Ibland känns det som att jag absolut inte får visa att jag har en dålig dag eller mår dåligt för då blir alla omkring mig besvikna. Så då håller jag inne med det och blir besviken på mig själv istället, en alltför bekant känsla som är lättare att hantera men som antagligen svider mer eftersom jag är så smärtsamt medveten om den.

Ibland känns det som att jag alltid måste göra lite mer för alla i min omgivning bara för att de ska orka göra någonting för mig i huvudtaget.

Ibland vill jag berätta för alla jag träffar att jag vill ge upp.

Oftast så utelämnar jag mer än det dubbla när jag försöker förklara vad jag känner. Inte för att jag inte vill berätta eller för att jag vill undanhålla saker men för att man måste dra sånt ur mig.

Jag märker att gränserna för den här bloggen och mina egna privata texter börjar flyta ihop och stundtals har jag lite svårt att överblicka vad som är vad, jag ska göra ett försök att städa upp lite. Det är ju meningen att vissa texter är för mig och bara mig, inte för att innehållet är så fruktansvärt privat (det är ju trots allt bara text) men för att jag är livrädd för era reaktioner.

Empire of State sjunger “Are you gonna leave me now?” och det är en textsnutt som passar mig, det är en ständigt återkommande rädsla jag har – att människor ska marschera ut ur mitt liv utan att se sig om och det ligger väl lite sanning bakom den rädslan. Jag gör det jag kan för att vara en person som man vill ha kvar i sitt umgänge men ibland känns det som att jag försvårar för mig själv genom att hoppas och drömma om saker som jag sedan länge lärt mig att undvika, såsom att ha människor som verkligen känner mig.

Sånt gör mig rädd och osäker vilket säkert bidrar till att jag sluter mig lite ytterliggare.

Kvällen är ung och jag ska äta mina mandelskorpor och hoppas att tiden går långsamt. Jag håller mig vaken, då kan jag njuta av kvällens misär lite extra och känna att även om allting känns svårt och tungt så är jag iallafall inte obligerad att kliva upp en viss tid imorgon utan jag är ledig, jag har en valmöjlighet och kan välja mig själv. Om det någonsin skulle inträffa.

Jag är hemkommen från en extrainsatt jourkväll, den reguljära jouren blev paniksjuk igårkväll och då hoppade jag in. När jag hade varit instämplad i 53 minuter så hade jag hunnit med två sönderfrusna sprinklersystem som pumpade ut litervis med vatten per sekund, ett inbrottslarm, en lastkaj vars port inte gick att låsa samt ett brandlarm som talade om för hela Maxi att det var dags att lugnt och sansat utrymma hela byggnaden.

De sista timmarna spenderade jag till att tänka på det där med normalitet och hur man gör för att passa in, vad måste jag skära bort för att kunna känna att jag kan stå i den där stora klungan utan att känna mig utanför och vilka delar måste jag framhäva för att accepteras?

Moa frågade mig idag om det fanns någon på Maxi som var lika galen som vad jag var, efter långt övervägande så svarade jag att Jonna nog var ganska likadan som vad jag var men inte i samma grad. Jag kom fram till att jag nog behövde någon som var lika galen som vad jag var för att få leva ut alla känslor man går och sparar, eller alla ord som man inte säger utan som man lägger på hög.

Så om det är någon kreativ människa som alltid försöker prata om saker som ingen annan pratar om – inte för att vara annorlunda utan av uttråkning – så hör av er!

Idag på väg till jobbet så funderade jag på varför jag aldrig har lärt mig prata om såna där vanliga saker. Som varför jag inte kan prata om vad jag gjorde i helgen, jag kan inte kort berätta om vad jag haft för mig och sen bli tyst eller fråga personen vad denne haft för sig. För jag får för mig att jag hela tiden måste underhålla människor och det är så jobbigt att vara en entertainer inom områden som man inte är intresserad av.

