Jag lyckades med något så tragiskt för någon vecka sedan. Under flera dagar flyttade jag mitt iTunes-bibliotek fram och tillbaka mellan olika nätverksdiskar för att till slut kunna frigöra det helt från min iMac, som jag tänkt sälja.

Men det verkar som att det blev några turer för mycket i allt flyttande för helt plötsligt så hade jag lyckats radera två backups av mp3filerna, iTunes-biblioteket och en backup av nämnda filsamling.

Jag har aldrig tyckt att det varit så farligt för människor som tappat all sin musik och sen gnällt om det men det var innan jag själv råkade ut för det. Jag hade samlat sedan 1996 ungefär och jag hade ytterst få singlar – jag har alltid samlat på livespelningar. Noga utvalda, betygsatta för att veta vilken som passar när.

Fan! Det får mig ändå mer att sakna vinylspelandet. Vinyler tappade man inte bara bort utan de gick sönder.

Jag kommer åter igen till slutsatsen att mitt liv inte är 100% dåligt, som jag ibland trott. Jag har lärt mig se nyanser i vardagen, känna skillnader och göra skillnad på saker och ting själv. Även om jag målar fan på väggen ibland och tror att allt är över bara för man har en dålig dag så blir jag bättre.

Det om något är en bedrift. Iallafall för att vara mig, en ständigt cynisk person som tror det absolut värsta om människor och omgivningen hela tiden. Jag får tvinga mig själv att se saker ur ett helt (för mig) onaturligt perspektiv, något som ger mig stort nöje eftersom jag tycker om att utmana omgivningen med att inte alls vara som man vant sig.

Men det var det där med att trivas, det går ganska bra men det finns saker kvar att göra. Det låter ju jävligt pretentiöst att springa omkring och tro att jag ska ta ansvar för allt jag gör men jag strävar hela tiden mot någon sorts jämvikt i mitt liv och det är otroligt motsägelsefullt eftersom jag helst av allt gör saker själv, är själv, skriver själv, lyssnar på musik själv osv.

Mycket själv i mitt liv. Det kommer nog från barndomen och sitter djupt. Ibland känns det som att tiden för att ställa saker och ting tillrätta är på väg att ta slut men det är såna gånger som jag blundar, andas in och tar an min egen djävul barhänt.

Jag och F har sett klart dokumentären Food Inc och det är svårt att inte dras med av alla ämnen som presenteras. Filmen tar upp hur boskapsskötsel fungera numera, hur bönderna arbetar för att hjälpa till att utfodra till allt lägre priser och hur vi människor slussas mot billig och onyttig mat.

Det är läskigt, äckligt, rörande och omtumlande att se hur människor och djur utnyttjas av företag som bara har sin egna ekonomiska vinning som mål. Men det som störde mig mest var att alla pratade om djuren som “produkter”, det för mig visade ganska tydligt vilken inriktning företagen har.

När man slutar tala om djuren som just djur och levande varelser för att istället benämna dem som “produkter”, då försöker man också slippa sitt ansvar som människa. Oavsett hur gärna man vill så går det inte att avdramatisera såna faktum som att kycklingarna nu ska bli lika feta på hälften så lång tid som för 40 år sedan eller att djur står i sin egen och kanske 200 andra djurs avföring, avföring som går långt upp på benen.

Är det rätt? Är det okej att göra så? Jag tycker att det är sjukt. Inte att äta kött, även om jag är vegetarian så säger jag inte att man inte ska äta kött, men att behandla djuren så och göra allting så ohumant. Att förvandla bönderna till bödlar och djuren till objekt, det är fel.

Det är smutsigt och fel.

Jag skriver aldrig om såna här händelser i vanliga fall, jag minns den 11e September 2001 då planen kraschade in i World Trade Center. Det var på den tiden då Lunarstorm fortfarande var i ropet och alla uppdaterade sina dagböcker med rubriker som “RIP WTC” eller “Terroristerna har slagit till!”, jag skrev inget fastän jag kände lika mycket som alla andra. Jag är inte sån, bara. Jag suger upp allting för mig själv, får fortfarande en stor känsla av obehag varje gång jag ser bilder eller filmklipp därifrån samtidigt som jag för alltid vill minnas svåra händelser som förändrat världen.

