Snart är vecka 32 slut och jag både applåderar dess avslut men räds början av vecka 33. Många har säkert märkt av att jag inte varit så skämtsam, inte så sugen på att prata om allting eller “så skojjig” men ytterst få vet varför. Väldigt få. Det är nog viktigt att det är så eftersom det alltid gör så ont att känna hur människor man förlitade sig på bara finns där “när tiden finns till”, för att hitta på ett citat som passar in.

Jag vill fly, så gärna. Fly till en öde trakt där jag inte kan någonting. NEJ, det behöver inte vara Pripyat. Men någonstans där det inte finns krav på mig att passa in på samma sätt. Tänk att helt plötsligt befinna dig någonstans där du är utelämnad till ditt eget utforskande och dina egna instinkter. Tänk dig att få finna delar av dig själv som du begravt bara för att försöka fylla omvärldens krav på dig.

Det är 2010 nu, jag vet inte hur gammal jag blir men det känns som ett slöseri på tid att leva ett liv jag inte kan hantera. Det känns som ett slöseri att försöka passa in och göra saker på ett visst sätt när jag skulle må bättre av att göra det på mitt sätt.

Det är mycket som känns.

Tiden går fort när man har roligt brukar människor säga. Den går fort när man känner att man har en människa bredvid sig som man vill hålla kvar vid också. Bara en minut till, en sekund till. Ibland känns det som att om jag håller andan så varar det längre för nästa gång jag andas så är känslan borta, personen har gått sin väg och tagit med sig allt som fyllde tomheten inuti. Ibland är det jag som går först, då vet jag att det kommer att kännas jobbigt om en stund.

Det är konstigt det där med människor, medmänniskor och omgivningar. Jag grubblar ganska mycket på det. Jag funderar väldigt mycket på varför livet valt att para ihop mig med ett öde som känns helt osannolikt elakt, det är väl ingen hemlighet att jag inte mår “peachy”. Det märks på mig. Jag ler inte lika ofta, jag är inte “lika rolig” och de gånger jag verkligen berättar vad jag gjort och tänkt så ser jag till att det är för någon som spelar roll för mig, så att det inte är ett spel för gallerierna.

Jag har en rad problem som lagts på rad i mitt liv, allt från arbetsmässiga relationsproblem som jag som chef förväntas lösa fastän jag inte är någon större expert än någon annan, till mänskliga problem som alla har. Som att jag inte skaffat nya glasögon för att jag inte hittar några bågar jag tycker är snygga. Eller som att jag borde köpa en ny cykel men jag har inte orkat leta än eftersom jag är förkyld.

Det här kommer att bli en fruktansvärd natt. Imorgon kommer att vara en dag med ett mål, jag ska åka hem till Dorotea. Ta en massa kort, försöka få med mig så många minnen jag kan. Träffa min mormor för vad som antagligen är den sista gången. Då kommer jag att gråta. Greta, heter min mormor. Jag saknar henne ofta. Sen då jag åker från Dorotea så kommer jag att ha klippt banden med så mycket, jag kanske återvänder en dag. Kanske nästa helg för att ta fler kort som jag missat eller om ett år. Eller kanske inte alls.

Jag vet inte men natten kommer att bli lång, morgondagen fylld av ångest och därefter är mitt liv täckt i en dimma. Det är svårt och det är jobbigt att känna hur man på något sätt glider från sig själv. I så många år, så länge jag kan minnas, har jag alltid fått lita på mig själv för att verkligen få saker gjorda. Alltid haft en reservplan, en backuplösning utifall att människor som lovat hjälpa mig eller finnas där fått förhinder. Men nu har jag börjat känna hur jag inte kan lita på mig själv längre, energin och framför allt viljan finns inte där längre. Meningen saknas. Poängen är borta.

Imorgon, den 10e juli, blir kanske en av de svåraste dagarna i mitt liv.

Det är tisdagkväll, mitt huvud är tungt och inte särskilt intresserat av att göra annat än att ligga ner och göra så lite som möjligt. Min själ vill inte heller göra så mycket. En del beror säkert på att jag är sjuk (jag har semester och jag blir alltid sjuk när jag är ledig, så är jag lärd), en del beror på att jag ligger och lyssnar på Dana – för även om han är ett musikaliskt geni så blir jag alltid deprimerad av hans musik för den når verkligen längst in.

Den får mig att känna utan att behöva känna efter och utan att behöva anstränga mig, den får mig att uppleva mig själv även om det bara är jobbigt men även om det bara är jobbigt så känns det bra. Ett uttryckssätt.

