Titta på kortet i förra posten. Det är taget i England, men det är inte det som är magiskt. Utan det är om man tittar mot horisonten och ser hur ljusen sprider sig tills det bara blir en grå dimma av allting. Ungefär som om världen skulle ta slut där. Dit men inte längre.

Jag har skrivit rutindokument för avdelningen, jag har skrivit spelnyheter och jag har ätit. Jag har gett mig själv till 11:45 att vila tills jag ska iväg till iksu. Förhoppningsvis är inte mina ben lika ömma då.

För att göra gårdagen ändå mer perfekt så fick jag hyresavin från Bostaden och jag hade tydligen misförstått allting, så jag får dubbla hyror ändå. Det gör inte så mycket, det är ju sånt som händer, men ändå känns det som ett drygt moment i vardagen. Inte för pengarnas skull men för att.. jag vet inte, det är bara något som jag stör mig på. Jag har varit väldigt sparsam den här månaden verkar det som, jag har köpt lite kläder via Tradera men annars har jag varit helt lugn. Det kostar inte så mycket att bara äta gröt och hårdbröd, har jag märkt.

Men jag var nästan säker på att det skulle bli så här, att jag samlar på mig pengar. Av någon magisk anledning så brukar jag göra det, utan att tänka på det, innan jag ska flytta eller innan t.ex jul då man ska handla julklappar. Jag är ganska tacksam för att jag fungerar så och vill inte förstöra den undermedvetna handlingen som det är, så jag försöker att inte tänka så mycket på det.

Något annat jag inte försöker tänka på är ikväll och imorgon. Det känns som att det kommer bli världens drygaste jourpass och av någon anledning så ser jag inte fram emot torsdagen. Jag vet inte varför men det känns fel, något gör att det känns fel.

Jag har haft en riktigt bra dag. Den började, som det kanske syns, dåligt. Men allt gick bort med rekordfart och tiden gick precis lika fort. Helt plötsligt hade jag kört en massa mil, handlat kryddor jag funderat på att köpa, utökat min besticklåda med en ny kniv, handlat middag och promenerat långt i rasande tempo.

En bra dag, en fin dag. Fler såna dagar hoppas jag på, oändligt många.

När jag sökte efter ett bra pris på Dr Dres Beat-lurar så upptäckte jag att istället för att försöka få en jänkare att skicka mig hörlurarna till ett enormt överpris så kunde jag ta mina pengar och köpa nya tshirtar för dem istället. Så jag började skumma genom ett _antal_ auktioner hos eBay, Tradera har jag redan ganska bra koll då jag kikar där i snitt varje dag. Hur som helst, dessa tre tröjor blev det denna gång:

Sen köpte jag två camomönstrade tröjor via Tradera också men de var inte särskilt intressanta att titta på, jag kände bara att jag behövde något som var kamoflagemönstrat i min garderob. Inte för att jag är en wannabe-soldat men för att det kändes som en bra sak att ha, man vet aldrig när man vill ha kamoflage på sig!

Jag gör såna nybörjarmisstag med min löpning hela tiden, jag fattar inte hur jag aldrig kan lära mig. Den här gången så bestämde jag mig för att ge mig av till gymet vid 15-tiden, vilket är en bra tid med tanke på att man är där före alla bufflar som vill lyfta skrot inför alla bimbos kommer och man hinner gå innan alla bimbos som vill se bufflar pumpa skrot kommer.

Vad jag inte tänkte på var att min kropp går efter ett numera mycket intränat schema vilket säger att vid 15:30 vill jag ha mat, annars dör jag litegrann inombords. Om jag är hemma så äter jag middag då och är jag på jobbet så måste jag stämpla ut och äta NÅNTING bara för att inte sakta tyna bort. Men 15:30 idag så stod jag på bandet och sprang som bäst när min mage glatt meddelade att det skulle bli kramper och stark smärta den resterande tiden av löpturen.

