Jag fortsätter drömma om min mor.

Jag drömde att allting var som förut. Att vi åkte omkring och pratade litegrann, vi åt mat tillsammans och jag berättade om allting dåligt som hänt under de senaste åren som hon missat. Hon tog det bra och jag försökte inte skydda mig så mycket. På något sätt känns det som att jag försöker göra fred med henne, det gamla henne, utan att hon vet. Som att mitt huvud måste få arbeta igenom det här och på något sätt ville jag egentligen inte vakna imorse.

Det var så skönt att känna att hon fanns där och att vi hade kontakt, att det gick att ha kontakt. Istället så vaknade jag och kände mig ensammen, besviken och tom. Tom för att jag under min dröm hade tagit fram så mycket dåligt och så många jobbiga delar ur mitt liv men utan att det egentligen avhandlades.

Jag hoppas att drömmen inatt blir bättre.

En bild från en av alla bra dagar med Malin

Wow, vad är det som händer? Jag slocknade till slut igårkväll av ren uttråkning, jag bestämde mig till slut för att bara lägga mig. Om jag låg och var så rastlös att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv så kunde jag lika gärna ligga i sängen så kanske jag somnade till slut. Det gjorde jag och är relativt utvilad idag, jag saknar mycket energi i mina ben (det är så jobbigt att bara ställa sig upp) men i övrigt är det riktigt bra. Förutom att jag är huuuur rastlös som helst. Jag vill göra något, något något något. Så snart ska jag bege mig iväg för att handla, köpa utemöbler, köpa medicin, köpa det där paketet med trägolv som jag saknat (som jag inte kunnat köpa utan bil eftersom det är så förbannat otympligt) och därefter funderar jag på att städa av skrivbordet, det hoppade jag över igår.

Det tar inte så lång tid att städa mitt skrivbord men jag vet att jag kommer att fastna i en sorteringssyssla, antingen kommer jag på att jag vill sortera alla mediciner på ett mera logiskt sätt än tusen kartonger på bordet eller så vill jag sortera bläckpennorna, något som jag nästan började göra igår av ren uttråkning. Men jag måste ändå klassa dagen som riktigt bra, bättre att jag är rastlös än att jag är orkeslös.

Det är riktigt svårt att skriva blogginlägg just nu, jag saknar inte inspiration, tvärtom så svämmar jag nästan över av uppslag till saker jag vill skriva. Men det passar inte riktigt in här. Ibland önskar jag att jag bodde i ett helt annat land där ingen kunde svenska, så kunde jag skriva allt om mig själv på samma ställe. Just nu får jag dela upp mig mellan olika format och platser.

Hur som helst så har jag en sakna-Ryssland-dag idag, fastän jag aldrig besökt landet. Men det känns magiskt, det känns rätt, på något konstigt sätt. Ryssland som resemål tilltalar mig mycket mer än Mallora, Gran Canaria eller små vingårdar i Frankrike. Jag vet, “det är ju inte alls samma sorts resa!”, jag vet. Men ändå så vill alla att jag ska åka till just Mallorca eller Thailand, ingen förespråkar någonsin Ryssland, Ukraina eller Tyskland. Åka till Mallorca kan jag göra när jag fyller 65, då behöver jag nog solen och poolbadandet mer än vad jag gör nu.

Ryssland känns magiskt och exotiskt, lockande och inspirerande. Syner jag vill se, känslor jag vill uppleva och tankar jag vill ta med mig hem för att låta dem inspirera mig och påverka mina val. Jag kräver ingen livsförändrande upplevelse, det är inte så, även om det kanske låter så. Jag vill bara inte se solstolar och svenskar som panikartat smörjer in sina barn i solkräm, jag vill se något annat.

Mer hinner jag inte skriva, jag borde äta en banan men mina bananer är slut så då får jag gå till gymmet istället. Jag tycker inte om att skriva gym för det känns som att jag då ska vara någon som lyfter skrot på sin fritid, något som jag inte gör. Jag är inte intresserad av att bygga muskler som jag inte behöver i vardagen.

Jag orkar inte med sånt här, inte just nu. Inte om en månad, sex månader eller ett år, heller.

Min bil är död och bilar är det tråkigaste jag vet, jag vill inte lyssna på en massa kommentarer om att det är dyrt med bilar eller att “de går bara sönder”. Det gör de inte alls, men det är fruktansvärt dyrt när de väl går sönder. Något har hänt med min bils motor och jag antar att det blir svindyrt. Inte idag, jag vill inte idag, jag orkar verkligen inte idag.

Jag vill inte vara med om saker som jag absolut inte kan påverka eller förstå mig på. Det räcker med mig själv.

Det känns som att något är fel. Jag är så ohyggligt trött och var det även igår. Igår när jag skulle traska iväg och hämta bilen på Maxi så kändes det som att jag inte skulle orka gå hela vägen, jag gick långsammare och långsammare. Idag är ungefär likadan, jag la mig i soffan direkt efter jag ätit frukost och somnade där. Fredagen var förvisso riktigt påfrestande men det känns ändå som att två dagar är en lång tid för återhämtning.