Därav kanske min fascination för Pripyat och Tjernobyl kommer, precis som att jag är väldigt intresserad av nazisterna och varför de gjorde som de gjorde. Men som sagt så skriver jag aldrig om saker som händer på ett sånt ingående sätt som andra skribenter gör, med rubriker som avslöjar allting, om jag ens skriver något.

Men det är här det skiljer sig från andra gånger. Nu gäller det Steve Jobs. Han blev 56 år och dog i sviterna av en lång kamp mot cancer. Känslan är konstig, inte saknad eftersom jag inte kände honom så men en konstig tomhet. Han inspirerade så många i världen, däribland mig, till att förändra och förbättra min livsstil.

Jag minns fortfarande hur det började, jag ville köpa en ny laptop men var så trött på att det var samma grej varje gång: installera Windows, spendera timmar till att uppdatera allting, avinstallera allt jag inte ville dras med och sen efter en månad känna att något inte stämde i prestation eller uppförande. Så jag och min dåvarande flickvän bestämde oss för att skaffa en MacBook, just det, de vita i plast.

Det tog ungefär en helg att anpassa sig, hitta rätt knappar och förstå hur elementära saker man lärt sig och använt under åratal helt plötsligt inte gällde längre. Men det var petitesser, känslan jag fick var att jag ville skapa något, att det inte fanns några hinder för det utan att det var upp till mig. Det var en helt enorm känsla.

Sen rullade det på. Det blev en iMac, det blev en Macbook Air, det blev en ny Macbook, det blev en iPhone osv. Jag kan för allt i världen inte tänka mig att använda något annat än Apples produkter även om jag får göra så på jobbet och jag vet att framtiden mycket väl kan komma att förändras men det är också det som gör framtiden lite mera sorglig.

I mina ögon var det Steve Jobs som kunde leda den förändringen. Han gjorde smartphones till mera phone än smart, mera användbar och intressant än något för tekniknissar som tyckte om styluspennor när de skulle skriva på skärmen. Mannen hade långt gångna visioner om vad han ville skapa och även om alla var långt ifrån succéer så var det inte det som var det viktigaste, det viktigaste var att han brann för något och hade en enorm karisma.

Han var en sån person som det inte finns så många av, en person som hade visioner som han satsade allt på att uppnå och allt eftersom tiden gick så insåg man att Steve faktiskt hade rätt i mycket även om jag inte är en sån inbiten Apple-fantast att jag köper varenda pryl och försvarar dem på forum i Windows vs OSX-diskussioner. Om man nu kan kalla dem diskussioner.

Steve Jobs dog när han hade så mycket kvar att ge och jag kommer faktiskt att sakna honom, jag kände honom inte men det känns fel att han gick bort. Det känns tomt och underligt, han var inte en av de personerna jag tror kommer leva för evigt (vissa människor kan jag bara inte tänka mig att de kommer att dö) men han var så mitt uppe i allt. Han hade saker på gång som skulle påverka även mig.

Ni fattar. Det här är varför jag inte skriver sånt här egentligen, jag kan inte skriva ner allt jag vill eftersom ingen orkar läsa mina enorma essäer av text och jag kan inte korta ner för jag glömmer att ta med detaljer som förtjänar att vara med.

Det känns konstigt att Steve Jobs gått bort. Från en dag till en annan så blev världen annorlunda. Kallare.

Jag önskar så att jag hade en familj.

Det här är ett forum för mig, jag kommer sällan skriva namn på någon förutom mig själv och tankarna jag delar med mig kommer aldrig att bli helt levande förräns ni frågat mig vad jag menade. Ibland kanske jag inte ens kommer ihåg vad jag menade. Ibland kanske jag inte kan formulera det i fler ord i huvudtaget utan det måste få vara som det är.

