Fyll ditt liv med temporära kontakter eller vänner som upptar din tid och energi, allt för att döva all smärta och saknad du bär inuti. Erbjud dig att fixa och ordna, lova att alltid ställa upp utan att kräva något tillbaka. Fundera inte på ditt eget välmående eller om du borde göra något annat, gör det alla andra vill i en blind förhoppning om att det till slut ska köpa dig mer tid eller ge dig den bekräftelsen du behöver.

Bli den du tror att folk vill ha, den som människorna i din närhet kräver men som du inte nödvändigtsvis mår bra av att vara. Ge dem allt de behöver och se hur de roffar åt sig mer av ditt liv utan att ersätta det med det du behöver för att känna dig tillfredställt påfylld.

Strunta i dina dagliga sysslor och sköt om alla andras i hopp om att det ska ge dig energi till att ta itu med ditt liv senare, det finns alltid en dag imorgon säger du men varje kväll du lägger dig så ångrar du dina val och dina beslut. Imorgon ska jag ändra på mig, imorgon blir dagen då jag lägger om allting och ordnar upp min tillvaro. Fast innerst inne vet du att allting kommer att upprepa sig. Dag efter dag. Om inte någon ingriper. Men vem är det? Vem gör något sånt?

Jag har spenderat natten fullt upptagen – med drömmar. Jag lade mig inte för att försöka sova förräns lite efter tre, då var det lite mer än en timme kvar tills jag hade varit vaken 24 timmar, något som förr inte var några problem men som börjat bli allt jobbigare märker jag. Sen är det kanske lite skillnad på att vara vaken ett dygn om man har sommarlov mot att vara vaken ett dygn efter att man jobbat en hel dag.

Hur som helst så har jag drömt precis hur mycket som helst. Jag har lyckats förolämpa en avdelningschef (med ett skrattande stöd från alla andra chefer), jag har hunnit irritera mig på att ett ledningsmöte drog ut på tiden eftersom en dietist skulle prata om hur vi levde våra liv, jag har hunnit springa hem i regnet för att byta jobbskjorta, jag har hunnit hämta motorvärmarkablar åt alla mina arbetskompisar (jag hämtade dem EN och EN istället för alla på en gång, trots att de alla låg på samma ställe) och jag har hunnit knulla med en kompis som även är en arbetskompis.

Det sista är det som stör mig mest. Jag är expert på att analysera alla mina drömmar med en vinkling mot det tveksamma eller negativa och att ha sex med en arbetskompis ger mig inga bra signaler, oftast är det bara lite lustigt men den här gången känns det bara jobbigt. Om man ska teorisera lite så kanske springandet efter kablarna är mitt eviga försök att ställa upp för andra och fylla mitt liv med mening, kommentaren till avdelningschefen kan vara ett uttryck för mitt missnöje över hur jag har det och sexet är bara ett dåligt bevis på att jag känner mig ganska vilsen i hur jag ska kunna må bra. (oj vad jag skulle kunna förklara saker här)

Eller så kanske det bara betyder att jag saknar att ha sex, jag vet inte, jag hade inte tänkt ta reda på det.

Hela dagen har jag haft en enorm nervositetskänsla inombords, en nervositet och början till ångest som inte velat släppa. Jag har mest velat springa hem igen, springa hem till det säkra och strunta i allt annat. Stundtals tog den obekväma känslan över och det kändes som att jag nästan fick tunnelseende, jag orkade inte prata med någon och jag ville inte tänka på något. Det jobbigaste med allt var att jag inte visste varför jag reagerade så, varför jag var så skrämd.

Jag hatar den där otrevliga nervositeten, speciellt när man inte vet vad det handlar om. Speciellt när man inte vet varför man ska gå runt och oroa sig.

Förhoppningsvis går det bort tills senare ikväll då det är dags för något sorts Harry Potter-maraton men så trött som jag är så klarar jag nog bara en film. Förhoppningsvis gör det inget om jag somnar.

Jag fick en knepig kommentar angående min lägenhet idag. I helgen lade jag upp några bilder på min lägenhet så att Moa skulle kunna se hur det blev när jag målat om lite och satt upp mina tavlor. Jag är nöjd men tydligen var inte tjejen som hade sett mina kort, helt nöjd. Varför skulle hon annars leverera kommentaren:

“Jaha, varför var du tvungen att lägga upp bilder på din lägenhet för?”, tro mig, jag sökte verkligen efter ett glatt uttal eller en positiv inriktning i hennes kommentar men den fanns ej att finna. Istället var den lite lätt snorkig och krävande i uttalet. Jag svarade att jag hade lagt upp bilderna för att jag tyckte om min lägenhet och för att Moa skulle få se.