VARFÖR kan jag inte lära mig? VARFÖR glömmer jag bort sånt här hela tiden! Om jag var en gnällspik som lipade varje gång jag fick en sticka i foten så hade jag säkert lärt mig första gången det hände men det här händer så ofta att jag tappat räkningen. Det här är dessutom bara ett av alla olika sorters nybörjarmisstag jag gör.

Hur som helst så har jag jouren i helgen, jag mer eller mindre tvingade min chef att ge den till mig. Inte för att jag ville jobba (ojämna helger är mina jourhelger och så vill jag ha det) men för att han inte skulle klara av det eftersom han är mer eller mindre sjukskriven. Det verkade som han hade tänkt köra en fuling och säga till mig dagen innan att han inte kunde jobba men jag underlättade för både honom och mig själv genom att befria honom från sin helg utan att han behövde be om det.

Så. Imorgon börjar jag 14, lördag och söndag börjar jag 11 men det är sällan man orkar stämpla in 11 på lördag eller söndag då man jobbat till 22:30 dagen innan.

Huvudvärk och inga tabletter hemma, härligt. Antagligen för att jag inte tagit någon Tradolan idag, jag är fortfarande i stadiet då jag försöker ta reda på hur ofta jag behöver äta dem för att fortfarande må bra och jag mådde bra ända tills i eftermiddag efter löpningen. Då kände jag det där mycket bekanta stickandet i ryggen och genast försvann en stor portion av min glädje. Jag hade gått omkring hela dagen och varit ganska nöjd över tillvaron, utan att riktigt reflektera över att jag fortfarande var medicinerad.

Kvällen ska jag spendera hos Tommy och hans exemplar av Killzone 2, förhoppningsvis är det kul och förhoppningsvis får det mig att glömma min allt stegrande huvudvärk. Helst av allt skulle jag vilja förlänga den här dagen med fyra timmar, det är så mycket jag behöver för att hinna träffa Tommy samt hinna varva ner för mig själv ikväll. Men man får inte alltid som man vill, man får ytterst sällan som man vill när det handlar om att förlänga dygn.

Dagens sämsta: Doften av spya på en parkering på väg till IKSU.
Dagens underligaste: Att det FORTFARANDE luktade spya vid samma parkering när jag gick tillbaka från IKSU en timme senare.
Dagens bästa: Min produktivitet. Alltid på gång.
Dagens musik: Tom Middleton och Omid 16b.
Dagens fråga: Ge eller ta?
Dagens smeknamn: Krusbär.

Bilen är en bra plats för mig när jag behöver tänka. Tänka och prata, har jag märkt. Nu gjorde jag däremot inte det sistnämnda och det första upphör väl aldrig.

Jag började irritera mig. Irritera mig på saker i mitt liv som jag har med mig som inte har någon plats, som inte behöver få finnas till och saker som jag absolut ångrar. Jag vet att man inte ska lägga tid på att ångra saker i sitt liv utan istället “le och se framåt mot en ny dag!”, men jag är ingen sån person. Om jag däremot har lyckats få er att tro det så meddela gärna detta då det skulle vara lite av en fjäder i hatten.

Jag stör mig över småsaker som skivor jag råkat köpa som jag inte vill att någon ska se, filmer jag önskar att ingen lägger märke till och kläder jag verkligen inte borde äga. Sen kommer allt det större. Saker ur min uppväxt som jag inte förtjänat, upplevelser jag aldrig bett om och personer som egentligen aldrig borde fått någon plats i mig. Flickvänner, ovänner och personer med allmänt dåligt inflytande. Jag irriterar mig på dem alla, eller egentligen mest på mig själv. Hur kunde jag vara så dumt? Ungefär som att jag skulle sitta på alla svaren men ibland inte vilja läsa facit.

Anledningen till mitt hat är alla som frågar eller tror att det är på ett visst sätt, när det i själva verket inte alls är så. När det känns som att mina förklaringar är ursäkter för dålig logik och civilkurage när det egentligen kanske inte alls uppfattas så. Misstag på misstag grämer jag mig över, som om det någonsin skulle gå att vara perfekt. Jag vill verka perfekt i vissa skeden, jag vill iallafall inte framstå som någon alltför trasig för att kunna känna saker på riktigt.

