Redan när jag vaknde imorse så visste jag att det här inte kunde bli en sån otroligt dålig dag. Jag är fortfarande överlycklig över att ha fått en ny lägenhet och försöker leva på det så länge jag bara kan tills jag återvänder till den vanliga gråa och tråkiga vardagen, för det är verkligen vad som höjde min vecka som i övrigt varit ganska grå och stressande. Det var däremot inte bara därför jag vaknade nöjd utan jag vaknade med känslan av att vara ganska utsövd, jag var inte sugen på att sova mer utan ville kliva upp.

Jag kände förvisso en viss stress över att lördagen snart skulle vara slut men jag försökte skjuta bort det med hänvisning inom mig själv till att klockan bara var 09:00 och att det fanns mycket tid kvar att göra saker på. Men tiden har en förmåga att bara flyga iväg på helgerna.

Idag ska jag dock vara nyttig. Jag ska städa igen, jag ska sortera papper, sätta in fler urklipp i min pärm och förhoppningsvis även springa en mil. Jag sprang igår och ska springa imorgon så jag behöver egentligen inte men det skulle vara så skönt. Jag peppar mig för att springa två mil imorgon också, just nu känns det som att det inte bör vara några problem. På kvällen ska jag besöka Tommy för en session av tvspelande, förhoppningsvis är jag nog vaken för att orka vara kvar en stund. Jag har av strategiska skäl inte tagit någon Tradolan idag, så slipper jag bli så enormt trött på kvällen och slipper även den enorma ljuskänslighet som kommer.

För en gångs skull så är jag riktigt glad när jag skriver här. Jag brukar oftast skriva när jag har något som jag grubblar på eller bara mår sisådär, men nu är allting lugnt och fridfullt inuti.

Jag kan inte vakna idag, det går bara inte. Första klockan ringde 05:00 från gamla mobilen där jag tydligen glömt att stänga av ett alarm. Party. Andra alarmet ringde 09:20 och då hade jag varit vaken en stund och funderat på min dröm jag haft, men jag kan verkligen inte få min kropp att vakna upp. Ryggen värker, benen är helt sega, huvudet dunkar och jag vill helst av allt bara gå och lägga mig igen.

Jag fick en bra beskrivning av mig själv förra veckan som jag vill dela med mig av, för det är precis så här jag är. Även om det känns ganska värdelöst.

“Du överanalyserar nog lite. Eller det vet du ju själv. Och så tänker du och tänker och tänker och maler och maler och maler. och säger ingenting. Och sen när du tänkt klart så har du oftast kommit på nåt helt befängt som är mycket värre än verkligheten.”

Jag är så pinsamt medveten om det men ändå så kan jag inte sluta, eller, bli bättre.

Helgen är över och en ny vecka börjar. Jag blev extrainkallad som jour i helgen på grund av att ordinarie killen blev sjuk, precis som alla andra. Precis som jag var tidigare under veckan. Det var en konstig känsla att sjukanmäla sig, att inte dyka upp på jobbet för att jag “inte mådde bra”. Jag var missnöjd på vägen hem från jobbet de två dagar då jag bara klarade av att jobba halvdagar och jag var enormt uttråkad torsdagen då jag bara var hemma. Antagligen skulle jag ha behövt vara hemma på fredagen också, men det var så roligt då så det gick gå, trots en mildare migrän.

Jag hoppas jag får vara ledig både tisdag och torsdag i veckan, egentligen skulle jag vilja vara ledig två dagar i rad men eftersom jag har jouren på onsdag också, så går inte det. Ibland känns det som att man är alldelens för inrutad av sitt arbete, det kanske är därför jag jobbar extra i sån mängd att administrationen varnar mig och tvingar mig att ta ledigt, jag vill helt enkelt styra lite mer över mitt liv.

Nu är det däremot dags att byta om och bege sig till jobbet, trots att jag inte har någon större lust. Jag hade sett fram emot den här helgen som var, av någon anledning. Normalt sett så reagerar jag inte så mycket på att det är helg men jag har även där perioder där jag uppskattar min ledighet mer eller mindre. Den här gången uppskattade jag den “mer”.

Dags att styra upp något.

Jag hade tänkt skriva lite om att jag ska hoppa in och jobba istället för en kille som blivit sjuk, men det är inte viktigt.

Det som är viktigt är att jag var enormt glad igår, enormt enormt enormt glad. Verkligen tillfreds, jag skrattade till och med när jag såg ett avsnitt Family Guy medans jag åt och det är ovanligt. Jag älskar Family Guy men jag skrattar sällan när jag ser det själv. Jag skrattar ganska sällan när jag ser saker själv hur som helst, men det är väl synonymt för många. Dock brukar jag skratta väldigt mycket när jag återberättar diverse scenarion eftersom jag försöker göra det till min historia.

