Jag har varit duktig idag. Det är vad jag antar iallafall, människor ikring mig skulle nog benämna det så. Jag har tvättat, diskat, städat hela lägenheten och handskrubbat badrumsgolvet för att få bort både hår och gegg som inte försvinner när man skurar men främst för att få bort kattsanden.

Men mest känner jag mig bara tom, ledsen och fylld av den där saknaden som förvirrar mig. Saknaden efter saker som på kortet ovan, vad är det jag saknar? Jag vet inte. Kanske kan platser likt de ovan ge mig ett eller annat tips till vad det är som jag behöver göra eller uppleva för att mitt liv ska vända från den svarta skalan till den färgglada och meningsfulla.

Ibland när jag går runt i affärer så tar jag av mig hörlurarna för att höra vad alla pratar om och jag har en tävling med mig själv i hur många samtalsämnen jag kan förutsäga.

“Det är kallt ute idag -> ja och moddigt, inte alls tö som man kunde tro -> men de lovar varmare väder till veckan -> ja då smälter det och sen fryser det väl på igen så det blir glashalt -> ja och kommunen sandar aldrig som de borde, vet du att de inte sandar storgatan alls? “

Förutom specifika detaljer såsom namn så är det oftast ganska enkelt. Är man två och hittar några som pratar så blir det roligare. Då kan man försöka lista ut hur deras liv är, hur deras kväll är, hur deras date är eller liknande. Hör man dem inte utan bara ser dem så hittar man på ett liv åt dem. Fantasier alltså. Muntert, det jag är bra på är fantasier.

Som ett löv i vinden beskrev en människa sig själv idag, som ett löv som flög fram och tillbaka utan egen vilja. Jag tyckte hennes uttryck lät lite fånigt (det tycker jag fortfarande) men det finns en poäng i det.

Det är trist att alla mina inlägg på något sätt är negativa, otacksamma eller ledsna men det är just precis så det är och om det är något som är svårt att acceptera så kan jag nog inte göra så mycket åt det.

Jag är alldelelns för trött för att få fram något produktivt ur mig själv. Jag längtar efter det enkla och det utan tvång. Det avslappnade och det kravlösa.

Resultatet är detsamma, tankarna sällan positiva. Struntsamma.

Jag vill vara någon annan, jag vill inte berätta mer om mig själv. Jag vill andas luft som inte kommer från Umeå och jag vill känna tryggheten jag så ofta saknar. Sand mellan tårna och riskorn mellan fingrarna, lugn i sinnet och leende människor som möter mig.

Ibland känns det som att jag ger bort alla viktiga delar av mig själv och det utan att egentligen våga hoppas på något tillbaka. Jag försöker inte göra världen till en bättre plats, så naiv är jag inte. Jag försöker skapa någon sorts balans inuti men jag lyckas aldrig. Dagarna fylls av tankar på hur jag inte räcker till eller vad jag ställt till med, dagarna fylls med en allt större tomhet.

Inga timmar med jobb eller träning kan fylla mig med det välmående jag söker men det är det enda jag vet. Jag kan inte ändra på mig, jag vågar inte ta alla steg som behövs. Jag dömer mig själv och jag älskar varje sekund för det är det enda jag kan utantill.

Det kanske verkar som att jag svamlar eller bara travar ord på varandra men tanken bakom allt är genuin, jag är nog bara inte så fulländad i hur jag ska göra för att beskriva allting.

Jag hatar att beskriva mig själv. Ibland för att jag inte kan hålla koll på vad folk tänker och tycker men mest för att det känns som att det inte går att beskriva mig, precis som jag antar att det inte går att beskriva någon annan. Skillnaden ligger nog i att jag får så svårt att bestämma mig för vilka ord som ska beskriva mig att jag snabbt tvingar mig själv att skriva ner de största, mest explosiva orden medans jag vet att det är i detaljerna ligger.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag skriver om min yviga fantasi, min ganska vida kreativitet (som sällan levs ut i annat än ord i lunchrummet eller i ett extatiskt samtal med env än) eller hur jag hellre hatar och irriterar mig än accepterar. För det är inte där någon förklaring till hur jag är, ligger.

Det är i detaljerna allt finns, det är i detaljerna som man kan ana att jag har extrema perioder (hej gröt) och det är där som min tämligen icke-existerande familjesituation och brokiga uppväxt finns. Det är detaljerna jag vill skriva ner när någon frågar mig vem jag är eller med vilka tre ord jag skulle beskriva mig själv, men istället blir det tre stora ord som lämnar fler luckor än de täpper till.