Det tänkte jag i bilen på väg till Liljansberget för att snabbtitta på en lägenhet som jag kanske får, om bara personen innan mig tackar nej. Den var enormt fin, inte personen som är i kön innan mig men lägenheten. Den var oväntat stor och det var precis allt jag ville veta. Han som tog emot mig blev lite förbluffad när jag efter en minut sa “Den var väldit stor. Det var allt jag behövde veta! Tack så mycket, hej!” och sen gick jag därifrån. Jag är ingen sån som kan gå runt i rummen och tänka “aah.. hm..” i en kvart.

Nu vill jag få fina sms och jag vill berätta om det iskalla vattnet jag drack imorse av misstag.

Vissa saker måste man dela med sig av, om sig själv. Det är från en konversation jag hade på msn igår och jag utelämnar namn och kommenterar från hon jag talade med, det är liksom halvdumt att hänga ut någon och så. Hur som helst, så här tänker och fungerar jag och tanken är att ni ska läsa det här med lite humor. Om ni inte är från en annan planet (eller tillhör Amish-folket) så är det nog inga problem att utläsa både frustration, hat och humor i allt. Hur som helst, gårdagens olika irritationsmoment!

8:47:49 PM htiawe: När jag väl fick åka hem från jobbet så var det en tjej som smet ut med sin bil före min, så jag fick bromsa hur mycket som helst. Sen KRÖP hon fram på vägen hem och hon bodde NATURLIGTSVIS på SPRÅKGRÄND
8:47:59 PM htiawe: Jag menar, man svänger inte över en väg i 15 KILOMETER I TIMMMEN
8:48:05 PM htiawe: MAN KÖR 50 OM DET ÄR 50
8:48:11 PM htiawe: MAN KÖR 70 OM DET ÄR 70
8:48:15 PM htiawe: INTE 15 OM DET ÄR 50.
8:48:28 PM htiawe: Jävla aber. Hon borde inte ha bil, hon borde inte ha ben. Henne kan vi gärna testa smink på.
8:48:50 PM htiawe: Folk får liksom värsta paniken för att ta sig ut före en men sen då de väl svängt ut så tar de såååån tid på sig

8:49:21 PM htiawe: Jag menar, jag är på väg hem och vill inget annat än att få komma hem och det enda som stoppar mig är hennes värdelösa bilkörning
8:49:27 PM htiawe: Varför? För att det hade snöat LITE
8:49:30 PM htiawe: VI BOR I NORRLAND
8:49:36 PM htiawe: HON BORDE KUNNA KÖRA I SNÖ

8:51:17 PM htiawe: Det är när man berättar om något man kanske inte gör. Som när jag säger att jag inte äter socker, som jag fått utöka till att säga “Jag äter inte godis, glass, kakor, bullar eller liknande” för att folk ska fatta. För om jag säger “Jag äter inte socker längre” så säger de
8:51:26 PM htiawe: JAHA! HAHAHAHA! MEN DU! HAHAHAH! DU ÄTER JU FRUKT! DUMJÄVEL! HAHAHA!
8:51:36 PM htiawe: JA, ERA JÄVLA CPN. MEN DET ÄR FRUKTSOCKER. LÅT MIG LEVA LITEGRANN?
8:51:41 PM htiawe: Gud, jag blir så irriterad på dem.

8:52:06 PM htiawe: Eller om jag säger att jag inte äter t.ex rött kött för att det inte känns helt okej så älskar jag att jag får det här svaret:
8:52:10 PM htiawe: VA!? MEN DET SOM ÄR SÅ GOTT!
8:52:17 PM htiawe: Ahem. JA. ERA JÄVLA CPN.
8:52:21 PM htiawe: FÖR ER ÄR DET GOTT MEN JAG VILL INTE HA. OK?
8:52:35 PM htiawe: OM NÅGON SKULLE SÄGA, VA, ÄTER DU INTE BAJS? DET SOM ÄR SÅ GOTT!? SKULLE NI ÄNDRA ER? NEJ? JUST DET!
8:52:39 PM htiawe: Gud, jag hatar människor.