Just nu känner jag mig gråtfärdig. Tisdagsångesten har attackerat mig sedan flera dagar tillbaka och jag känner för att fly bort från människor som gör skillnad på person och person, fly bort från den omvärlden där jag placerats bara för att jag råkade bli svensk. Fly bort från den historia jag har bara för att jag, liksom alla andra, inte fick möjlighet att välja föräldrar. Skulle du ha valt andra föräldrar? Om du fick slå tärning om det, skulle du ha tagit chansen?

Jag är lärd sedan tidigt att det alltid kan bli värre så jag skulle inte ha tagit chansen. Idag fick jag kommentaren att det alltid var lätt om man ville flytta hem igen, det var ju bara att flytta hem till familjen. “Vilken familj?” sade jag instinktivt utan att tänka mig för. Det hela skämtades ganska fort bort med kommentarer om att jag skulle ha gjort mig opopulär hos min egen släkt vilket var ganska skönt. Ibland går det inte att hålla tillbaka och då är det tur att få vet någonting i huvudtaget. Då går det alltid att skämta.

Hela morgonen gick jag runt och tänkte på nattens drömmar. Jag minns dem såklart inte nu mer än känslorna kring dem. De gick från ansvarskänslor och förväntningar jag inte kunde uppfylla till att jag var den minst viktiga människan som gick att finna inom en 30 mils radie.

Dagens ord: Avsky.

Förut brukade det vara så att jag tvingades sitta ner med penna och papper eller ett speciellt program som gjorde att allt jag såg var markören, för att jag skulle kunna skriva fritt. Nu behöver jag bara se den i storlek relativt lilla skrivrutan för att känna hur jag fylls av känslor och hur jag vill kräkas upp allting – i textform. När du går genom vardagen, steg för steg, så har du en tyngd i dina steg. Den tyngden kommer inte bara från din kroppsvikt utan även från alla värderingar, vänner, behov, känslor, bedrifter och drömmar. Tänk dig att du tar bort det mesta av allt det, varje steg du tar gör att du känns flytande inuti, som att du studsar omkring inuti dig själv. Där är jag.

Utan någon säker förankring i mig själv vandrar jag genom vardagen, trött inuti och utan energi för att motivera mig själv till att må bra. Den uppgiften ligger trots allt på mig, det är jag som ska avgöra hur dagen ser ut, hur jag ska navigera mig genom livet och var jag vill handla. Iallafall så är det tänkt så. Just nu känner jag mig som en schemalagd robot som hoppar mellan olika uppgifter när jag egentligen bara vill bryta ihop.

Jag känner mig inte själsligt närvarande idag, hela förmiddagen och en del av eftermiddagen har passerat som i en dimma där alla mina rörelser  spelats upp i stroboskopliknande effekter. Det ösregnar ute och jag bryr mig inte särskilt mycket. I nio av tio fall skulle jag jubla inombords eftersom jag älskar regnet men inte ens det berör mig, att jag blir blöt bryr jag mig aldrig om men att jag inte bryr mig i huvudtaget känns ovant och fel. Att inuti vara så ockuperad av en känsla av att känna sig liten och attackerad för vem man är som människa är en helt makalös känsla och om jag lyckas resa mig och sträcka på mig så kommer jag nog för alltid att kunna agera starkare och bättre än tidigare. Men just nu vill jag bara sova. I flera år.

Men när jag vaknar så vill jag inte vakna till en värld där svart inte är en tillåten färg, där invandring är något som förgiftar samhället eller en värld där “invandrare präglas av en aggressiv gen“. Jag var nämligen och röstade idag eftersom jag inte har möjlighet i helgen och noterade de mycket få namnen på SDs lista i Umeå, i tystnad tyckte jag synd om de förvirrade själarna som faktiskt tycker att SD är ett parti att räkna med. Jag kan tala om för Herr Thomas Karlsen att det inte är invandrare som präglas av en aggressiv gen utan personer som jag präglas av en sådan gen, när man läser sån jävla smörja. Det är skrämmande att SD ens kan existera. Det både äcklar och skrämmer mig.

