I tisdags fick jag höra följande kommentar:

“Du kanske bara behöver bryta ihop, för att få ur dig allting? För att ventilera ditt inre?”

Mitt svar var “Ja, man brukar ju säga att man bryter ihop och sen kommer man igen, igen”. Hon visste nog inte hur rätt hon hade men jag vågade inte, det är som att det inte går. Jag kan inte utöva alla mina mänskliga behov, jag kan inte känna lika mycket som jag skulle behöva och jag kan inte vila min själ i samma utsträckning som den så desperat ber mig om. Det är en otroligt speciell känsla att dela på sig själv. Dela sig själv i två delar – vad man behöver och vill och därefter delen som säger nej. Nej, du får inte. Nej, du kan inte. Nej, det går inte. Nej, då gör du människor besvikna.

Jag drömde otroligt tydligt inatt, om en konfrontation. Drömtydare säger ibland att drömmarna kan betyda något i ens riktiga liv medans jag nyligen läste att det inte alls behövde vara så. Kvinnan som påstod att drömmar inte alls behövde ha något med ens dagliga tillvaro hade fel. Jag var ganska övertygad om det redan då jag läste hennes mycket extravaganta text.

Att alltid ha en tår i ögonvrån när man skriver sporrar mig samtidigt som det förstör mig. Ibland önskar jag efter en extra semester, två veckor kanske, där jag bara skulle kunna sitta och skriva. Få ur mig saker, detaljerat beskriva för båda delarna av mig själv hur allting bör fungera. Ibland önskar jag bara att allt ska få ett slut, alltför ofta är den önskningen något som skrämmer mig.

Jag har kört fast i mitt liv. I mitt inre liv. Min själ, mitt inre, mina känslomässiga behov. Alla dem kan inte längre komma till tals och det är först nu, efter långvarigt förnekande och nästan misshandlande som jag insett att det inte fungerar. Däremot har jag inte kommit så långt att jag orkat låta en lösning komma till tals. En lösning, oavsett hur den är utformad, som skulle göra mig lycklig och sansad. Bekräftad och avslappnad. Fri och ansvarstagande över mig själv.

Men jag är inte där än. Långt ifrån. Om jag ens når dit. Undrar hur mycket jag kommer att ångra?

Jag känner mig inte själsligt närvarande idag, hela förmiddagen och en del av eftermiddagen har passerat som i en dimma där alla mina rörelser  spelats upp i stroboskopliknande effekter. Det ösregnar ute och jag bryr mig inte särskilt mycket. I nio av tio fall skulle jag jubla inombords eftersom jag älskar regnet men inte ens det berör mig, att jag blir blöt bryr jag mig aldrig om men att jag inte bryr mig i huvudtaget känns ovant och fel. Att inuti vara så ockuperad av en känsla av att känna sig liten och attackerad för vem man är som människa är en helt makalös känsla och om jag lyckas resa mig och sträcka på mig så kommer jag nog för alltid att kunna agera starkare och bättre än tidigare. Men just nu vill jag bara sova. I flera år.

Men när jag vaknar så vill jag inte vakna till en värld där svart inte är en tillåten färg, där invandring är något som förgiftar samhället eller en värld där “invandrare präglas av en aggressiv gen“. Jag var nämligen och röstade idag eftersom jag inte har möjlighet i helgen och noterade de mycket få namnen på SDs lista i Umeå, i tystnad tyckte jag synd om de förvirrade själarna som faktiskt tycker att SD är ett parti att räkna med. Jag kan tala om för Herr Thomas Karlsen att det inte är invandrare som präglas av en aggressiv gen utan personer som jag präglas av en sådan gen, när man läser sån jävla smörja. Det är skrämmande att SD ens kan existera. Det både äcklar och skrämmer mig.

Förhoppningsvis lyckas jag resa på mig imorgon för det har varit två dagar av extrem självförnedring och konftrontation av vem jag egentligen är – utan att det egentligen funnits rimliga skäl för det.