8:53:26 PM htiawe: Samma sak som när jag säter att jag inte äter fisk, då kommer det.
8:53:29 PM htiawe: “Men fisk som är så bra för dig!”
8:53:38 PM htiawe: Ja, och du säger det fastän du RÖKER? Cp.
8:53:55 PM htiawe: “Men, äter du inte bacon? Det som är så bra ur en GI-mässig synpunkt?”
8:54:01 PM htiawe: Ja, det säger du fastän du steker allt i smör.

8:54:19 PM htiawe: Jag blir så irriterade på människor som inte kan REDA UPP SINA EGNA LIV istället för att försöka KLANKA NER PÅ MITT.
8:54:49 PM htiawe: “Va? Äter du inte ris? Men vad ska du leva på, pojk!”
8:54:58 PM htiawe: Ja, du verkar ju ha ätit nog med ris för att leva båda våra liv tills vi är 50.
8:57:24 PM htiawe: “Vad säger du, äter du inte FALUKORV? Det är ju något man ätit sen man var liten, nästan som husmanskost!”
8:57:44 PM htiawe: Ja, tänka sig. Man har ätit FALUKORV sen man var liten! Jag känner en som åt mask när hon var fem år också men jag har ingen lust att göra det när jag är 28?

Ja, men kom igen. Vem blir inte irriterad på folk som inte kan köra i huvudtaget?

En kort stund funderade jag på att skriva ett Shakespear-citat som rubrik, eftersom jag lyssnat på en kvinna föreläsa om kärlek och hur intressant fenomenet är ur en kemisk synpunkt. Hon citerade bland annat Shakespear (antagligen för någon sorts intellektuell bonuspoäng) och en kinesisk poet. Den kinesiska poetens dikt var dock bara två rader så det finns en viss risk att hon försökte verka lite alternativ när hon citerade honom.

Jag var ledig igår, jobbar kväll idag och är ledig imorgon. Jag vill inte jobba idag. Jag vill inte inte inte inte. Inte alls. Jag är trött i huvudet och mina ben värker från gårdagens löpprestation som var allt annat än lugn. Jag kände direkt jag ställde mig på bandet att det aldrig skulle gå, men eftersom det då kom två stycken och ställde sig på banden runt på sidorna av mig så fick jag en sån där löjlig “jag måste visa dem hur bra jag är!”-instinkt, så jag fortsatte. Något jag lärt mig under tiden jag sprungit, men som jag glömde igår, var att aldrig springa alltför tätt inpå att jag ätit och absolut inte när jag börjar bli hungrig. Då börjar min mage krampa ihop och det blir svårt att stå upp.

Ni förstår vad som hände. Efter 36 minuter och då endast med tio minuter kvar (jag springer nästan alltid 46 minuter, ibland 47 om jag varit långsam, det är så lång tid det tar för mig att springa en mil) så började min mage göra ont. Jag reagerade inte så mycket från början eftersom jag bara minuterna innan hade fått någon sorts energiboost och kände att “fan, jag kommer nog att kunna springa i maxfart idag!”, men det dröjde inte länge förräns Mr Magvärk ringde på. Det gjorde så enormt ont, det stack i magen och det kändes som att någon högg mig i njurarna.

Så jag fick, tragiskt nog, hoppa av och vila en halv minut innan jag kunde fortsätta. Fortfarande med smärta i magen men med betydligt mindre. Så istället för att springa en mil så blev det 1,2 mil, för att jag skulle “jobba in” de ynka hundra meter som passerade medans jag stod och var blödig. Förhoppningsvis lärde jag mig att kontrollera mitt ätande lite bättre när jag ska springa, jag hade rent generellt legat ganska dåligt till på kaloriintaget igår så jag kunde väl inte förvänta mig annat men jag förväntade mig inte en sån enorm smärta.