Vad som inte var tråkigt gällande musik var fredagens uppvisning i mitt kvarter. Allt började relativt tidigt på kvällen då min granne (som har någon sorts tvångstanke om att han hela tiden måste hosta och harkla sig) började spela Queens I Want it All på mycket hög volym och gjorde allt han kunde för att överrösta musiken med sin minst sagt värdelösa sångröst.

Senare på kvällen började en granne i huset som ligger till vänster om mig, att ha fest. De bor på bottenvåningen och har under sommaren haft relativt många högljudda fester men det är inget jag störs av, jag brukar tycka att det är ganska intressant att höra deras val av musik, som oftast skiljer sig helt från min musiksmak. Efter någon timme så började ännu en fest med lika hög volym på musiken, denna gången i huset som ligger bakom mig.

Det tog ungefär en halvtimme innan grannen som bor “framför” mig (hans hus vätter mot min balkong) att spela musik, jag fick av någon anledning intrycket av att han var trött på alla högljudda fester. Han spelade högre än alla andra, trots att hans fönster vätte åt fel håll, alltså från husen. Men det kompenserades som sagt med hög volym, riktigt hög volym och bara dåliga 70- och 80-tals hits. Volymen var sån att jag kunde lyssna i min lägenhet utan problem, vilket gjorde mig enormt imponerad.

Här har hela kvarteret fest och (i min värld) en kille gillar det inte, men istället för att ringa Störningsjouren så överröstar han alla. En efter en så tystnade festerna och till slut även grannen med hämndbehovet, det var en sån där underbart bisarr upplevelse som bara studenter kan stå för.

När jag var på iksu och sprang så studerade jag tre människor mycket noga och sånt är alltid intressant, när man hittar människor i sin omgivning som man inte vill lära känna men man vill få observera dem och deras handlingar ett tag för att försöka förstå dem.

Den första var en kille, eller en tjej, jag är inte helt säker och det var också där mitt intresse föddes. Det var en man som var extremt androgyn och hans bröstmuskulatur under tröjan liknade mer något som uppkommer av en sportbh istället för träning. Hans kropp och rörelsemönster såg väldigt feminint ut men inte tillgjort feminint utan naturligt och okonstlat. Lägg till ett utseende som var en korsning mellan manlig utseendefixering och kvinnlig fägring så hamnar vågskålen i en extremt bisarr jämnvikt.

De två andra tränade tillsammans och gjorde som så många andra killar i den här världen som tränar på gym, de tränade endast överkropp och naturligtsvis lades mest fokus på armarna. Det som var intressant samtidigt som det var irriterande var att jag stod på löpbandet och de löpbanden vända mot styrketräningshallen med en glasruta mellan, så om man inte vill titta på TV så tittar man rakt fram och då på alla som tränar styrka.

Det är oftast inga problem såvida det inte är lite folk, när det är lite folk i hallen så tror de att man stirrar på dem när man egentligen fokuserat blicken på ett redskap eller på väggen bakom dem, bara för att man ska ha någonstans att fästa blicken medans man springer. En av killarna som styrketränade började stirra på mig (jag hatar när folk _stirrar_) så jag försökte visa att jag inte brydde mig om hans existens genom att fästa blicken en bit till höger om honom, medans jag sneglade på honom i periferin.

HAN KUNDE INTE SLUTA STIRRA PÅ MIG. Desto längre det höll på, desto mer intresserad och irriterad blev jag. Det hjälpte såklart inte att jag efter ett tag började fundera över vad han hade på sig för träningskläder och såg att han hade ett par mjukisbyxor på sig. Urtvättade och rosa till färgen. Med texten “Oh yeah” bakpå. När jag såg det så fick jag allt svårare att hålla mig från att le, alltmer från att skratta.

Så jag hade tänkt få upprepa upplevelsen idag men jag visste redan när jag gick till iksu att jag inte skulle orka, jag har i snitt sovit tre timmar per natt den senaste veckan och jag orkade knappt gå när jag traskade iväg till gymet. Väl där (efter att jag ångrat mig och vänt tillbaka och därefter ångrat mig igen) och ombytt så hann jag bara ställa mig på bandet förräns jag stängde av och bestämde mig för att gå hem medans jag fortfarande orkade.

Jag är helt orkeslös. Anledningen till varför jag bara sovit tre timmar beror på att jag har såna extrema mardrömmar just nu så jag drar mig för att sova, jag är hellre vaken och slö än drömmer en massa mardrömmar som bara gör mig illa till mods.

Dagens planering: Att jag _måste_ prova ICAs Selection knäckebröd.
Dagens maträtt: Gröt, yes!
Dagens smärta: Ont i magen, det fungerar inte så bra att springa då.
Dagens ord: Konkav.
Dagens alarm: Rapporten om att personal hade tvingat vårdtagare att misshandla varandra.
Dagens beslut: Jag måste åka Umeå runt för att hitta en tvättkorg, pronto!