Jag känner mig besvärad minst sagt. Jag har fått nog av alla strider och känner inte att energin räcker till om jag ska strida på arbetet såväl som med mig själv. När jag körde hem så bytte jag till en låt jag lyssnar på när jag vill känna något. Inte helt oväntat resulterade det i att jag satt med huvudet lutat mot min vänstra hand, antagligen lite väl försjunken i mina egna tankar för att inte vara en fara för omvärlden.

Det går inte att räkna till alla gånger per vecka jag tänker på att det är något som saknas i mig och det går inte ens att förstå hur många gånger per dag som jag känner hur det hugger till i mig. Bara för att något fattas, för att det är en stor del av mig som suktar efter hjälp och är villig att motta nästan vilken som helst.

Vad jag inte ser fram emot: att fylla år, alla verkar tro att man ska bli så lycklig över att fylla år och gratulerar så mycket som det är möjligt medans jag inte alls vill bli uppmärksammad när jag fyller år. Men om man inte visar “ÅH! GUD VAD FINT AV DIG ATT GRATULERA!” så är man sur. Elak. Hemsk. Vad hände med att vara snäll och omtänksam utan anledning? Att ge någon beröm för deras kläder, lägenhetsinredning eller bara sätt att vara? Det verkar vara viktigare att gratulera folk på deras namnsdag. (grattis till Signe)

Vad jag ser fram emot: att få lägga mig, jag är trött och känner mig enormt labil. Hej-otrevlig-känsla.

Vad jag fantiserat om: att ta bort köksbordet och bära ner skivspelarna igen, men jag ger alltid upp tanken när jag fött den eftersom jag vet att jag inte har tid eller ork att spela.

Vad jag inte kan: släppa saker.

Jag avundas människor i min omgivning fastän jag fått lära mig att det är fult att vara avundsjuk, fast kanske mer fel än fult om jag tänker efter. Alltför ofta känns det som att man har några stycken i sitt liv som man utan att veta det, delar sitt liv med. Som att ens känslor och upplevelser går i perioder, när jag mår bra så mår någon annan sämre och vice versa.

Iallafall så är det en av mina övertygelser jag använder mig av nu för att slippa känna mig så utlämnad. Det är en underlig och förvirrande känsla att vara 29 år men ändå känna att man inte har någon som helst förmåga att identifiera sig med varesig åldern som ett nummer eller som ett socialt krav. Jag fyller 30 i oktober, bara det är en konstig tanke. Inte att jag blir 30 (jag har nog redan haft min 30års kris tror jag) men att jag alltför länge varit så övertygad om att jag aldrig kommer bli 30. Jag blir alltid lika förvånad när jag känner hur övertygad jag är angående det.

Men det är antagligen bara en fix idé jag har, något mitt huvud har hittat på för att sysselsätta sig, visst? Det skulle vara en tröst om någon kunde berätta det för mig, med inlevelse och förståelse. Jag och mina krav på inlevelse och förståelse, suck och pust, när jag knappt kan tala med inlevelse och förståelse själv.

Dagens kritik: Mot mig själv, för att jag inte tar tag i saker som gäller mig själv.
Dagens energitjuv: Min hjärna.
Dagens maträtt: Chokladmousse med crisp, det fick bli mitt “äta innan middagen”-mellanmål när jag kom från jobbet.
Dagens saknad: Efter att hålla handen när man sover. Just det, då.
Dagens huvudvärk: Högre framdelen av huvudet samt vänster bakdel av huvudet. Snett över hela huvudet, mums.
Dagens musikval: Dana Bergquist senaste spelning. Åh Dana, kom till Umeå.
Dagens impulsönskan: Att åka till fyra städer på måfå och ta kort på människor.