Så gör jag för övrigt med det mesta, istället för att ordagrant återberätta en historia så fyller jag i, böjer  och flyttar om för att få bättre flyt i berättandet och för att det inte ska bli så tråkigt att säga samma sak hela tiden.

Hur som helst så var jag hur glad som helst igår. Jag slapp ligga hemma, jag valde att ignorera en mild migrän och åkte till jobbet vilket var precis vad jag behövde. Att få göra något, delta i något och uppleva annat än Oprah, Rachel Ray och förkylning. Därefter blev jag bara gladare av samtal före middagen tills det att jag i princip somnade i soffan, när klockan var 21:00.

I brist på reflektioner över gårdagen och den här dagen (hej huvudvärk, hej varmt huvud) så är det dags att göra en lista.

Jag…

… har bra koll på min ekonomi och disciplinerar mig vid tillfällen för att se till att jag inte använder mer än vad jag borde
… känner alltid efter oavsett vad det gäller. Saker känns på ett visst sätt och jag vill veta hur situationer känns för att jag ska veta hur jag ska agera.
… försöker sällan framhäva mig som särskilt bra på något såvida jag inte är bekväm med människan ifråga.

… har svårt acceptera att människor far illa men bryr mig inte om dem om de svikit mig.
… har alltid beslutsångest när jag ska välja tandkräm och ångrar mig alltid. Jag ångrar fortfarande mitt val av tandkräm som jag köpte för flera veckor sedan. Fan.
… är bra på att finna och hålla takten i musik. Jag har i regel inga problem att hitta takten i ett helt melodiöst stycke.

… promenerar oftast i takt med min musik. Går jag inte i takt så kan jag inte koncentrera mig på annat än att jag går ur takt.
… försöker smörja in mina händer varje kväll innan jag går och lägger mig, annars vittrar de sönder under dagen av alla gånger jag tvättar dem.
… gillar inte att sola.

… har bra minne när det gäller saker jag talat med folk om.
… fantiserar hemskt mycket och tycker att människor som inte kan fundera över sin omgivning är tråkiga och saknar mening.
… tycker det är äckligt med människor som sitter i större grupper och skryter om sitt sexliv.

… har enormt svårt för att gråta. Inte för att jag försöker vara macho men för att det bara inte går längre.
… låter mig sällan övertas av behov att vila eller lugna mig. Har jag huvudvärk så fortsätter jag hårdare, känner jag mig trött så tar jag ett djupt andetag och fortsätter.
… bloggar oftast när jag inte känner mig helt på topp.

… blir glad av att prata om mähän på inlines på IKSU eller tanken på att kramas.

Jag möter ytterst liten förståelse för mitt intresse av staden Pripyat och Tjernobyl-området. Tommy är väl den enda jag säkert vet är intresserad av hela händelsen men han säger sig ha sett så många dokumentärer att han är nöjd för en livstid och lite mer. I övrigt så är det något som folk inte har tid eller lust att engagera sig i, inte för att jag förväntar mig att omvärlden ska slänga sig in och visa att de bryr sig, för det är inte det som det handlar om.

Det handlar inte om att läsa in sig på vad som hänt och sen försöka påverka ryska politiker att snabba på återuppbyggnaden av sarkofagen kring reaktorn. För även om det är viktigt så har jag mycket sällan en sådan agenda och sällan ett sånt intresse. Vad som lockar är istället hela tanken på en stad, tömd och övergiven på bara några dagar för att därefter aldrig återfå sitt gamla jag.

Jag finner det nästan lite romantiskt, att se på bilderna som visar väderbitna hus som förfallit i takt med att naturen åter gjort anspråk på marken. Det går att gå in i husen och kunna andas in atmosfären från de som tidigare bodde där. I vissa lägenheter står maten kvar på bordet (men knappast ätbar, förstås), kläder hänger på tork och stadens ögonstenar såsom pariserhjulet eller simhallen står stolt kvar.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag fylls av sån lust att vilja utforska staden och mer därtill. Jag pratar inte om att åka dit och spendera några veckor där, då ser strålningen till att underbart är kort. Vad jag menar är att åka dit, utforska staden under en dag och bara andas in alla intryck. Reaktorn är inte så viktig, jag vill se staden, husen, asfalten. Jag vill känna hur allting känns. Jag vill inte åka till någon jobbig turistort där man gör turistsaker dagarna i ända, det är inte min grej.