Jag stressas av sommarkraven. Det känns som att omvärlden i ändå större utsträckning förväntar sig att jag ska göra saker, komma på saker och vara tillhands i år än förra året. Imorgon har jag planerat en enda sak och det är att cykla ner till stan för att köpa ett armband för nio kronor. Sen så ska jag cykla hem och inte göra så mycket mer. Jag vill inte åka till en överfull badstrand.

Det är ganska skönt att kvällsdeppa då och då, på en bra nivå. Då man känner att man har kontroll över allting, man mår så dåligt som man kanske inte förtjänar men som man kan hantera. Inga tårar, inga panikkänslor och inga maniska utbrott. Bara ett lågt sinne.

Vecka 38 eller 40 åker jag till Ukraina. Om ni visste hur jag längtar. Jag tänker på det varje dag, gång på gång. Inget kommer att stoppa mig. Inget.

Jag har bestämt mig för att hoppa över Facebook för dagen eftersom den här dagen, precis som med alla andra “högtider” endast innehåller generella lyckönskningar som jag inte finner något värde i att läsa. Glad midsommar på er med, jag är säker på att det spelar enormt stor roll för att eran dag ska bli precis ett snäpp bättre.

För längesen insåg jag att det här inte på något sätt har blivit den platsen där jag kan skriva om vad som helst utan att det helst blir något dåligt, något negativt. Som ett sätt för mig att stämma av mig själv med min omgivning, med de få som jag delat adressen med. Jag antar att det först är nu som jag vågat erkänna att så är fallet.

Jag har två arbetsdagar kvar innan jag har semester och jag har ångest. Det känns som att pressen på jobbet är något jag kan leka mig igenom medans hela den här “nu är du ledig och måste ha en massa ledighetsberättelser att berätta när du kommer tillbaka”-delen gör mig stressad. De senaste veckorna har jag många dagar bara längtat efter att få göra ingenting. Att inte känna något krav på mig att något ska göras. Många gånger har jag känt att jag har velat göra saker på impuls men det har inte gått eftersom människor arbetat.

Nu har alla semester men jag har ingen lust att känna den allmänna pressen om vad som ska hinnas med under semestertider och inte. Jag vill göra vad som för mig är roliga saker. Spendera en hel kväll i soffan och titta på dokumentärer. Använda en hel kväll till att cykla och lyssna på podcasts. Impulsgå på bio fastän det är sommarens bästa väder ute, bara för att det är vad jag vill göra.

Bara för att alla verkar basera hela sina liv på om solen skiner eller inte, men det kanske är så man ska göra. Men det är ju inte jag, jag är ingen sån människa. Ligga i gräset och sola är kul en enda dag. Bada är kul, en enda dag. Förlåt, men det är så jag är skapt.

Jag har sett American Beauty igen, en av mina absoluta favoritfilmer, en av de få filmer som jag kan se hur många gånger som helst och känna hur den berör mig varje gång. Avslutningen är så perfekt. Stupid little life. Jag hoppas jag förstår vad han pratar om någon dag.

I guess I could be pretty pissed off about what happened to me… but it’s hard to stay mad, when there’s so much beauty in the world. Sometimes I feel like I’m seeing it all at once, and it’s too much, my heart fills up like a balloon that’s about to burst…

And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can’t feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life… You have no idea what I’m talking about, I’m sure. But don’t worry… you will someday.

Det är en konstig känsla. Åh, gud jag vet inte hur många inlägg jag påbörjat med just “Det är en konstig känsla”.. kanske för att det är just det – en konstig känsla. Ikväll satt jag och uppdaterade fruktansvärt utdaterade avdelningsrutiner när det slog mig hur mycket intressantare det skulle vara att läsa gamla dagboksinlägg från ett år tillbaka. Jag började med ett inlägg om min mor, om allt vi brukade göra. Om allt vi en gång hade, om allt vi aldrig skulle kunna få tillbaka.

En ensammen tår trillade längs min kind, snart följd av ännu en. Men sen fick det vara nog. Jag ville inte störa.

Det är en konstig känsla att inte ha en familj. Så mycket energi går åt till att bara hantera mellantinget jag förväntas existera i, ingen vill riktigt acceptera att jag inte har någon och att fira julafton själv som vilken dag som helst är en omöjlighet i andras ögon. Det går inte att gå sin egen väg när man hela tiden måste försöka hålla allt det gamla vid liv.

Hur ska jag orka bli äldre?

HEJ.

Det var ett tag sedan.