När jag tittade igenom mina dagböcker så fann jag följande, som kändes ganska talande:

Allt jag sökte stod du för, allt jag behövde kunde du ge
Varje gång jag sträckte mig efter dig så fanns du inte där, när jag försökte tala så lyssnade du inte
På ren automatik klandrar jag mig själv för dina brister, varje ord jag inte får yttra är mitt fel

Jag behöver berätta allt, jag behöver få yttra alla ord
Inuti mig själv rasar en våldsam strid mellan mina känslor och begär
För var minut som passerar känns det lite svårare, för varje dag som går lite mer hopplöst
Jag har inte fått ta ett riktigt tag om verkligheten, kanske är det därför jag inte kan hålla kvar mitt grepp

Utåt försöker jag att inte ta upp plats men inuti är det snart fullt
Utan någon som lyssnar eller skriker vet jag inte vad som händer
När jag saknar, behöver eller stödjer så står jag ensammen

Jag spenderar ganska mycket tid till att tänka på vad det är med mig som gör att jag inte riktigt tycker att jag räcker till för vardagen, antagligen mer än de flesta. Jag har en tendens att haka upp mig på allt från smådetaljer som hur människor uttalar vissa ord till att inte kunna lösa vissa problem vilket kan vara allt från att någon vägrar berätta något för mig som jag borde veta om till att jag inte kan komma på varför det inte är lika skönt att bli kliad på kinden som på huvudet.

Normalt sett så kan jag med viss övertygelse släppa saker och gå vidare, men i fallet Per så är det svårt. Jag vill veta varför jag är som jag är, jag vill veta vad jag kan göra för att må bättre och jag vill definitivt veta vad jag borde göra för att inte må sämre. Jag vill oftast inte veta vad andra tycker om mig eftersom jag lärt mig att när människor säger något så är det bara ord för dem medans det blir blodigt allvar för mig men sen också för att jag har en tendens att fokusera på allt det dåliga utan att ta in det bra.

Bara det i sig gör ju min vardag mycket längre och krokigare än den borde vara, jag vägrar lyssna på komplimanger men jag vill ha dem. Jag vågar inte tro på vad människor säger men jag önskar hela tiden att de ska berätta allt för mig. Egentligen så är det lite av en lögn. Jag tror på vad människor säger men jag är så rädd att de ska hitta på. Eller helt enkelt inte vara lika seriösa med vad de säger som vad jag är. När jag inser att jag blivit “lurad” så blir jag alltid lika sårad.

Nu hade jag tänkt ta en promenad, med lite tur så kliver jag inte ner mig i ett dike eller halkar ner i leran. Även om det skulle bli en intressantare historia då.

Fyll ditt liv med temporära kontakter eller vänner som upptar din tid och energi, allt för att döva all smärta och saknad du bär inuti. Erbjud dig att fixa och ordna, lova att alltid ställa upp utan att kräva något tillbaka. Fundera inte på ditt eget välmående eller om du borde göra något annat, gör det alla andra vill i en blind förhoppning om att det till slut ska köpa dig mer tid eller ge dig den bekräftelsen du behöver.

Bli den du tror att folk vill ha, den som människorna i din närhet kräver men som du inte nödvändigtsvis mår bra av att vara. Ge dem allt de behöver och se hur de roffar åt sig mer av ditt liv utan att ersätta det med det du behöver för att känna dig tillfredställt påfylld.

Strunta i dina dagliga sysslor och sköt om alla andras i hopp om att det ska ge dig energi till att ta itu med ditt liv senare, det finns alltid en dag imorgon säger du men varje kväll du lägger dig så ångrar du dina val och dina beslut. Imorgon ska jag ändra på mig, imorgon blir dagen då jag lägger om allting och ordnar upp min tillvaro. Fast innerst inne vet du att allting kommer att upprepa sig. Dag efter dag. Om inte någon ingriper. Men vem är det? Vem gör något sånt?

Jag har spenderat natten fullt upptagen – med drömmar. Jag lade mig inte för att försöka sova förräns lite efter tre, då var det lite mer än en timme kvar tills jag hade varit vaken 24 timmar, något som förr inte var några problem men som börjat bli allt jobbigare märker jag. Sen är det kanske lite skillnad på att vara vaken ett dygn om man har sommarlov mot att vara vaken ett dygn efter att man jobbat en hel dag.