Förhoppningsvis lyckas jag resa på mig imorgon för det har varit två dagar av extrem självförnedring och konftrontation av vem jag egentligen är – utan att det egentligen funnits rimliga skäl för det.

Jag känner mig besvärad minst sagt. Jag har fått nog av alla strider och känner inte att energin räcker till om jag ska strida på arbetet såväl som med mig själv. När jag körde hem så bytte jag till en låt jag lyssnar på när jag vill känna något. Inte helt oväntat resulterade det i att jag satt med huvudet lutat mot min vänstra hand, antagligen lite väl försjunken i mina egna tankar för att inte vara en fara för omvärlden.

Det går inte att räkna till alla gånger per vecka jag tänker på att det är något som saknas i mig och det går inte ens att förstå hur många gånger per dag som jag känner hur det hugger till i mig. Bara för att något fattas, för att det är en stor del av mig som suktar efter hjälp och är villig att motta nästan vilken som helst.

Vad jag inte ser fram emot: att fylla år, alla verkar tro att man ska bli så lycklig över att fylla år och gratulerar så mycket som det är möjligt medans jag inte alls vill bli uppmärksammad när jag fyller år. Men om man inte visar “ÅH! GUD VAD FINT AV DIG ATT GRATULERA!” så är man sur. Elak. Hemsk. Vad hände med att vara snäll och omtänksam utan anledning? Att ge någon beröm för deras kläder, lägenhetsinredning eller bara sätt att vara? Det verkar vara viktigare att gratulera folk på deras namnsdag. (grattis till Signe)

Vad jag ser fram emot: att få lägga mig, jag är trött och känner mig enormt labil. Hej-otrevlig-känsla.

Vad jag fantiserat om: att ta bort köksbordet och bära ner skivspelarna igen, men jag ger alltid upp tanken när jag fött den eftersom jag vet att jag inte har tid eller ork att spela.

Vad jag inte kan: släppa saker.

Jag antar att det här blir ett själviskt inlägg men det är inte menat att skada, det är inte menat att orsaka några problem. Tanken med det här inlägget, precis som med hela den här bloggen, är att det bara är ett sätt att ventilera lite. Även om jag ser till att inte dra upp så mycket jobbigt här.

Känner ni någonsin så? Att ni vill skrika ut till alla precis hur allting är, så att folk fattar? Så att folk förstår fastän de inte vill? Fastän de vill fortsätta gå omkring i sin del av världen med skygglappar. Jag har försökt bygga upp ett bra sätt att förklara saker på men jag stöter alltid på patrull, det där glappet. Det där glappet som jag själv inte kan fylla utan som någon annan måste fylla med passande frågor eller liknande kommentarer. Något som ger en gemenskap och så att man inte känner sig så ensammen i allting.

Jag försöker ordna så att människor har det bra i min omgivning och hela mitt liv har jag levt med känslan av att det jag gör mot andra, borde de återbetala. Ett ständigt givande och tagande, som en enkel variant på “den gyllene regeln” kanske. Jag ställer upp och fixar, jag struntar i mina egna behov och krav för att tillgodose andras – hela tiden med tanken om att jag naturligtsvis kommer mötas av samma attityd när dagen kommer då jag behöver något.

Men, såklart. Det fungerar inte så. Jag kankse har varit lite väl blåögd, i all min cyninism och allt mitt hat mot människor så har jag låtit den vara orörd. Dumt, kan man tänka. Knäppt och onödigt, omständigt. Energikrävande. Hatiskt.

Det är skönt att känna sig övergiven när man mår bra men det är äckligt att känna att man behöver få lite av den där skulden återbetald när man mår som sämst. Det är ingen som frågar hur man mår när man mår dåligt, då märks man inte. Det är när man mår bra som folk frågar och de får precis de svaren de behöver. För att må bra.

För att må bra och leva vidare. Ibland vill jag bara få uppleva känslan av att få må.