Jag lyckades med något så tragiskt för någon vecka sedan. Under flera dagar flyttade jag mitt iTunes-bibliotek fram och tillbaka mellan olika nätverksdiskar för att till slut kunna frigöra det helt från min iMac, som jag tänkt sälja.

Men det verkar som att det blev några turer för mycket i allt flyttande för helt plötsligt så hade jag lyckats radera två backups av mp3filerna, iTunes-biblioteket och en backup av nämnda filsamling.

Jag har aldrig tyckt att det varit så farligt för människor som tappat all sin musik och sen gnällt om det men det var innan jag själv råkade ut för det. Jag hade samlat sedan 1996 ungefär och jag hade ytterst få singlar – jag har alltid samlat på livespelningar. Noga utvalda, betygsatta för att veta vilken som passar när.

Fan! Det får mig ändå mer att sakna vinylspelandet. Vinyler tappade man inte bara bort utan de gick sönder.

Fan. Jag som hade tänkt få skriva något som inte var helt deprimerande, som att jag skaffat MBT-skor men det får vänta. Det får vänta tills jag slutat äta medicin, det får vänta tills jag slutat gråta över verkligheten som jag inte känner mig redo för. Det får vänta tills jag hittar en liten lucka i mitt inre som jag inte täppt till än.

Jag älskar mig själv, faktiskt. Det finns delar som jag och antagligen bara jag uppskattar. Som jag polerar likt en pokal och önskar att jag kunde hålla upp och få berätta i längder om fastän jag vet att det är alldelens för specifikt och stundtals för personligt för att det skulle ge omgivningen något annat än en anledning att titta på klockan.

Tyvärr. Tyvärr så är de partierna jag älskar så få att det inte finns tid eller utrymme att vårda dem, att polera de pokaler jag talar om. Istället får de förfalla. Verkar det konstigt, otroligt eller underligt?

Hela min dag har varit kaosartaat meningslös. Svår att hantera, jag har varit paralyserad av mina egna tankar utan att kunna motverka dem.

Vem delar jag min smärta med? En ännu okänd själsfrände kanske. Om det är så, så ber jag om ursäkt. Det är inte meningen att göra dig illa, min vän.

Ofta kan jag skriva saker som börjar med saker som jag önskar att människor hade frågat mig eller undrat över. Bara för att orden inte låter vänta på sig och jag inte längre kan låta tiden bero i hopp om att någon ska snubbla över rätt fråga eller säga rätt mening vid precis rätt tillfälle då hela universum stämmer, då rätt människor är på plats, jag hör det, jag är på rätt humör och jag har styrkan.

Ibland önskar jag att någon kunde sätta sig ned med ett A4 framför mig med 100 nedskrivna frågor, helt sporadiska frågor som handlar om allt och ingenting. Jag kan se det framför mig, en vänlig men nästan formell utfrågning. A4-pappret är lite nött av vikande, skrivande och kluddande. Allt är skrivet med en klassisk bläckpenna, såna som är ganska billiga och ger klumpar i bläcket ibland.

Det är så mycket jag önskar och när jag tänker efter så är det kanske inte jag som vill bli utfrågad utan det är jag som vill fråga. Det är jag som vill veta och förstå, få veta hur andra gör för att passa in och veta deras hemlighet bakom deras sociala framgångar.

Idag fick jag veta att en säljare som jag bara mött en enda gång och som jag inte var särskilt imponerad av, tagit livet av sig. Innan midsommarafton hade han lagt in sig på psyket och på midsommarafton hade han hängt sig. Jag blev illa till mods när jag fick veta det vilket samtidigt möttes av frågor i mitt huvud: varför blir jag illa till mods över någon jag inte kände? Eller som jag inte tyckte bra om?

Birgitta brukar tjata på mig att jag ska sluta låta huvudet arbeta och låta kroppen ta över ibland eftersom jag hela tiden analyserar och känner efter, jag känner inte. Det var en konstig känsla, att någon vars hand man kramat, röst man hört och gestalt man betraktat valt att befria sig från sig själv och kedjorna som han kände höll honom kvar på en jord där han inte orkade vara med. Jag tror det gav mig lite distans till mina egna känslor som ibland kommer krypandes.

