt på skrivhumör, jag var det imorse trots att jag var tröttare än vad jag trodde var möjligt. Det tog minst en halvtimme innan jag lyckades vakna till liv vilket är ovanligt för mig, normalt sett så kliver jag upp så fort klockan ringer och sen är jag pigg. Imorse klev jag upp och fick koncentrera mig för att komma ur min halvslummer. Däremot fanns det en lust att skriva ner alla tankar som samlats i huvudet, jag önskar att de inte fanns så långt bort när jag väl har möjlighet att skriva.

JAG

• kan få ångest av sommar, solsken och den allmänna “hej vi är svenskar och bara ääälskar solen”-känslan som förmedlas.
• tycker om regnet och saknar ganska ofta ljudet av regn mot rutan eller mot plåttak. Det är ytterst få som förstår min förkärlek till regn.
• bryr mig sällan om jag får snö i nacken innanför tröjan utan låter det tina upp i godan ro.
• brukar oftast bestämma mig på morgonen för att sluta frysa kort efter att jag kommit ut, eftersom det är så jobbigt att huttra eller klaga hela tiden. Så då blir jag kall istället men tänker inte så mycket på det.
• känner oftast stora svårigheter att öppna mig för människor eftersom jag inte vill vara i vägen, ta tid eller bli lämnad.
• saknar ganska ofta delar ur mitt liv som inträffade för tio år sedan och framåt. Inte för att jag vill tillbaka till den “enkla tiden” utan för att jag under min uppväxt blev bestulen på så många upplevelser och intryck som andra kan ta förgivet.
• har mycket lätt för att sätta mig in i situationer och tycker oftast det är ganska enkelt att analysera människor efter att man umgåtts en kort period.
• kan utan problem separera privatliv och arbetsliv till mångas förvåning eftersom det är något som är halvsvårt, jag antar att det går enkelt för mig eftersom jag ser strikt arbetsmässigt på det och lite naitvt tycker att människor borde förstå att det inte är personligt.
• samlar inte längre på något.
• blir gärna den som försöker hjälpa andra fram till framgång i spel och tävlingar, istället för att vara den som går på avslut.
• hatar sötsliskiga fjortisparfymer och önskar att de slutade existera.
• är väldigt livlig privat på jobbet men så fort jag stämplat in igen så är det något helt annat. De flesta tycker nog att jag kan bli snudd på tråkig eller konstig.
• känner ofta att mitt huvud går på högvarv till den grad att andra blir irriterade.

Han är min hjälte, Per Moberg. Jag hatade honom från början, precis som alla andra. Men nu har jag vant mig och börjat uppskatta allt han hittar på, ibland påminner det han gör så mycket om saker jag skulle kunna göra och ibland är han bara så underbart normal. Det är inte normalt att stå som kock och göra helt perfekta måltider och endast prata torrt om ingridienser och jäsningstid, det är normalt att göra fel och improvisera.

Så jag har planerat min söndag enligt Mr Moberg. Klockan 18.00 till 19.00 ska jag se nästa två kapitel i hans kulinariska projekt och jag kan knappt vänta, han är ju helt underbar! Kan hända att jag ser Leilas matprogram som visas innan, bara för att få kontrasten av värdelöst och underbart.

Jag läste en gång en artikelrubrik som löd att skrivkramp var för amatörer, det var någon halvkändis som uttalade sig och som antagligen tyckte sig vara enooormt rutinerad. Förhoppningsvis fick han en enorm skrivkramp efter det. Mitt sug efter att få skriva kommer i perioder och ofta kommer allt på en gång och det blir svårt att ens få ut någonting, det slutar oftast med att jag tänker igenom allting jag vill skriva just innan jag ska somna.

Vilket alltid resulterar i att jag glömmer vad jag ska skriva och bara tänker på det varje gång jag ska sova under någon veckas tid. Just nu är jag inte sugen på att vara Per, jag är inte sugen på att ha mitt namn och jag är absolut inte intresserad av bilden jag har förmedlat till min omgivning. Ibland vill jag bara få sänka garden lite och släppa in någon, så att det slutar vara så trångt hela tiden.

