Nyfikenheten växer hela tiden, för var dag som går så känner jag att det är något jag “missat” i Pripyat och att jag vet att jag måste dit – igen.

VARFÖR SKA DU ÅKA TILL TJERNOBYL IGEN?

För att jag är nyfiken, antar jag. För att jag börjat finna min “nisch”. Visst är det skönt att vara ledig och vila ut sig när man har semester eller på helger men hur mycket tid har jag innan min rygg inte fungerar i huvudtaget? Eller tills det att jag inte “har tid”? Den tiden kanske aldrig kommer men jag vill inte ha ångest över att inte ha undersökt, utforskat och lekt mer i världen än vad jag gjort.

På ett sätt så började det när jag och F skulle flyga till Paris och istället hamnade i Riga på grund av passtrubbel. Det var oväntat och oplanerat men samtidigt enormt förlösande. Att hamna i en stad, som för mig kändes otroligt ovan som resemål och där få finna sitt eget och utforska. Jag visste inget, jag hade inte blivit matad av reportage och faktaartiklar om vilka torg man “ska se” och vilka byggnader som är “kända” utan allt var upp till oss.

Dock säger jag inte att jag inte tycker om att veta “var man SKA gå” men det är skönt att se något helt själv, turistbussar är t.ex. inget för mig även om jag lärt mig att det finns undantag. Typ Kiev… (jag fattade ju inte språket, can you blame me?)

Jag vill åka till Pripyat igen men jag vill till Berlin också. Jag behöver åka till Pripyat igen och jag behöver åka till New York. Jag vill besöka den (övergivna) japanska ön Hashima och jag vill besöka London igen. Som två sidor på ett mynt vill jag till olika platser men allt knyts samman av en nyfikenhet och en vilja att utforska, både mina omgivningar och mig själv. Att insupa så mycket som möjligt av olika miljöer och verkligen låta dem påverka mig, det är inte ofta jag tillåter det.

Så varför vill jag åka till Tjernobyl igen?

För att jag vill se vad som gömmer sig utanför turistrutten, jag vill se radarkomplexet DUGA-3 och jag vill berätta extensivt om det sen!

Okej, jag erkänner att det var ett tag sedan jag och F var där. Slutet av vecka 42, sex veckor sedan men det är väl också först nu som jag smält det så pass mycket att jag kan skriva “om det” och inte “för det”. Först nu är min version klar i huvudet och redo för avtäckning, inte någon annans berättelse om en ödeplats utan framtid för människoliv.

Vecka 42, torsdag, åkte vi till Ukraina och då trädde vi även in i en helt annan värld. Ett land som inte hunnit sminka över alla sina blesyrer och blåsor, som inte hunnit komma ikapp förväntningarna de själva byggt upp. Ett hinder var såklart språket, så gott som inga kunde engelska men det gick hjälpligt efter ett tag då vi klarade oss själva det mesta av tiden samt att jag passade på att tjuvlyssna på folk runt mig för att få veta hur man uttalade ord som deras valuta, hej och tack.

Vi strosade omkring i Kiev under fredagen helt oförberedda på vad Kiev egentligen var för stad och jag hade nog gärna haft en guide som hade kunnat ta med oss ut utanför stadskärnan för att få se mer av själva livet i Ukraina och inte bara stora underjordiska lyxgallerior där smycken, märkeskläder och parfymer såldes. Jag önskar att jag hade fått se mer av deras mycket säregna byggnader som var något otroligt annorlunda jämfört med falurödfärgsmålade trähus-Sverige.

På lördagen var det dags för turen ut till Pripyat, staden som byggdes upp för att husera alla som jobbade på verken och deras familjer. Vi fick lite introduktioner av vår guide men mycket frihet när vi strosade i själva staden. Den mest självklara frågan jag ställt mig själv “Var det så som du föreställt dig?” och svaret har varje gång blivit: Nej, bättre.

Det var magiskt och fascinerande, sorgligt och vackert på samma gång. En känsla av tillfredställelse fyllde mitt inre, en känsla av att jag gjorde något jag verkligen velat göra och något jag behövt. Hur kunde det vara bättre? Antagligen för att jag är så intresserad av att se staden och verkligen cementera fast mina minnen medans jag andas in den radioaktiva luften som förvisso inte var farlig men ändå gjorde sig påmind genom att blåsa upp sand, fläkta genom lövverken eller fylla jackan med sin tunga pust.

Jag kommer att åka tillbaka, antagligen tidigt under nästa år och då med en egen guide och ett eget program utformat för att jag ska få se så mycket av staden som det går. Varför? Jag har ju redan varit där? För att jag måste få se mer, jag måste få insupa mer av den stad som Moder Jord numera står som ägare för. Det känns fortfarande så magiskt.