Vilket brukar göra att jag antingen pratar om något helt annat som faktiskt intresserar mig, eller så struntar jag i att delta i konversationen men det färgar också hur jag ser på människorna – jag blir uttråkad av ordinära konversationer.

Något annat som förbryllar mig är människors prestationsångest inför att uppmaningen att berätta eller fråga något. Jag ber ganska ofta människor att berätta något. Det är det enda jag säger, lite optimistiskt och muntert säger jag “Berätta något!” men det är sällan det är någon som vill och alltid för att de inte kommer på något. Ibland ger jag dem ett tema att hålla sig till, såsom kärlek eller uppväxt, så får de berätta vad som helst men det är sällan folk gör det.

Jag ber inte om personliga och intima detaljer utan bara något de kan berätta, samma sak om att fråga saker, när människor får fråga något så är det sällan de tar chansen. Jag menar inte att jag sitter på alla svaren eller att min personlighet är så uppfriskande och charmant så att man vill fråga mig saker men det finns väl alltid något man vill fråga människor?

Kanske borde jag försöka prata lite om OS, det verkar ju vara aktuellt just nu.

Men det är klart att ingen fattar om man inte förklarar varför det känns så. Normalt sett så vill jag inte att människor ska få fundera så mycket kring vad jag känner men den här gången så orkar jag inte beskriva. Bilden ovan kändes bara som allting är. Hade det funnits en gul rostig berg och dalbana i rummet så hade nog allting varit perfekt.

Jag spenderar mycket tid till att analysera människor och sätta mig in i deras liv, utan deras kännedom, för att se hur nära jag kan komma sanningen. Mycket av min tid går även åt till att experimentera med hur man bemöter människor, jag kan experimentera lite med andningspauser och uttal av ord för att se vilken effekt man får fram.

Ibland är jag tvungen att göra det eftersom jag är lite osäker på vilken rekation människor förväntar sig, jag kan som sagt ha lite problem med att finna saker sådär överdrivet deppighets-viktiga. Jag tar gärna in information och lägger undan den inuti för att kunna fortsätta, det är sällan det får stå i vägen för mitt mål.

Stundtals känns det som att det bara är jag i hela världen som inte vet hur man ska prata med människor men jag har börjat försöka glömma det, även om det är lite sant så får jag inte ut så mycket av att tänka å det. Men det är en kuslig känsla, det där att inte riktigt veta hur man ska låta när man pratar om väder för att inte låta uttråkad by default. Det är så svårt att fejka röstlägen, på något sätt. Kan bero på att jag har fruktansvärt svårt för att ljuga-ljuga.

Ibland blir jag rädd för att mitt liv ska bli någon sorts fotostatkopia av ett ordinärt och tråkigt liv, såna som man mest ser i filmer och serier. Kanske för att alla ute i verkligheten anstränger sig så förbannat för att inte vara vanliga. Jag har inget emot att vara vanlig, men jag oroar mig för att tappa all kreativitet och all nyfikenhet. Jag vill inte tvingas bli lugn och neutral bara för att passa in även om det kanske skulle bota lite av min känsla av utanförskap.

Därimellan oroar jag mig för att tappa min musiksmak, jag kan spendera väldigt mycket tid till att önska att Digweed inte ska dö. Även om han och jag börjat växa ifrån varandra musikaliskt sett (han spelar så annorlunda numera) så vill jag inte att han ska dö och försvinna som ett inspirationsmoment i min vardag. Det låter säkert konstigt och bisarrt, många verkar tycka att det är konstigt att ens reflektera över döden och hur man kommer att må efteråt, många verkar känna att man inte ska prata om döden och om man gör det så ska man prata om sorgen man kommer att känna när en person dör.