Hur som helst så har jag drömt precis hur mycket som helst. Jag har lyckats förolämpa en avdelningschef (med ett skrattande stöd från alla andra chefer), jag har hunnit irritera mig på att ett ledningsmöte drog ut på tiden eftersom en dietist skulle prata om hur vi levde våra liv, jag har hunnit springa hem i regnet för att byta jobbskjorta, jag har hunnit hämta motorvärmarkablar åt alla mina arbetskompisar (jag hämtade dem EN och EN istället för alla på en gång, trots att de alla låg på samma ställe) och jag har hunnit knulla med en kompis som även är en arbetskompis.

Det sista är det som stör mig mest. Jag är expert på att analysera alla mina drömmar med en vinkling mot det tveksamma eller negativa och att ha sex med en arbetskompis ger mig inga bra signaler, oftast är det bara lite lustigt men den här gången känns det bara jobbigt. Om man ska teorisera lite så kanske springandet efter kablarna är mitt eviga försök att ställa upp för andra och fylla mitt liv med mening, kommentaren till avdelningschefen kan vara ett uttryck för mitt missnöje över hur jag har det och sexet är bara ett dåligt bevis på att jag känner mig ganska vilsen i hur jag ska kunna må bra. (oj vad jag skulle kunna förklara saker här)

Eller så kanske det bara betyder att jag saknar att ha sex, jag vet inte, jag hade inte tänkt ta reda på det.

Hela dagen har jag haft en enorm nervositetskänsla inombords, en nervositet och början till ångest som inte velat släppa. Jag har mest velat springa hem igen, springa hem till det säkra och strunta i allt annat. Stundtals tog den obekväma känslan över och det kändes som att jag nästan fick tunnelseende, jag orkade inte prata med någon och jag ville inte tänka på något. Det jobbigaste med allt var att jag inte visste varför jag reagerade så, varför jag var så skrämd.

Jag hatar den där otrevliga nervositeten, speciellt när man inte vet vad det handlar om. Speciellt när man inte vet varför man ska gå runt och oroa sig.

Förhoppningsvis går det bort tills senare ikväll då det är dags för något sorts Harry Potter-maraton men så trött som jag är så klarar jag nog bara en film. Förhoppningsvis gör det inget om jag somnar.

Jag fick en knepig kommentar angående min lägenhet idag. I helgen lade jag upp några bilder på min lägenhet så att Moa skulle kunna se hur det blev när jag målat om lite och satt upp mina tavlor. Jag är nöjd men tydligen var inte tjejen som hade sett mina kort, helt nöjd. Varför skulle hon annars leverera kommentaren:

“Jaha, varför var du tvungen att lägga upp bilder på din lägenhet för?”, tro mig, jag sökte verkligen efter ett glatt uttal eller en positiv inriktning i hennes kommentar men den fanns ej att finna. Istället var den lite lätt snorkig och krävande i uttalet. Jag svarade att jag hade lagt upp bilderna för att jag tyckte om min lägenhet och för att Moa skulle få se.

Då avslutade hon konversationen med kommentaren “Jaha, så DU är nöjd eller?”, med samma snorkiga och nästan anklagande uttal. Kvar var jag med en viss irritation inombords, till viss del på grund av att jag de senaste dagarna varit enormt känslig för elaka kommentarer men också för att hennes kommentar var så värdelös och onödig. Varför hoppar hon på mig? Det är ju inte som att jag tvingar henne att inreda sin lägenhet likadant.

Angående alla kommentarer så funderar jag fortfarande över det, jag kan inte riktigt komma fram till varför det är så, varför jag tar åt mig hela tiden. Jag brukar verkligen inte göra det men de senaste dagarna har det varit lite av min grej och det är inte bara störande men det tar upp väldigt mycket tid.

Varje gång jag skriver att något tar upp onödigt mycket tid så funderar jag på vad jag egentligen vill använda min tid till och även om jag kanske inte har planerat full ut vad jag tänkt göra med mitt liv (det är bara djupt kristna som planerat sånt) så vill jag kunna göra annat än att ta åt mig av kommentarer som jag bör förvänta mig, eller åtminstonde bara acceptera och tåla.