Vi såg skolan och simhallen, vi sprang nio våningar upp och på min inrådan så klättrade vi ut på taket på hyreshuset för att få fler bilder över staden och naturen. Träden gjorde vad de kunde för att dölja vad politikerna i Ukraina länge såg som en skamfläck men som jag ser som ett bevis på människans hjältemod och naturens absoluta styrka. Vi kom ifrån varandra för att jag sprang fram och tillbaka genom olika rum i Pripyats medborgarhus och vi återförenades i den aldrig öppnade nöjesparken.

Bakom taggtråd tog vi kort, solen sken mot oss medans vi sprang mellan gårdarna och guiden skrattade gott när jag snabbt sade “We were quick!” när vi rusade förbi honom mot nästa byggnad. Det blev mycket mer än bara bilder på reaktorn (som jag är betydligt mer intresserad av nu när jag sett den i verkliga livet) och mycket mer fascination än vad jag trott.

Solresor är inget för mig, äventyr är något för mig.

•  jag äter inte kött
• jag har glömt hur man gråter och kommer sällan “igång”, mest tårar, aldrig det där som förlöser mig
• jag har stundtals väldigt svårt att komma ihåg ord och fokusera på grund av medicinerna jag äter, jag funderar på att sluta ta den en stund
• jag tror aldrig att jag kommer bli förlåten
• jag spenderar mer tid till att tänka och hjälpa andra än att ens reflektera över min egna vardag
• jag är gärna tyst för att få samla mig
• jag kommer att dö ung

Det är märkligt hur jag år efter år fortsätter ta tiden förgivet och låter den passera i djup övertygelse om att jag inte förändras i samma takt. När man jobbar inom dagligvaruhandeln så pratar man om att ta ett steg bakåt och se med kundens ögon och ganska ofta skulle jag behöva använda ett liknande synsätt på mig själv – att ta ett steg tillbaka och särskåda mig själv.

Jag är tjurig och dum, jag jobbar långa jourpass med feber och illamående med irritation över att jag inte kan jobba lika snabbt som vanligt. Jag tror att jag kan hantera stress på samma sätt som förut så när någon tjomme bestämmer sig för att skära sönder ett däck så briserar det nästan. Per, hur var det förra året vid den här tiden? Är det här en vårdepression eller har det hänt något?

Det börjar kännas som att alla årstider är en ursäkt för att få vara deprimerad.

Jag önskar be om ursäkt för en tanke jag hade för någon dag sedan. Jag såg en person vars blogg jag brukar följa och valde att döma personen som onödigt ifrågasättande, svår och otillgänglig men det tog inte mer än några sekunder innan jag ångrade mig bittert och bad om ursäkt inom mig själv – som om det skulle få tanken ogjord.

Ursäkten och att jag ångrade mig, jag antar att det kommer från att jag är så rädd för att bli dömd för någon jag inte är. För att omgivningen inte ska se alla sidor.

Ser du alla sidor?

Jag behöver köpa en ny cykel. En som jag kan cykla långt på utan att oroa mig för att den ska falla i bitar eller för att den helt plötsligt ska kasta av mig för att bromsarna låser sig.

Men det viktigaste är att jag trivs med hur den ser ut, det är som att jag måste kunna stå för vad jag cyklar på. Mycket besynnerligt. Nej, det är inget “statement”, jag vill nog bara att den ska passa min personlighet. Det är väl därför jag köpt halvkonstiga cruisers de senaste åren.

Men! Därefter finns det en enda detalj som är viktig och det är inte märke, modell på växlarna eller materialet som fälgen är gjord av. Stödet! Det måste vara ett bra stöd! Jag hatar när stödet ser ut som ett litet gem med en plastplutt i ena änden.

Så, det var väl dagens i-landsproblem.

Tre saker jag är bra på

1. Hålla takten. Jag har under åren blivit väldigt bra på att hålla olika tempon i takt och kan utan problem hålla två eller tre olika låtar eller stycken i takt. När jag åker till jobbet så sitter jag alltid och håller bastakten med foten och “spelar” hihats med händerna, det har bara blivit så och jag blir väldigt lätt lite illa till mods om saker inte går i takt eller jag inte får gå i den takt jag vill.
2. Jag är bra på att fokusera på människor. Om jag sätter mig ner och pratar med dig så är det med största sannolikhet DIG jag vill prata med och DIG jag kommer vilja prata med. Jag kommer att titta på dig eller mot ditt håll, jag kommer bara svara på vad du säger och jag förväntar mig att du gör detsamma. Även om det är lite naivt och ibland även lite dumt eftersom människor ibland tycker att det blir konstigt att någon är så intresserad av dem.
3. Men jag är även bra på att vara vaksam, även om jag är fokuserad. Pratar jag med dig så hör jag ändå allting omkring mig (jag kan mycket sällan koppla bort det) så även om jag är mitt i en mening så kan jag vända mig till någon långt bort för att berätta var de lade sina nycklar, för att sedan återvända till samtalet. Det är inte för att avbryta eller vara ohövlig, det är för att hjälpa personen som söker sina nycklar och för att underlätta för dig och mig.