Då avslutade hon konversationen med kommentaren “Jaha, så DU är nöjd eller?”, med samma snorkiga och nästan anklagande uttal. Kvar var jag med en viss irritation inombords, till viss del på grund av att jag de senaste dagarna varit enormt känslig för elaka kommentarer men också för att hennes kommentar var så värdelös och onödig. Varför hoppar hon på mig? Det är ju inte som att jag tvingar henne att inreda sin lägenhet likadant.

Angående alla kommentarer så funderar jag fortfarande över det, jag kan inte riktigt komma fram till varför det är så, varför jag tar åt mig hela tiden. Jag brukar verkligen inte göra det men de senaste dagarna har det varit lite av min grej och det är inte bara störande men det tar upp väldigt mycket tid.

Varje gång jag skriver att något tar upp onödigt mycket tid så funderar jag på vad jag egentligen vill använda min tid till och även om jag kanske inte har planerat full ut vad jag tänkt göra med mitt liv (det är bara djupt kristna som planerat sånt) så vill jag kunna göra annat än att ta åt mig av kommentarer som jag bör förvänta mig, eller åtminstonde bara acceptera och tåla.

Ett evigt gissel, hur mycket ska man skriva och hur mycket ska man spara inom sig själv? Hur mycket ska man avslöja och hur mycket ska man dölja? Igår föreslogs jag tänka så här: ingen kan leva med alla relationer inom sig själv, man måste dela med sig och avlasta sig själv och då utan att vänta på att människor tar för sig. Ibland måste man ta för sig själv. Klokt och fint sagt, jag gör det jag kan för att anamma det.

Julen gör snart sitt intåg och det känns mest omständigt och onödigt, jag firar tydligen inte jul numera och det stör mig inte nämnvärt. Jag skriver tydligen eftersom det en dag bara var så, jag hade ingen riktig anledning att “fira” jul eftersom jag verkar ha försvunnit bort från vad så många anser är jul med stora julmiddagar, äta upp de Aladdin-pralinerna som är kvar så man får byta till andra lagret och ge varandra julklappar.

Det känns mest svårt att tänka på julen så, det blir ett sånt stort projekt. Sen bidrar det naturligtsvis att jag egentligen inte har någon familj att dela den med, då blir högtider inget annat än extra ledighet och radiokanaler som spelar samma låtar hela tiden.

För snart tre år sedan opererades min mor för att ta bort en livshotande hjärntumör, en operation som tog 11 timmar och som helt förändrade henne till en människa jag inte längre känner eller har någon riktig relation med.
För tre år sedan dog min morfar och lämnade min mormor ensammen kvar.
För lite mer än två år sedan opererades jag för ett av två stora diskbråck och formade om det mesta av mitt liv, jag har fortfarande inte kunnat förlika mig med det och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna göra det.

Det jobbigaste är nog att allting ovan bara blir en del av allt vad julen betyder för mig numera. Jag har inget emot julen som så (men det är behändigt att ha en lång utläggning om att hur mycket jag hatar Pernillas Jul istället för att säga att jag inte har någon familj) men kommentarerna som omgivningen ger är vad som gör allting så svårt. Människor tror att jag lider av faktumet att jag inte får fira jul och vill på något sätt hjälpa mig att “se lite positivare på saken”, att jag inte får sitta och äta julmat i tre timmar är mitt minsta bekymmer.

Dessutom brukar det sällan finnas så särskilt många vegetariska rätter på de traditionella julborden, så det spelar inte så stor roll. Heh. Vet ni vad som är det mest störande? Allt jag skrivit ovan, som många säkert skulle tycka var en del att hantera, är för mig att “glänta försiktigt på dörren”.

Men, hur som helst. Jag har 300 gram finsk choklad hemma som jag antagligen inte kommer att kunna hålla mig från i helgen, så jag ser fram emot ett enormt illamående under lördagskvällen!

Idag vill jag gärna hoppa över alla krav och måsten på hur jag känner att jag måste vara mot andra, kan jag inte få göra det? Lägga ner allting och bara försöka lugna ner mig. Avlasta litegrann. Jag skulle även vilja prata bort hela natten.

Jag läste en gång en artikelrubrik som löd att skrivkramp var för amatörer, det var någon halvkändis som uttalade sig och som antagligen tyckte sig vara enooormt rutinerad. Förhoppningsvis fick han en enorm skrivkramp efter det. Mitt sug efter att få skriva kommer i perioder och ofta kommer allt på en gång och det blir svårt att ens få ut någonting, det slutar oftast med att jag tänker igenom allting jag vill skriva just innan jag ska somna.

Vilket alltid resulterar i att jag glömmer vad jag ska skriva och bara tänker på det varje gång jag ska sova under någon veckas tid. Just nu är jag inte sugen på att vara Per, jag är inte sugen på att ha mitt namn och jag är absolut inte intresserad av bilden jag har förmedlat till min omgivning. Ibland vill jag bara få sänka garden lite och släppa in någon, så att det slutar vara så trångt hela tiden.