Jag försöker börja färre meningar med ordet “Ibland” men det är så svårt för det är så mycket i min vardag som beror på “ibland”, det känns inte helt rätt att skriva “periodvis” och absolut inte “då och då”. Imorgon är det tisdag och jag ser som vanligt inte fram emot det. Tisdagarna är alltid något av ett projekt och det går sällan min väg.

Vad är det då med tisdagarna som gör dem så speciella? Varje tisdag känns det som att jag rycks upp med rötterna och kastas tillbaka några steg i min vardag och sen får jag spendera resten av veckan med att försöka komma ifatt mig själv och min omgivning igen, så fort jag kommit ifatt så är det måndagkväll och jag kommer ihåg att det snart är tisdag igen.

Ikväll önskar jag: Att jag vore riktigt bra på något.
Ikväll saknar jag: Energin.
Ikväll behöver jag: Tid?

Det är svårt att beskriva hur man är som person. Antingen kan man visa upp stapel på stapel med olika mer eller mindre beskrivande ord och hoppas att mängden ord ska leda till att omgivningen kan bilda sig en uppfattning om hur man är som person. Eller så kan man hoppas att ett stycke text ska ta hand om alla problem som kan uppstå när människor fritt ska associera ord.

Jag hatar att beskriva mig själv. Ibland för att jag inte kan hålla koll på vad folk tänker och tycker men mest för att det känns som att det inte går att beskriva mig, precis som jag antar att det inte går att beskriva någon annan. Skillnaden ligger nog i att jag får så svårt att bestämma mig för vilka ord som ska beskriva mig att jag snabbt tvingar mig själv att skriva ner de största, mest explosiva orden medans jag vet att det är i detaljerna ligger.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag skriver om min yviga fantasi, min ganska vida kreativitet (som sällan levs ut i annat än ord i lunchrummet eller i ett extatiskt samtal med env än) eller hur jag hellre hatar och irriterar mig än accepterar. För det är inte där någon förklaring till hur jag är, ligger.

Det är i detaljerna allt finns, det är i detaljerna som man kan ana att jag har extrema perioder (hej gröt) och det är där som min tämligen icke-existerande familjesituation och brokiga uppväxt finns. Det är detaljerna jag vill skriva ner när någon frågar mig vem jag är eller med vilka tre ord jag skulle beskriva mig själv, men istället blir det tre stora ord som lämnar fler luckor än de täpper till.

Jag stör mig lite på att det inte finns en enda vettig tuggummifabrikant som vågar släppa några rejäla smaker i Sverige. Om det inte smakar mint, spearmint, fresh mint eller peppermint så finns det en stor risk att du inte hittar det i Sverige. Visst, Extra har några smaker med jordgubb, lakrits och melon men med tanke på att de tappar smaken efter någon minut så vägrar jag köpa dem.

Det fanns ett tuggummi som hette Big Red i Sverige, som producerades av Wrigley. Men tydligen tyckte inte vi om kanelsmak på tuggummi så naturligtsvis drogs den tillbaka. Vi verkar älska sweet mint så det är väl inte helt oväntat att de hellre inriktar sig på fler tuggummin som ska göra tänderna vitare, andedräkten friskare och samvetet lättare. Själv drömmer jag om ett lakritstuggummi som inte tappar smaken efter två minuter eller kanske ett tuggummi som smakar Cola men som ändå inte är ett barntuggummi.

Eller varför inte ett tuggummi som smakar banan? Eller russin? Eller Crunchy müsli?

Jag måste bli bättre på att berätta saker utan att trivialisera dem.

Att berätta saker om mig själv som jag verkligen vill få ur mig utan att få dem att låta enkla, kontrollerade och meningslösa är minst sagt en utmaning. Jag komponerar hela tiden meningar som får mina uttalanden att verka onödigt enkla och nästan poänglösa. Jag måste sluta med det om jag någonsin vill känna att folk förstår mig, eller bryr sig.

Det blir ju lätt. Det är ju bara att bryta en livslång vana, you go, Per.