Idag, eller snarare ikväll. I eftermiddag kanske man kan säga eftersom det mesta började när jag kom hem, så kändes det som att jag började gå sönder lite. Lite sådär här och där, som att rustningen inte riktigt håller ihop. Varför jag någonsin ska tro att jag har något som jag måste skydda, kan jag inte riktigt motivera.

Hela cykelturen har varit en lång tankesmedja cirkulerandes kring min negativa självbild och det hat jag hyser mot mig själv. Eller egentligen inte hat, bara avsmak för hur jag är jämfört med alla andra. Det känns som att jag aldrig kommer kunna växa upp. Växa upp och lära av mina misstag, utvecklas och förändras. Inte på det där hihi-gulliga sättet som i “höhö, han har allt barnasinnet kvar han” alltså utan mer att kroppen åldras, skyldigheterna ökar och kraven höjs utan att sinnet och själen hänger med. Som att de väntar på något som inte hunnit med, som att man väntar på någon på busstationen och vägrar hoppa på bussen innan personen dykt upp.

Jag hatar ganska mycket, jag blir lätt hatisk. Det baseras alltid på något som hänt mig som jag ofta är skyldig till, men det vrids mot annat, kanske för att undvika att skada mig alltför mycket. Men vissa gånger är det som att portarna öppnas på vid gavel och jag bara hatar allt jag gör, allt jag står för och allt jag någonsin åstakommit. Det går att hitta fel i allt och mitt liv är inget undantag.

Det vore så skönt att släppa kontrollen en stund, låta livet ratta sig självt på något sätt. Jag vill sätta mig på bussen och bara åka till en hållplats för att se var jag hamnar. Jag vill cykla iväg till en gräsplätt och sitta där hela dagen utan att ha med mig några kläder utifall att det blir kallt och inga kontanter utifall att caféet inte tar emot kort. Jag vill sitta i min bil och planlöst köra omkring, gata upp och gata ner, man pratar så mycket bättre då.

Jag vill känna att jag kan ta en paus från livet utan att jag går sönder för det, utan att känna att jag missar något. Jag vill känna att jag kan uttrycka vad jag känner utan att vara rädd för vad alla andra ska tycka, utan att behöva gömma mig bakom sluga sarkastiska kommentarer eller snabba lustiga skämt. Jag vill känna att jag kan skriva sånt här utan att oroa mig för vad andra ska tro om mig. Jag vill strunta i min fasad, även om den inte är mycket att skylta med till att börja med.

När jag cyklade hem från DHL-stället så ville jag sjunka ned i soffan och se på film medans jag tycker om mig själv, men det går inte. Antingen så har jag ingen ro till att ligga stilla eller så tänker jag sönder något med mig själv. Jag ville köpa ett spel och sänka dag efter dag i det, som jag gjorde i somras men jag insåg att jag visserligen hade ganska roligt men jag gjorde det för att jag inte mådde särskilt bra och att bara lyckas sova två timmar per dygn några veckor i sträck fungerar inte. Då ville jag sätta mig ned och skriva men insåg att det inte var till någon hjälp eftersom jag sällan vågar visa någon vad jag skriver i rädsla för vad de ska tro om mig.

Ibland går saker sönder, ibland har man en dålig dag. Ibland vill man skrika rätt ut, utan anledning och ibland vill man kunna klamra sig fast vid något i sitt liv som känns tryggt och säkert. När jag cyklade hem till min lägenhet så gick jag systematiskt igenom byggnaden i huvudet för att tänka ut om det fanns något där som jag kunde klassa som säkert och “mitt”. Min närmaste gissning var trappan. För det verkar bara vara jag som går i trappan och därför har det börjat bli min. Trappstegen är inte särskilt breda, den är ostädad och snäv men jag går alltid i den och jag trivs. Jag trivs inte på min balkong, min balkonggranne låter så mycket och stör min koncentration.

Men jag kan inte gärna sätta mig i trappan och skriva. Även om det nog inte skulle vara så många som reagerade, dels eftersom alla verkar ta hissen och sen eftersom jag bara träffat på mina våningsgrannar fyra eller fem gånger under de månader jag bott här. Men det är stengolv och jag värderar komfort lite högre än “my safe place”. Vissa har sitt säkra ställe som en sinnesstämning eller ett klädesplagg. Jag brukar kunna känna mig säker när jag känner mig trött och lite halvdeprimerad, då vet jag vad jag har och vad jag får. Men det stadiet har jag sedan länge passerat.