Pripyat känns lite magiskt och samtidigt som jag förstår att det inte är något vanligt resemål så förstår jag inte alla som höjt på ögonbrynen åt mig ungefär som om jag vore galen. Vill inte alla utforska sina omgivningar och se saker som så få har sett tidigare? Ja, området är radioaktivt men du är inte i farozonen såvida du inte trampar omkring på gräset hela tiden. Om du går längs stadens gator och håller dig från naturen så utsätts du för lika mycket strålning som under en längre flygning.

Så, vad är det med mig och Pripyat? På något sätt känns det som ett mål och nästan som ett tvång, något jag verkligen vill göra men bör planera inför först. Vad kommer efter det? Tja, jag har alltid velat åka med Transsibiriska järnvägen. Men jag har hört att det blir ganska ensamt att åka den själv.

Nya favoritbilden.

Jag är trött på alla festbilder som folk lägger upp, de gör mig bara ledsen. Jag orkar inte se mer spritreklam i form av fjortisar som suger på ett helrör de fått betala dyrt för och jag vill inte se mer ansamlingar av flaskor med rubriken “Vikken jevla fest!!!!!”. Jag vill inte se bilder med människor i för det gör mig bara ledsen och trött, jag samlar inte på bilder med människor för de gör mig bara besviken. Besviken och arg, trött och elak.

Det finns aldrig tid. Aldrig tid, ork eller lust. Energi eller impuls. Ansträngning eller uppoffring. Initiativ eller vilja. Det finns aldrig något av dem, det finns bara ett äckligt självbekräftande behov som kommer fram när det mest behövs. Jag har det också men jag försöker övertyga mig själv om att det är okej eftersom jag överkompenserar med att ge mig själv till andra personer och öppna mig för få. Väldigt få. Mitt jag är en serie ringar runt mig och det är väldigt få som kommer nära. Så måste det vara. För alltid.

Jag är trött på att känna mig utnyttjad eller underlägsen när jag i själva verket är allt annat än underlägsen. När jag inte ens behöver anstränga mig. Då vill jag inte leva i en värld fläckad av maktbehov och egoism. Jag vill inte trampa runt i en vardag där det finns ett krav på att man inte bara ska vara överdrivet trevlig mot människor man inte känner och inte behöver känna utan man ska även lägga ner hela sin själ i vad de än önskar när de själva inte alls har några sådana tankar.

Varför känns det som att jag är ensammen om att tycka det här? Varför känns det som att jag hela tiden ska försöka gå mot en ström av lyckliga människor, i jakt. Men i jakt på vadå? Lycka, den sanna lyckan som inte alls är ett leende på läpparna utan frid och någon sorts insikt? Eller är jag bara vrång? Försöker jag bara motivera min ovilja att göra som andra istället för att verkligen lägga manken till och försöka smälta in? Jag vill inte smälta in, jag vill inte bli som alla andra.

Jag vill inte behöva prata om väder och vind för att man alltid gör det, jag vill inte dricka öl på fester bara för att alla andra gör det och jag vill inte åka till något turistresemål och lägga ner all min lediga tid på att hitta andra svenskar att konversera med eftersom “det är ju så trevligt att bo med svenskar, så känner man sig trygg”. Är det här bara början eller har jag kanske börjat nå piken för utfrysningen av mig själv? Är det ens jag som gör det här, är det mitt fel? Det måste vara mitt fel, jag är vuxen och måste ta ansvar för mitt eget liv. Det måste vara mitt fel.

Men vill jag ens göra något åt det? Jag trivs ju, eller? Dömer andra mig för att jag trivs med saker som de inte gör? Döms jag verkligen för att jag inte lägger mig i deras liv? Har omvärlden åsikter om att jag inte pratar väder utan hellre ber dem berätta något oväntat eller något som de inte tänkt på under ett längre tag?

Jag vet inte ens varför jag frågar för jag vill sannerligen inte veta svaren.

Jag hade tänkt skriva en sammanfattning av 2008 men istället för att färdigställa den så förpassades den till Draft-foldern och där lär den förbli. Jag kanske skriver klart den och postar den någon annanstans men inte här. 2008 var ett mörkt år, jag tänkte mycket på 2008 inatt innan jag skulle sova och det var svårt att hitta några starkare ljusglimtar som gjorde året värt att notera. Så istället för att skriva om 2008 så bjuder jag på ett av de sämsta korten ur min urklippsbok.

Jag har funnit en trend i min lilla urklippsbok, det finns enormt många urklipp som handlar om förtryck, missbruk, rasism och nu på senare tid även Barack Obama. Allting blandat med urklipp om hur stora godispåsar var förr och med längre artiklar om South Park-skaparna, Steve Martin och Moby. Det är kul att titta i den ibland och försöka minnas var jag var när jag valde att spara det urklippet och vad jag tänkte, varför kanterna inte var så snyggt klippta och vad jag just hade ätit.