Nu vet jag inte om jag kommer att brista ut i gråt om Digweed dör, jag blir säkert väldigt rörd men jag tror inte jag gråter för det (med tanke på att jag inte kan gråta för mina problem så varför skulle jag lipa då?) däremot kommer jag säkert att deppa en del. För han har alltid funnits där, så länge som jag haft en musiksmak som jag känt har varit “för mig”. Därför är jag också rädd att tappa den eller att helt enkelt tvingas omvärdera mina känslor och vad jag tycker om, bara för att jag kanske blivit “för gammal”. Sånt skrämmer mig, människors sätt att döma en beroende på ålder.

Är man en viss ålder så är vissa saker förbjudna, har man nått 30 så ska man naturligtsvis redan ha börjat betala av kombin och radhuset. Är man 40 så ska man ha valt ut en passande karriär och är man 50 så bör barnens pensionssparande vara i full gång. Här är jag, snart 29 och ett halvt. Utan en aning om jag någonsin kommer passa in. Jag håller inte jämna steg med omvärlden och jag får arbeta så hårt för att inte hamna alltför långt bakom, även om det känns som att jag hela tiden halkar efter lite till.

Ibland önskar jag att jag hade någon att halka efter med, någon som kände som jag gör. Någon som förstod hur det är, någon som jag kunde lyssna på och känna hur ordens ensamhet stärkte mitt mig och befriade mig från behovet av närhet. Iallafall för en stund. Det där behovet, den där känslan av att bära på saker man vill dela med sig av. Meningar man sedan länge nött sönder i huvudet, saker man vill säga och som kommer låta så perfekta – bara någon lyssnar.

Jag antar att det är det som är problemet, att människor kanske inte har lust eller tid att lyssna. Eller så är det så att det bara inte klickar. Eller så är jag petig. Eller så är det så att de jag vill ska lyssna inte har tid eller möjlighet. Vad vet jag, det handlar inte bara om att prata. Alla säger att samhället är så stressigt och att vi försöker göra så mycket och varje gång jag hör det så känns det som att vi verkligen försöker göra så mycket, men utan att åstakomma något. Utan att förverkliga något.

Jag menar inte att predika, det är inte min stil. Jag brukar hellre hålla mina innersta åsikter för mig själv än att dela ut dem till människor, men det känns som att all denna jakt på yta och glans har gjort att kravet på substans fått stå åt sidan. Kanske är det så det ska vara numera, kanske har jag bara missat att uppdatera mig på vad människan behöver. Kanske är jag gammeldags, vad vet jag. Men isåfall är det jävligt ensamt att vara gammeldags.

Låten ovan, från filmen Requiem for a Dream är dagens och definitivt även gårdagens stora tema. Den filmen har jag sett en enda gång, jag planerar att se den igen men jag finner aldrig den sanna styrkan för att orka. Den var utan tvekan det mest deprimerande jag sett och den filmen som fått mig att ifrågasätta mer i min vardag än något annat.

Jag kanske överreagerar men jag tror inte det, alla har väl något i sitt liv som vänt tillvaron upp och ner, i mit fall råkade det vara en destruktiv skapelse vid namn Requiem for a Dream. Jag rekommenderar alla att se den, men det är ingen trevlig historia. Det är inget man mår bra av. Det är sånt man i vardagen blundar för, för att slippa se. För att slippa känna.

På ett sätt känns det som att jag kan skriva för evigt idag, sedan imorse har jag känt ett enormt behov av att dokumentera mina tankar och känslor. För att kunna ta fram dem senare, då jag kan förstå dem eller då någon annan vill försöka förstå.

Jag tog en längre promenad idag och spenderade tiden till att tänka, såklart. Vad annars? Jag har så svårt för relationer som bara hålls strikt platoniska, där inget tillåts växa och inget får någon näring. Man pratar inte om det som är “jobbigt” för det är bara “fel”, man pratar inte om behov eftersom det visar att man har en situation som kan leda till en diskussion kring vad man vill ha (som man inte kan få). Däremot pratar man gärna om kortsiktiga drömmar och om bra saker som alla kan relatera till.