Hur som helst så hoppas jag att min kropp lyder mig nu när den fått sin vila för jag måste fortsätta packa ihop saker och träna. Jag lär inte klara två mil idag men en mil ska inte vara något problem. (ta i trä) Jag har börjat komma ihåg väldigt många drömmar, eller rättare sagt så kommer jag ihåg att jag drömt något och kan minnas en övergripande känsla från drömmen men jag kommer inte ihåg särskilt många detaljer. Förut så brukade jag inte komma ihåg att jag hade drömt något i huvudtaget.

Men jag hade nog gärna sluppit för jag drömmer mestdels mardrömmar just nu. Igårkväll var inget undantag utan jag drömde att någon satt på min bröstkorg och tyngde ner mig så jag kunde inte resa mig upp från soffan. Det jobbigaste är att jag alltid är vaken när jag drömmer sånt, jag är precis i mellanlandet mellan vaket tillstånd och sömn. Det gör drömmarna så mycket mer otrevliga att vara med om. När jag väl kunde sätta mig upp så försökte jag lägga mig bekvämt i en annan ställning men drömmen började om. Så fortsatte det i ungefär en timme tills jag helt bytte plats i soffan, då kunde jag sova, konstigt nog.

Gud, vilket dåligt inlägg det här blev. Det blir så ibland då jag har en mängd känslor och intryck att sortera som jag behöver skriva ner men inte kan skriva så mycket om.

Ibland är jag lite väl subtil. En gång tänkte jag skriva “Du är subtil men jag är som en projektil” som rubrik men insåg att det, om något, skulle kunna vara en låt skriven av Kent.

Vissa gånger spelar rubriken störst roll i inlägget, vissa gånger bilden men ganska sällan texten. Det är inte det att jag inte tycker att den spelar roll men i mitt försök att förklara sönder allting jag skriver så känns det lite mer befriande att få skriva en rubrik. Det finns gånger då jag tänker att jag borde ha en blogg bara med rubriker, men då kan jag ju lika gärna göra nya statusuppdateringar på Facebook istället.

Jag vet var huvudvärken igår kom ifrån och jag ska försöka åtgärda den idag. Då och då så testar jag mig själv tills jag hittar gränsen för vad jag orkar och igår så signalerade min kropp till mig att jag nog var tvungen att äta lite mer än vad jag gjort på sistonde. Jag är hopplös när det gäller att lyssna på andra när det handlar om träning eller liknande. Forskningen kan säga att man mår bra av att dricka vatten efter träningen men såvida inte JAG har provat det efter att själv ha tänkt på det – så bryr jag mig inte. Jag är alldelens för tjurig ibland men det är bara så, jag vill inte att folk ska berätta för mig hur jag ska leva mitt liv. Lustigt nog så har de oftast rätt, så jag borde lyssna lite mer.

När jag tänkte på den här dagen igår så kände jag för att åka på EM-möbler och titta på deras enormt dyra möbler och försöka föreställa sig hur det skulle vara att bo i en lägenhet med bara fina möbler men som är så dyra att man inte har råd att betala varesig mat eller nöjen. Eller åka på COOP och gå omkring hur länge som helst och klämma på allting. Fast helst ÖB för de har träplattor som jag borde lägga på min kommande balkong.

Jag har funderat på att börja skriva riktig dagbok, eller journal ska man tydligen säga. Det skulle ha två syften. Dels kanske jag kan träna upp min handstil så att den inte är så ful eller stressigt skriven. Jag blir nämligen hyfsat stressad om någon står bredvid mig och väntar på att jag ska skriva klart något, då slutar det med att jag skriver totalt oläsligt och för mitt inre tränker “Kom ihåg det här nu, kom ihåg vad det skulle stå”. Så värdelöst.

Men sen kanske jag skulle kunna bli av med en massa tankar inom mig som vägrar gå såvida jag inte ventilerat dem. Som min senaste tvångstanke som jag tydligen inte verkar kunna släppa. Det vore skönt att bli av med den.

Jag tål inte människor som inte vågar göra saker själv men försöker överdriva situationen så fort någon annan gett dem början. Det kan handla om vad som helst. Skälla på någon, laga mat eller argumentera för något. Människor som man märker inte har någon egentlig åsikt om någonting utan bara följer dit den för närvarande starkaste människan går. Sånt gör mig illamående och irriterad. Ibland blir jag förvånad och ibland måste jag sätta emot, bara för att vara jobbig.

Den här dagen går i samma fotspår som många andra, jag har en övergripande känsla av att inte riktigt passa in. Som att jag är delen som alltid blir över när man bygger en IKEA-möbel, trots att den blir över så fungerar allting bra ändå. Dålig liknelse kanske men den blir inte lättare att hantera för det. Jag blir samtidigt så frustrerad och arg på känslan av att vara helt utestängd från andras tankar, det hjälper såklart inte med att fråga varför jag inte känner att jag passar in men ändå återkommer jag till den frågeställningen gång på gång.