Igår satte jag mig en stund vid köksbordet och läste, det var speciellt. Det var längesen jag hade gjort det och  jag hade väl då även glömt hur mycket jag uppskattar det. Dana Bergquist spelade i bakgrunden (allt han gör, är bra) och jag läste om en som överlevt förintelsen medans jag funderade på ett seminarie jag var på där en överlevare berättade om sina upplevelser. Det gör mig ledsen att veta att man snart inte kommer kunna ta del av alla ögonvittnesskildringar.

Dagens finaste ord är antracit.

Ännu en lördagsmorgon, skillnaden är att jag jobbar idag och imorgon. Igår var en magisk dag på något sätt. Oförklarligt bra. Jag hade det ganska soft på morgonen, funderade lite på det kommande kvartssamtalet och på vad jag skulle säga. När jag väl infinner mig på jobbet så känner jag ett lugn och den där känslan som jag är så van, känslan av att verkligen trivas och att känna hur jag är skärpt och peppad.

Dessutom var jag så glad så glad igår! Jag hade mitt lilla kvartssamtal, jag och Elina drog bur tillsammans och pratade om känslor, att resa bort, hon och hennes pojkväns nya fågel och allt därimellan. Jag åt världens vidrigaste matlåda (note to self: dags att ta ett uppehåll med nudlarna) men jag var glad ändå. Jag fick till och med riktigt riktigt ont i ryggen men inte ens det störde mitt humör, jag gick runt och kände hur det bubblade inom mig hela tiden.

På ett sätt så hoppas jag att den här dagen blir lika bra men på ett sätt så hoppas jag att den inte blir det. Jag vill inte att min lycka och glädje ska vara en överflödsvara, jag vill känna den då och då men jag vill precis lika gärna känna mig nere och oönskad. Jag känner mig kreativ på helt olika sätt beroende på vilket humör jag är på, är jag glad så blir jag otroligt pratig och är snabb på att göra skumma associationer som jag bara spinner vidare på. Är jag på dåligt humör så blir jag mer bitter och cynisk, två humör som kan dränka en i elaka tankar men som också på ett nästan förlösande sätt kan skapa nya känslor.

Gud, så dåligt det här inlägget blev. Jag har skrivit om det flera gånger eftersom jag på sistonde känt att jag skrivit sämre och sämre, men jag ville berätta att igår var en bra dag och att det var skönt att känna det. Så nu får det vara så här, jag orkar inte hålla på och skriva om det hela tiden.

Så var det över, igen. Jag känner mig som ett fån. Det är lustigt hur man kan tro och tro, vilja och tro sig veta utan att egentligen tänka efter. Eller reflektera.

Så här är det. Det är slut med Ida. Igen. Lustigt att säga, “igen”. Jag har naturligtsvis inget större intresse av att kräkas ut hela mitt känslomässiga liv i min blogg, iallafall inte nu. Men det lär nog droppa in saker då och då, känslor och saker jag funderade över. Kontentan verkar vara att jag är kille och att hon inte är kär i mig längre, det är svårt att göra något åt något av problemen. Det kom egentligen inte som någon överraskning eftersom jag har haft det på gång i huvudet ganska länge och har sedan länge känt att det var något som var fel.

Därifrån kom också mycket av min magkatarr. Jag tror det gick ganska bra igår, jag kände inte riktigt för att gråta eftersom jag redan varit med om det en gång och för att gråten bara kom vid små utvalda tillfällen som stundtals kändes helt omotiverade. När Ida skulle gå så funderade jag på om jag skulle gråta eller inte och jag bestämde mig för att göra det. Dels för att det var sista gången som vi skulle kunna utbyta såna känslor med varandra men också för att jag skulle få ventilera någonting, jag är lite rädd för att jag stänger inne alltför mycket.

Anledningen till varför jag inte gråter så mycket är dels för att jag inte vill visa så starka känslor hur som helst men också för att jag hatar att bli snorig. Det är i min mening något av det värsta som finns. Hur som helst. Det är slut, jag är singel och just nu känns det inte så dåligt. Jag höll mig vaken till sent inatt för att jag skulle kunna somna så enkelt som möjligt men det var inte så farligt. Det jobbigaste är alla småsaker, men det går över.

Nu har jag däremot inte tid med det här något mer, jag måste gå och köpa porto för att skicka iväg en försenad Tradera-vinst och sen så ska jag ringa till annsofie. Bara min huvudvärk kan ge sig. Har jag nämnt det, att jag får migrän när jag är stressad? Det är en ond cirkel, jag får migrän när jag är stressad och när jag har migrän så blir jag stressad för jag vill att det ska gå över så fort som möjligt. Det är dock inte så farligt än, det bara maler i huvudet men jag antar att det lär bli värre.