Tre saker jag lägger märke till

1. Hur människor rör sig. Jag spenderar mycket av min tid på jobbet till att titta på våra kunder och bedöma vad de är för sorts människor baserat på hur de rör sig, hur deras hållning är och vad de kan tänkas göra härnäst. Det har blivit nästan som en sport att skåda människor och försöka placera in dem i stora generella fack över människor man sett tidigare.
2. Hur människor i min omgivning pratar. Jag lägger alltid märke till hur ord uttalas och kan haka upp mig på att folk kring mig säger “taaa-koos” istället för “tack-os” åt tacos, jag kan grubbla sönder vilka det är som säger “eeeee-n” istället för “ä-n” åt en (eeeee-n bil istället för ä-n bil, fult förklarat). Jag lägger alltid märke till dialekter och kan kastas ur en situation bara för att människan jag pratar med bytte uttal på vissa ord helt plötsligt.
3. Stämningen i ett rum. Om det verkar som att folket kring mig är på dåligt humör, om alla är trötta, om några har bråkat eller om de är mitt i ett byte av konversationsämne. Ibland slår det fel men oftast så kan jag utläsa ganska enkelt vad omgivningen känner. Det som rör till sig är när man går från okända människor (som handlar lika generellt som du och jag) till att bli någon som man lägger mera vikt i vad hon eller han tycker, då blir jag lättare osäker.

Tre saker jag vill känna varje dag

1. Hur någon rufsar med mitt hår och stryker mig över nacken, utan hets, utan stress. Bara rör vid mig. Det gör mig alltid lugn och ger mig en enormt bra start på dagen.
2. Hur någon kramar mig bakifrån. Det är jag absolut inte bortskämd med och har aldrig varit, jag har alltid varit den som kramat och det är väl kanske så det ska vara om man är kille. Men det är så skönt. Man känner sig så omhändertagen och trygg.
3. Att allting kommer ordna sig. Det händer vääääldigt sällan och är väl något som är svårt att trolla fram på beeställning men det vore ganska skönt.

Jag är väl inte direkt på skrivhumör, jag var det imorse trots att jag var tröttare än vad jag trodde var möjligt. Det tog minst en halvtimme innan jag lyckades vakna till liv vilket är ovanligt för mig, normalt sett så kliver jag upp så fort klockan ringer och sen är jag pigg. Imorse klev jag upp och fick koncentrera mig för att komma ur min halvslummer. Däremot fanns det en lust att skriva ner alla tankar som samlats i huvudet, jag önskar att de inte fanns så långt bort när jag väl har möjlighet att skriva.

JAG

• kan få ångest av sommar, solsken och den allmänna “hej vi är svenskar och bara ääälskar solen”-känslan som förmedlas.
• tycker om regnet och saknar ganska ofta ljudet av regn mot rutan eller mot plåttak. Det är ytterst få som förstår min förkärlek till regn.
• bryr mig sällan om jag får snö i nacken innanför tröjan utan låter det tina upp i godan ro.
• brukar oftast bestämma mig på morgonen för att sluta frysa kort efter att jag kommit ut, eftersom det är så jobbigt att huttra eller klaga hela tiden. Så då blir jag kall istället men tänker inte så mycket på det.
• känner oftast stora svårigheter att öppna mig för människor eftersom jag inte vill vara i vägen, ta tid eller bli lämnad.
• saknar ganska ofta delar ur mitt liv som inträffade för tio år sedan och framåt. Inte för att jag vill tillbaka till den “enkla tiden” utan för att jag under min uppväxt blev bestulen på så många upplevelser och intryck som andra kan ta förgivet.
• har mycket lätt för att sätta mig in i situationer och tycker oftast det är ganska enkelt att analysera människor efter att man umgåtts en kort period.
• kan utan problem separera privatliv och arbetsliv till mångas förvåning eftersom det är något som är halvsvårt, jag antar att det går enkelt för mig eftersom jag ser strikt arbetsmässigt på det och lite naitvt tycker att människor borde förstå att det inte är personligt.
• samlar inte längre på något.
• blir gärna den som försöker hjälpa andra fram till framgång i spel och tävlingar, istället för att vara den som går på avslut.
• hatar sötsliskiga fjortisparfymer och önskar att de slutade existera.
• är väldigt livlig privat på jobbet men så fort jag stämplat in igen så är det något helt annat. De flesta tycker nog att jag kan bli snudd på tråkig eller konstig.
• känner ofta att mitt huvud går på högvarv till den grad att andra blir irriterade.

