Tredje dagen på semestern och det börjar kännas riktigt bra.

Jag är inte så bra på hela det här semesterköret, det här är min andra semester sedan jag gick från gymnasie till arbetsliv, vilket var snart nio år sedan. Jag har under de senaste åren haft tämligen svårt för att “inte göra någonting” och har ganska ofta känt att jag fått mer uträttat under en kväll än vad många fått under en hel helg. Det kanske är därför som jag inte haft några större behov av att planera min semester, eller rättare sagt, jag har inte haft några behov av att planera in något extravagant för att “glänsa” eftersom min omgivning antagligen inte skulle tycka det var så speciellt.

Vad som är inplanerat är en “hej, nu skiter vi i det här ett tag”-resa med Malin under några dagar, i övrigt har jag inga planer och det stör mig inte heller. Jag sitter istället och funderar på om jag skulle vilja åka bort någonstans i höst, kanske åka till Tyskland och se gamla bunkerbyggnader från andra världskriget eller se koncentrationsläger?

Vad jag däremot tagit tag i är mitt ätande. Eller, avsaknaden på ätande kanske jag ska säga. Under en tid så har jag haft ganska mycket problem med att jag tränat för mycket och ätit för lite, vilket har resulterat i en lite väl synlig viktnedgång och till slut ett helt stopp på träningen eftersom jag inte hade några krafter kvar. Det här är en av de saker som jag inte känner att jag vill detaljera alltför mycket men det påverkade mig alldelens för mycket. Inte bara genom att alla gamla anorexia-känslor kom tillbaka tillsammans med all matångest men mitt humör blev sämre, jag blev trött, tappade lust för det mesta och vissa dagar åt jag så lite att jag helt enkelt blev trög i huvudet.

Det kändes inte som ett helt hållbart alternativ, så vitt jag vet så lever jag bara en gång och då kan jag inte springa omkring och fokusera på vad jag äter och inte äter när jag redan är vegetarian (så jag slipper allt glas-plast-splitter automatiskt!) samt att jag inte äter godis, bullar osv. Att fundera på om man ska få äta 50g banan eller 100g banan är inte hållbart. Så, slut på det. Förhoppningsvis. Det kommer naturligtsvis att bli en stegvis process som inte blir helt lätt men jag har alltmer börjat få den där känslan inom mig att jag måste äta, precis som alla andra.

Jag är inte så speciell så att jag kan leva på luft och ändå orka med att jobba 12 timmar om dagen, springa en mil och mellan det vara världens roligaste människa. Nu på slutet har det inte blivit någon löpning, jag har helt saknat energi och mitt humör har varit under all kritik. Så, bort med det. Det märks att kroppen att man ska äta nånting, vad som helst, när man ligger och suktar efter choklad, kebabpizza, smör, ostfralla, jordgubbssaft (med socker) och risgrynsgröt – gärna blandat i en mixer för enkel förtäring.

Hur som helst, jag har inte fått min nya cykel än (jag vet inte ens om den är skickad) så jag får gå ner på biografen idag, för ikväll så är det (äntligen) dags att se senaste Harry Potter-filmen och jag är huuuur peppad som helst!

Jag såg Brüno igår, mest för att jag under mycket kort tid bombats av positiva recensioner där kommentarerna bland annat bestod av “Borat var kul men Brüno är genialisk!”, så jag hade inget större val annat än att se den. Något jag nog kunde ha hoppat över. De första fem minutrarna var hysteriskt roliga och därefter var det brant utför på betygsskalan. Fördelen är att filmen bara är 1h22min, så det kändes inte som att jag “betade av tid” men jisses, det kändes som ett antal idéer och klipp som var sammanslagna utan en tanke på att en hel film inte kan bäras upp av några få scener.

När jag såg Borat på bio så dog jag i princip i biosalongen, jag skrattade tills tårarna rann medans jag under vissa periode av Brüno mest sökte efter popcornkärnor som jag missat att äta upp. Det fanns ett antal enormt bra scener i Brüno men resten av filmen höll så tvivelaktig kvalitet att dessa scener hellre hade fått leva genom YouTube. Jag vet, jag vet, man ska inte särskåda för mycket bla bla men det är inte det jag försöker förmedla utan bara känslan av hur det känns när en enkel film känns som transportsträcka och tacksamt nog så verkar jag inte vara den enda som känner att filmen inte riktigt räckte fram.

Men något som definitivt höjde filmen var den renoverade biosalongen med enormt sköna stolar och väl tilltaget benutrymme samt mannen till höger om mig, hans skratt hördes i hela salongen och det var det mest hjärtliga skratt jag hört på länge.

2/5.