Det har inte riktigt varit meningen, mycket har kommit i vägen. Eller som diverse människor som försöker vara diktare och poeter skriver: “livet kom i vägen”. Livet kom inte i vägen, jag kom inte ens i vägen för livet. Det verkar bara inte som att det finns någon plats för mig och desto fler gånger jag tänker den tanken desto mer tror jag på det.

Att använda “bara” i en beskrivning är behändigt. Då kan jag på något sätt för mig själv försvara det jag skriver, att även om det för MIG är blodigt allvar så kanske omvärlden tar det som en lek med ord och därför inte bryr sig. Fastän det är just det jag vill att de ska göra. Fastän jag gör det så svårt för dem.

På min cykeltur hem från jobbet så ville jag ge upp allt mitt liv stod för, vilket i sig var en enormt deprimerande tanke eftersom jag just då inte kunde komma på vad som urskiljer mig från någon annan. Stundtals känns det som att allt är ett spel för kulisserna, bara för att alla andra gör det.

Jag har aldrig känt mig så ensammen som nu.

Jag sitter och “peppar” för att gå och träna. Jag har gjort det ganska länge nu, från början var det en klart legitim anledning eftersom jag just hade ätit men nu är det för att jag inte vill. Jag har en kropp, ett skal. Skalet fungerar till och från bra men just nu fungerar det som är inuti skalet inte alls. Jag är trött och börjar få allt mer ångest över att det är sommar (jo, hej hej, jag tycker inte om sommaren), jag saknar min mamma men vet samtidigt att det numera inte är en realistisk känsla utan något som jag nog får placera i samma fack som “jag saknar att inte vara 12 år för jag och Tommy hade så roligt då”.

Allt fungerar som det ska. Jag gör mitt jobb, städningen av lägenheten kanske har varit lite undermålig de senaste veckorna men oftast inte så hemskt. Allt fungerar, det som finns. Det som finns kvar. Rädslan för att inte kunna vara mig själv finns där och hindrar mig från att jag ska fungera. Behovet av respekt och närhet upphör aldrig men jag vill inte ha någon för det känns alltid som att jag tvingat mig till allting.

Innan jag dör vill jag att någon förklarar för mig varför allt blev så här. För jag kan inte komma på det själv och på något sätt skulle det vara skönt med en förklaring. Då, med lite tur, slipper jag kanske skuldbelägga mig själv för allt som går fel. Kanske finns det en möjlighet att jag går oskyldig ur en del av problemen.

Stort kanske.

Det känns som en tempfix, att inte gå dit på två veckor. Jag har mått bra för att jag har kunnat trycka tillbaka allting igen, där det hör hemma. Med vetskapen om att jag faktiskt inte har någon kontroll över det.

Allting är i full gång inuti igen, allting är aktuellt igen. Alla tankar är tillbaka, känslorna och mina associationer. Inuti mig själv ber jag alla om ursäkt för allting jag gjort fel fastän jag ibland inte ens gjort något. Jag vill inte att någon ska tvingas lyssna, jag vill inte att någon ska behöva utstå något de inte bett om. Som jag.

Ibland undrar jag om alla som går omkring och säger att de bara litar på sig själva talar sanning eller om de är lika veka som vad jag är.

Det är svårt att skriva om problem, alla har dem till mer eller mindre varierande grad och det är alltid någon som har det lite jobbigare. Lite svårare. Lite mera komplicerat. Än en själv. Jag tystar mig själv innan jag ens tänkt tanken på att säga något bara för att slippa besvikelsen av att någon vänder sig från mig.

På cykelturen hem tårades mina ögon på tanken av att jag kanske skulle komma att få leva ett liv med massor av känslor som jag inte skulle kunna sätta ord på och upplevelser som jag mår så dåligt över att jag vill att någon ska lyckas gräva fram ur mig genom att bara se mig djupt i ögonen.

Jag antar att jag är en sån där person som människor gärna har kring sig. En rolig typ. En som kan dra skämt, impulsiv, stundtals lite galen. Som snabbt kan associera och ge svar på tal. Men kanske ingen man orkar med utan hellre någon man vill ha i sitt liv. Kring sig, om sig, vid sig. Är det så? Tanken gör mig ledsen samtidigt som den gör mig rörd, för det kanske är det finaste jag kan få.

Om jag gjort fel så ber jag om ursäkt. Om jag sårat dig så ber jag om förlåt. Om jag borde lära mig av något så vill jag att du berättar, jag lovar att lyssna. Intensivt. Om jag inget kan göra, berätta det också. Jag har antagligen redan listat ut det men jag behöver höra sådant också. Jag behöver få veta när jag ska ge upp.

Alla hemligheter.