Han är min hjälte, Per Moberg. Jag hatade honom från början, precis som alla andra. Men nu har jag vant mig och börjat uppskatta allt han hittar på, ibland påminner det han gör så mycket om saker jag skulle kunna göra och ibland är han bara så underbart normal. Det är inte normalt att stå som kock och göra helt perfekta måltider och endast prata torrt om ingridienser och jäsningstid, det är normalt att göra fel och improvisera.

Så jag har planerat min söndag enligt Mr Moberg. Klockan 18.00 till 19.00 ska jag se nästa två kapitel i hans kulinariska projekt och jag kan knappt vänta, han är ju helt underbar! Kan hända att jag ser Leilas matprogram som visas innan, bara för att få kontrasten av värdelöst och underbart.

Jag läste en gång en artikelrubrik som löd att skrivkramp var för amatörer, det var någon halvkändis som uttalade sig och som antagligen tyckte sig vara enooormt rutinerad. Förhoppningsvis fick han en enorm skrivkramp efter det. Mitt sug efter att få skriva kommer i perioder och ofta kommer allt på en gång och det blir svårt att ens få ut någonting, det slutar oftast med att jag tänker igenom allting jag vill skriva just innan jag ska somna.

Vilket alltid resulterar i att jag glömmer vad jag ska skriva och bara tänker på det varje gång jag ska sova under någon veckas tid. Just nu är jag inte sugen på att vara Per, jag är inte sugen på att ha mitt namn och jag är absolut inte intresserad av bilden jag har förmedlat till min omgivning. Ibland vill jag bara få sänka garden lite och släppa in någon, så att det slutar vara så trångt hela tiden.

Jag försöker börja färre meningar med ordet “Ibland” men det är så svårt för det är så mycket i min vardag som beror på “ibland”, det känns inte helt rätt att skriva “periodvis” och absolut inte “då och då”. Imorgon är det tisdag och jag ser som vanligt inte fram emot det. Tisdagarna är alltid något av ett projekt och det går sällan min väg.

Vad är det då med tisdagarna som gör dem så speciella? Varje tisdag känns det som att jag rycks upp med rötterna och kastas tillbaka några steg i min vardag och sen får jag spendera resten av veckan med att försöka komma ifatt mig själv och min omgivning igen, så fort jag kommit ifatt så är det måndagkväll och jag kommer ihåg att det snart är tisdag igen.

Ikväll önskar jag: Att jag vore riktigt bra på något.
Ikväll saknar jag: Energin.
Ikväll behöver jag: Tid?

Det är svårt att beskriva hur man är som person. Antingen kan man visa upp stapel på stapel med olika mer eller mindre beskrivande ord och hoppas att mängden ord ska leda till att omgivningen kan bilda sig en uppfattning om hur man är som person. Eller så kan man hoppas att ett stycke text ska ta hand om alla problem som kan uppstå när människor fritt ska associera ord.

Jag hatar att beskriva mig själv. Ibland för att jag inte kan hålla koll på vad folk tänker och tycker men mest för att det känns som att det inte går att beskriva mig, precis som jag antar att det inte går att beskriva någon annan. Skillnaden ligger nog i att jag får så svårt att bestämma mig för vilka ord som ska beskriva mig att jag snabbt tvingar mig själv att skriva ner de största, mest explosiva orden medans jag vet att det är i detaljerna ligger.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag skriver om min yviga fantasi, min ganska vida kreativitet (som sällan levs ut i annat än ord i lunchrummet eller i ett extatiskt samtal med env än) eller hur jag hellre hatar och irriterar mig än accepterar. För det är inte där någon förklaring till hur jag är, ligger.

Det är i detaljerna allt finns, det är i detaljerna som man kan ana att jag har extrema perioder (hej gröt) och det är där som min tämligen icke-existerande familjesituation och brokiga uppväxt finns. Det är detaljerna jag vill skriva ner när någon frågar mig vem jag är eller med vilka tre ord jag skulle beskriva mig själv, men istället blir det tre stora ord som lämnar fler luckor än de täpper till.