Jag försöker börja färre meningar med ordet “Ibland” men det är så svårt för det är så mycket i min vardag som beror på “ibland”, det känns inte helt rätt att skriva “periodvis” och absolut inte “då och då”. Imorgon är det tisdag och jag ser som vanligt inte fram emot det. Tisdagarna är alltid något av ett projekt och det går sällan min väg.

Vad är det då med tisdagarna som gör dem så speciella? Varje tisdag känns det som att jag rycks upp med rötterna och kastas tillbaka några steg i min vardag och sen får jag spendera resten av veckan med att försöka komma ifatt mig själv och min omgivning igen, så fort jag kommit ifatt så är det måndagkväll och jag kommer ihåg att det snart är tisdag igen.

Ikväll önskar jag: Att jag vore riktigt bra på något.
Ikväll saknar jag: Energin.
Ikväll behöver jag: Tid?

Jag vill byta namn, åka bort, åka hem, fira födelsedagar, skrika så högt jag kan, le åt obekanta, krama någon ledsen, hjälpa gamla tanter över gatan, bli kallad snäll, få en puss på kinden utan att vara beredd, krama nycklarna i handen i ett försök att tämja ilska, tända ljus i hela lägenheten, få mobilsvar som inte är från min mor, äta något som gjorts i lergryta, tälja gubbar i trä, springa barfota genom gräs.

Jag vill ha långa sms-sessioner under hela kvällar, prata om drömmar utan att känna mig fånig, förverkliga små drömmar som jag längtat efter, ta åt mig av beröm, äta mer, sova ut, spendera fler dagar till att bara lyssna på musik, måla något, diskutera något där man tar olika sidor bara för att diskutera, återfinna lusten att orka med, sluta gå på rutin, låta mig inspireras av andra.

Det känns som att jag lever och bor i ett stort mellanland av känslor och behov.

Jag känner för att skriva något utlämnande och jätteprivat, jag har velat göra det hela veckan men det kommer såklart inte att hamna här men jag antar att jag finner en viss tröst i att leka med tanken om att lämna bagage bakom mig som någon annan kan få ta hand om, om energin hos denne finns. Jag är van att ta hand om saker själv, jag är van att hålla saker inom mig. Men det är lite annorlunda nu, jag står inför lite av ett vägskäl och när jag tänker på min vardag så känns det som att jag lever i någon sorts alternativ verklighet då och då där mitt liv sätts på pause då och då.

Som att jag står i ständig standby och, jag hatar det. Något annat jag är van är att skrämma bort människor i min närhet. Antingen så är jag för intensiv eller så är jag för utlämnande, tidigare brukade det förvåna mig hur människor kunde vara så rädda för att utforska sidorna hos sig själva som inte bara var tummen upp och politiskt korrekta tillrop. Jag brukade tycka att det var konstigt att vissa skydde olika känslolägen som pesten, bitterhet var livsfarligt och ledsen skulle man inte vara.

Hela det resonemanget vändes dock upp och ner för ett tag sedan då jag insåg att jag var precis lika rädd för att utforska delar i mitt liv som jag håller tillbaka. Delar av mitt liv som andra nog skulle se som självklara att utveckla, som att inte vara så självkritisk eller låta omvärlden ta en del beslut som jag ska fatta mig efter och leva med – inte tvärtom. Jag säger inte att jag bestämmer allting men jag vill gärna veta så mycket som möjligt så att jag kan förbereda mig, jag antar att jag älskar att älta igenom allting i huvudet. Hela tiden.

Jag är så trött. Jag blir så utmattad av allt som känns inuti mig utan att jag kan leva ut det. Det går inte att gråta för det kommer inga tårar, det går inte att skrika för ingen lyssnar och det går inte att ge upp för det märks inte.

Jag vill andas ut, jag vill pusta ut. Jag vill lägga mig och vila. Jag vill sluta kontrollera min vardag in i minsta detalj och jag vill släppa på behovet att veta allt. Jag vill förlita mig på att någon tar hand om mig när det är svårt och jag vill be om ursäkt för allt dumt jag gjort. Jag vill gråta mot en axel och jag vill spendera flera timmar till att lyssna på musik medans jag tittar rakt upp i taket. Jag vill gräla om sopsortering. Jag vill tappa ut ett glas på köksmattan.

Jag vill sjunga påhittade sånger. Jag vill släppa taget. Jag vill fångas upp. Jag vill be om hjälp. Jag vill våga berätta allt utan att stålsätta mig. Jag vill acceptera mig själv. Jag vill leva ett liv utan hat och ångest. Jag vill misslyckas och förstå något om mig själv istället för att straffa mig själv. Jag vill och jag önskar att jag kunde göra så mycket annat än vad jag gör idag.

Jag vill inte äta mer mediciner, jag vill inte tänka mer på min vardag och jag vill inte komma hem ikväll till en öde lägenhet med bara mina känslor som följeslagare.