Sånt har jag så svårt för, jag får inte ut så mycket av det och anstränger mig allt mer för att försöka skapa ett relationsklimat som gynnar diskussioner, prat om sånt som behöver få komma ut eller bara prat om annat än att solen skiner, att det snart är helg eller liknande. Jag antar att det är mig det är fel på men just nu får det nog lov att vara så.

Mitt huvud gör ont av extrem koffeinabstinens och min kropp är trött av all mat jag ätit.

Det verkar som att söndag har blivit min dag då jag kan sätta mig ned (eller i det här fallet, ligga ner) och skriva av mig. Det är väl inget fel i det antar jag även om jag i huvudet just nu maler ett uttalande från en vän som lyder ungefär “Det finns inga ursäkter för att inte göra det man borde, man behöver bara finna tid och energi”, vilket känns väldigt mycket som något jag skulle ha sagt. För två år sedan.

Det är lite annorlunda numera. Jag har utvecklat ett tämligen avancerat inre kösystem med olika passager för olika saker, jag kan utan problem finna tid och energi för att stanna kvar på jobbet men att helt bryta med det verkliga livet för att sätta mig ned och försöka lugna mig, det är något som kräver tid och förberedelse.

Idag är en dag som är lite annorlunda från andra. Direkt från att jag vaknat så var jag på dåligt humör. Inte arg eller irriterad, jag är sällan arg eller irriterad direkt på morgonen utan istället var jag riktigt uppgiven och osäker på om jag ens ville vara vaken. Under den första vakna timmen funderade jag på att försöka sova bort hela dagen och det var inte för att jag var trött utan för att jag inte riktigt visste om det var värt att vara vaken.

Förutom att mitt humör har legat rejält på minus hela dagen så är jag dessutom fruktansvärt trött, just nu går jag verkligen på tomgång. Men jag lär ju inte göra en tidig kväll ändå, fastän jag verkligen borde. Det är svårt att komma sig för att göra det när man bara har sig själv att ta hand om och bara sig själv att skylla.

Det svider till lite i själen när man inser att människor börjat ta en för givet, att det är jag som får driva konversationer och ta initiativ. Att det är jag som känner mig pådrivande och för intensiv, att det är jag som vill lite till men utan att få det gehör jag behöver.

Jag tvivlar alltid på mig själv. Jag drar mig alltid undan. Jag ångrar alltid allt jag sagt under de senaste dagarna och hoppas att jag ska slippa fundera mer på det.

Tiden kanske inte räcker, energin kanske inte finns där. Intresset kanske har dött ut, vad vet jag? Jag kanske bara förväntar mig fel saker.

Hej, det är jag igen. Hittils är det jag som skrivit alla inlägg här men jag ville ändå bara försäkra er om att det är jag, hur ni nu ska kunna kontrollera det.

Ett kort konstaterande visar att livet är allt annat än problemfritt och jag skjuter alla tankar framför mig tills det är kväll. Men jag tänker inte skriva mer om det här, jag skriver om sånt på andra platser, det blir bara fel annars.

Igår hade jag ett ögonblick av äkta lycka då den unge och trevlige mannen på Bilprovningen meddelade mig att min bil tagit sig genom besiktningen med perfekta resultat, det var inget jag hade väntat mig precis. Jag hade redan börjat planera för hur jag skulle försöka lösa alla problem själv och meddela min far då allting var löst, det känns så fel att gå till honom så fort det är något fel på min bil.

Det vore skönt att ha en pausknapp ibland, fastän det känns som att jag lever mitt liv på standby så vore det trevligt att ha en knapp att trycka på när det är saker jag vill fortsätta uppleva en stund till. Som känslan av att öppna dörren och kliva in i hallen efter att jag kommit från jobbet, eller att få fortsätta njuta av musiken jag lyssnar på i bilen på väg till jobbet. Eller kanske få pausa livet just efter att jag diskat klart, då jag känner mig nöjd.

Eller så kanske jag behöver en knapp för att snabbspola. För att se om det gömmer sig något annat runt hörnet.