Hur som helst, struntsamma. Jag har jour ikväll och jag hade jour i helgen. Det gör inte så mycket, jag hade hellre haft jour nu i helgen som kommer men det är bara en önsketanke. Jour på onsdagar är väldigt annorlunda från helgjouren. Det är samma ansvar men betydligt mindre fokus på just ansvarsbiten eftersom det egentligen bara är en vanlig kväll, fast man jobbar till 22:30 istället för 21:00. Några fåtal gånger har jag fått ta hand om upprörda kunder som velat skicka brev med stämningar eller så har de velat predika om Maxis undergång.

Under helgjourerna så har det varit betydligt fler incidenter med kunder som jag fått tala tillrätta, personer som av en eller annan anledning velat polisanmäla butiken eller någon medarbetare i butiken. Oftast löser det sig på plats med en inte alltför irriterad kund men någon gång har jag fått avvisa personer som uppfört sig direkt olämpligt. Det mesta som jouren på onsdagar handlar om är att hjälpa kassörerna och kassörskorna när de saknar priser samt att se till att tomglasautomaterna inte blir fulla.

Mitt huvud gör ont, jag har druckit alldelens för lite de senaste två dagarna och jag vill se en katastroffilm imorgon. Det var så längsen. Jag kan alltid se filmen Volcano med Tommy Lee Jones om jag inte hittar någon annan, eftersom det är något av en favoritfilm hos mig, men det skulle förstås vara bra med en ny film. Jag har så svårt att sitta still och bara se på film eller tv numera men jag hade tänkt göra ett försök. Bäst vore det att hitta en film som ger mig den där matiné-känslan, som att jag bara vill ligga kvar under filten för evigt och att filmen aldrig ska ta slut.

Jag tog bort del två av “laktospojken”, den blev inte alls bra och jag kände det när jag lade upp den. Jag var så tankspridd när jag skrev den att det varken blev in eller ut, för den som vill så finns del ett att beskåda här.

För övrigt är jag tröttast i världen och funderar på att vila en liten stund innan jag ska tvinga iväg mig och träna, fastän mitt huvud gör enormt ont och min kropp bara vill vila efter helgen som varit. Men, nej, vila kan jag göra sen. Imorgon, kanske.

Vilken annorlunda dag det här blev till slut. Redan för två veckor sedan fick jag lite infall av feber och känslan av att jag började bli sjuk, men jag skakade av mig det som vanligt. De senaste dagarna har kvällarna bestått av ett kokande huvud och en avsaknad på riktig energi, något som visade sig imorse då jag inte vaknade av alarmen i huvudtaget men tacksamt nog vaknade 05:59. En minut innan jag börjar jobba. 06:11 var jag på jobbet med matlåda i handen. Då var jag en av fyra sjuka på vår avdelning.

Min chef orkade med två timmar innan han gick hem, jag pallade med fyra innan jag bestämde mig för att ge upp. Naturligtsvis var jag och är jag missnöjd. Det blev ingen riktig sjukdag heller eftersom jag redan förbundit mig att komma in imorgon, så jag får väl hoppas att jag repar mig ganska bra idag. Suck. Så jag har sovit på soffan, legat i sängen och funderat över hur man kan katalogisera huvudvärk efter smärta, intensivitet, placering och “mönster” (hur det gör ont). Det vore nog ett bra projekt för mig eftersom jag väldigt ofta har ont i huvudet.

Så idag är jag hemma och tycker synd om mig själv, fast inte för att jag är sjuk och mår piss, det vet jag går över. Men hela den där känslan av att inte räcka till, att faktiskt vara mänsklig och att tvingas respektera det. Det suger. Jag kan fortsätta lista saker som suger men jag har ingen lust att vara allför negativ idag, det är svårt att sitta och spy ur sig ovesäntligheter när det istället händer riktiga och betydligt sämre saker i det verkliga livet.