Vissa dagar är bättre än andra, nu har jag haft några stycken i rad där det känns som att jag får anstränga mig för att prata om saker som folk vill höra eller beskriva saker med ord som jag egentligen inte använder bara för att min omgivning ska fokusera på det jag vill att de ska fokusera på och inte hur jag ser på saker. Dessutom, för att göra dagen ändå mera njutbar, så sov jag enormt dåligt inatt och vaknade mitt i natten av impulsen att jag verkligen måste skaffa nya kuddar. Det var aningens förvirrande att 04:00 känna att man ville gå och köpa nya kuddar.

Dessutom hade jag en mardröm och jag minns, som vanligt, inga detaljer men den lade lite av grunden för början av den här dagen. Jag har en stark känsla av obehag och besvikelse i mig, fast inatt så gjorde jag inte bara andra besvikna utan jag blev besviken själv också. Jag hatar den känslan. Appropå känsla så hittade jag ett gammal inlägg som till viss del passar för dagen:

Mina fingrar är blöta från frosten på glassförpackningen. Det var inte glassens fel att jag försov mig och sov till 14:00 istället för 10:19, det var faktiskt Postens eftersom jag insåg när jag vaknade 10:19 att de inte levererade på lördagar och bestämde då för att somna om. Det var skönt att sova men jag är stressad inuti för att det känns som att jag inte kommer hinna få något gjort. Sen har jag, naturligtsvis, huvudvärk.

Det känns konstigt att känna sig tom. Ibland gör jag det, känner mig totalt tömd på känslor och tankar. Ibland när jag kör till jobbet så känns det som att jag lever i en annan sorts verklighet än många andra. Folk skyndar ut med sina hundar som de inte har tid att ta hand om, människor går hand i hand och ler tyst medans de försöker att inte kliva i vattenpölar och jag sitter bakom min ratt medans jag stödjer upp huvudet med min vänstra hand. Jag gör ofta det när jag är bekymrad.

Vad är du bekymrad över, Per? Det är väl det som alla vill veta men jag vill inte nödvändigtsvis berätta det eller ens veta, om jag inte redan vet. Det vore mycket skönare att börja från andra hållet. Vad känner du just nu, Per? Hur menar du med bekymrad och liten? Hur då? Jag hatar att behöva hävda mig när jag pratar om mina känslor, den delen av mig själv som jag vill att folk ska lyssna till. Kanske inte förstå men lyssna till. Men vad gör det, imorgon är det söndag och sen är det en ny vecka.

Jour på julafton och nyårsafton. Det gör inte så mycket egentligen men på ett sätt suger det. Jag funderar på var allt fint tagit vägen, jag letar i mina bildkataloger och hittar gamla favoriter på områden och landskap som imponerar på mig men i bakhuvudet så tänker jag hela tiden att det bara är snyggt på kort och inte i verkligheten. Än en gång inser jag att det jag skriver gör sig bättre i talad form.

Jaha. Jag antar att det här kommer bli en ganska turbulent dag. Dagen började bra med en alldelens för kort åktur och därefter har jag räknat minuterna, på något sätt har tiden gått så långsamt. Jag hade tänkt springa efter jag ätit lunch men insåg att jag isåfall skulle få vänta minst tre timmar och det kändes som rent slöseri på tid. Så jag gav mig iväg och sprang, de första sju kilometrarna gick bra men sen blev det tungt, riktigt tungt.

De sista minutrarna innan jag nådde en mil var så tunga och jag kände hur min kropp liksom försökte stänga av delar av sig som tog onödig energi, jag blev tröttare och mera fumlig, som om jag höll på att somna medans jag sprang. Jag antar att det var lite väl optimistiskt att tro att jag kunde springa nu utan att egentligen ha fått återhämta mig från jourhelgen.

Varför kommer det att bli en turbulent dag? Kanske för att jag har tittat på bilder som egentligen borde göra mig glad men som istället fick mig att känna mig liten, missanpassad och som en drömmare utan en realistisk syn på min vardag. Som de få dagarna då jag känner mig smal, då kommer någon och skämtar om att jag har gått upp i vikt och direkt så anser jag att jag har gått upp i vikt. Ungefär så, saker börjar bra men vänds direkt till något dåligt. Nu när jag skriver om det känns det bara sämre, egentligen borde jag sova bort hel dagen. Sova bort hela jävla veckan. Suck, Per.

Dessutom lyckades jag tappa ner mina glasögon från skrivbordet och den här gången, till skillnad från alla tidigare gånger de hänt, så lossnade ett glas. Så även om jag nu skulle vilja lägga mig i ett hörn och bara vänta ut tiden så kan jag inte för jag vill gärna få glaset fastskruvat innan min huvudvärk blir ändå värre.

Nu har jag svarat på 60 mail.

Whew.

Ett urval av vad dagens tankar hittils handlat om:

• Det finns inget gott i mänskligheten.
• Tog jag min medicin eller inte?
• Ja, det gjorde jag nog.
• Nej, eller?
• Varför har jag inte hört DJ Inc förut?

• Gud, jag måste beskriva den här låten för någon. Men vem bryr sig?
• Jag undrar om jag kan få mina vener att stå ut ändå mer?
• Jag måste sluta äta bröd.
• Jag måste sluta äta bananer.