Jag har inget klädesplagg som skänker mig trygghet och även om jag hade det så hatar jag att lipa tills man snorar ner en ulltröja eller vad det nu kan vara, jag brukar sällan kunna släppa tanken på att jag snorat ner allting nämligen och det stör utlevandet av känslor något. Anledningen till varför det är viktigt är för att jag har haft så enormt svårt för att visa känslor, ens för mig själv, så jag vill inte riskera att döda allting bara för att jag börjar fundera på om det finns någon ledig tvättid samma kväll.

Mina paket står i hallen, tre stycken. Jag vet vad två innehåller men jag har ingen lust att titta igenom mina Tradera-vinster just nu. Just nu önskar jag bort Tradera. Bort med Tradera, Abbas krämiga sill, McDonalds, reklambudgetar, säljare, svenska deckare, jobbiga dialekter, radioprogram med överdriven dramatik, stela svenska skådespelare, människor med perfekta liv, hjärncancer, demens, ensamhet, utanförskap, blodådror, kvällsarbete och den där känslan av att min hals svullit upp.

Det här blev nog det sämsta inlägget jag någonsin gjort.

Min granne sitter och vrålar ut Tomas Ledins värdelösa äckellåt Du kan lita på mig från sin balkong, för inte så längesedan så skällde han ut sin flickvän fastän man inte riktigt hörde vad han sa. Han sluddrar redan när han är nykter så i berusat tillstånd blir han en mindre utmaning.

Själv känner jag mig överflödig och uttjänt. Jag känner mig enormt trött på mig själv och hade tänkt göra något åt det genom att lägga mig i soffan, jag har spenderat så mycket tid till att bara sitta och tänka så jag orkar inte mer just nu.

Det kan vara svårt ibland, det där med att visa sig själv och vad man är. Det finns en anledning till att jag alltid försöker hålla mina avdelningskamrater på ett bra avstånd från mig själ och det är för att jag aldrig vill hamna i en position då jag blandar ihop olika känslor. Förutom det så är jag väldigt noga med vad jag visar av mig själv och för vilka, det är väldigt få som får göra annat än skrapa lite på ytan. Hit men inte längre.

Jag försvarar mina tankar, behov och brister med en bitande tystnad när en olämplig fråga ställs. Eller så ser jag till att fälla en kommentar som ser till att få frågeställaren på andra tankar. Jag har blivit enormt bra på att prata bort folk, jag märkte det själv när jag var 17 eller 18 och utan att jag har reagerat över det så har jag förfinat mina tekniker.

Det finns just nu två personer som jag väljer att inte prata bort eller ljuga för. En heter Åsa och henne kan jag inte ljuga för. Den andre heter Malin och henne vill jag inte ljuga för och kan jag inte ljuga för, jag vill inte heller hålla henne på avstånd. Det är en underlig känsla, att succesivt sänka garden och märka att det går bra.

Det är snart dags att börja dagens göra rätt för sig-rutin. Det börjar med en mils löpning, därefter mat. Efter det vet jag inte, om jag har motivation så ska jag städa ur gamla lägenheten men det beror på pepp och intresse. Hur som helst kan jag konstatera att jag med vilja kommer att betala dubbla hyror i framtiden mot att man slipper all flytthets och städpanik under den sista helgen. Kanske signalerar det att jag är lite väl bekväm av mig men det känns bra, det kostar pengar men i det här fallet känns det som att jag investerar det i ett sånt självklart projekt – mig själv.

För övrigt så har jag funderat lite på min energinivå. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag verkar inneha ganska mycket energi, energi som jag måste bränna. Varje dag. Därför är det inga större problem för mig att stiga up 05, jobba 06 – 17, sitta ner och äta 30 min, springa en mil och därefter städa lägenheten och diska. När jag började med alla mediciner så medförde det att jag blev paniktrött och enormt slö, men det har fixat sig med kosttillskottet. Så nu är jag tillbaka på min vanliga nivå.

Problemet är bara att det vissa dagar finns lite fööör mycket energi, vilket gör mig rastlös. Jag har enorma problem med att dedikera tid till att “inte göra något”. Jag finner sällan att jag har tålamod för att se en hel film, inte för att jag inte kan koncentrera mig på filmen men för att min kropp vill röra på sig. Jag vill stå upp, gå omkring, städa, flytta runt saker osv. Jag försöker övervinna min rastlöshet men det är svårt.

Däremot är det en enorm fördel när man har mycket att göra, även om jag börjar känna mig trött så vet jag att det enda jag behöver göra är att säga till mig själv att göra något, så finns energin alltid där. Det är bara huvudet som tröttnar ibland.

Som avslutning så bjuder jag på tre bilder från min nya lägenhet, notera hur omöblerad och ostädad den är. Men den 25e kommer mina saker, förhoppningsvis!

(klicka på bilderna för att se fulla storleken, det fungerar på alla bilder om ni missat det)