För att fortsätta de negativa nyheterna så har de stängt zonen kring Tjernobyl på grund av strålning. När det väl var dags att åka. När jag fick det bekräftat imorse så blev jag faktiskt riktigt besviken och kanske inte ledsen men uppgiven. Cykeln kändes ovanligt svårtrampad.

Dagens ord: Tisdagsångest. En favorit i repris.
Dagens överraskning: En bordsfläkt! :)
Dagens konstaterande: Att spendera fyra veckor utan att skämta med Jonas kommer bli konstigt tomma.
Dagens noja: Viktnoja.

Hoppa. Inte hoppas, hoppa.

För några dagar sedan somnade jag i soffan, stirrandes rakt upp i taket tills mina ögon inte orkade hålla emot längre. Hela tiden tänkte jag på samma scenario, vilket för mig är ganska exceptionellt. Oftast hoppar mina tankar och känslor fram och åter utan att riktigt hålla mig samman. Jag såg framför mig hur jag stod på knä i gräset i utkanten på en övergiven stad (som ni redan vet namnet på om ni läst ett enda inlägg i den här bloggen), tittandes ner på mina underarmar vars vener tydligt syntes genom huden.

Sakta höjde jag blicken och tittade mot de övergivna husen, jag minns hur mina glasögon satt tätt mot mitt ansikte och hur min andning var lätt och försiktig. Jag frös inte, jag saknade ingenting. Ett enormt lugn hade infunnit sig i mig och jag satte mig ned och höll armarna runt mina ben, ungefär som att jag försökte bilda en boll och tittade ner i gräset.

Det var över.

On the streets of Philadelphia.. jag blir alltid lite gråtmild av Bruce Springsteens låt som fått mig att inte vilja se filmen Philadelphia igen fastän den är så pass bra.

Det är en sån paus mellan mina inlägg numera. Inte för att jag har mindre att skriva om men för att jag saknar den berömda tiden. Tid, som egentligen är allt vi har blir istället till uppskjutna behov och tankar om att göra det “sen”. När dessa “senare” eller “om en stund” inträffar blir allt svårare att precisera, precis som framtiden blir allt mer oviss.

Jag är ledsen att rapportera att även denna dag går i någon sorts grå dimma, tung som cement och färgad antracit. Vem kan kräva att jag ska vara glad? Alla. Det är åtminstonde så det känns. Var inte sån nu! Åh, jobbigt. Prata med någon. Jag finns här om du vill prata. Det där är inget jag kan något om så jag ska nog inte säga något.

Alla kanske borde sluta med vad de gör och göra något annat, inklusive mig själv. Skapa ett helt nytt liv från scratch. Äh, vilken vanföreställning. Som att gamla problem skulle försvinna för att man förleder det medvetna med nya fysiska och psykiska intryck – de gamla såren läker knappast av det.

Det är konstigt. Jag är en person som sällan sällan klagar högljutt, jag försöker informera istället. Jag säger att jag har ont i ryggen när den egentligen gör så ont att jag behöver gråta. Hela veckan har jag varit sjuk. Jag har “informerat” om att jag varit sjuk, feber hit, huvudvärk dit. Bihålor fram och tillbaka. Jag är ingen som kan ta utrymme utan kör på i förhoppningen om att någon annan ska sätta stopp.

Jag vägrade sjukskriva mig under hela veckan bara för att vi låg efter på jobbet så jag ville försöka bidra med något iallafall. Idioti, jag vet. Det som gör mest ont är att jag inte kan stå upp för mig själv och säga NEJ när jag mår dåligt och ta tid för mig själv.

Istället ignorerar jag mig själv. Kanske är det därför jag uppskattade allt som var så förfallet i Riga, det påminde mig om mig själv på något sätt.

Jag känner för att spärra in mig någonstans med dämpat ljus i flera veckor och bara välla ur mig ord som jag inte tillåtit komma fram. Låta tvivel få blomstra ut på riktigt, låta känslor få ta sitt grepp om mig och överlämna mig själv till tiden – en av de få faktorer jag inte kan kontrollera.

Man skrattar litegrann, pustar då och då. Allt medans tankarna likt höstlöv virvlar omkring tills det börjar blåsa upp till storm.

Inatt drömde jag att jag skulle sluta äta mina mediciner, jag skulle bli kvitt mina piller men inte mina besvär, bekymmer och påtvingad livsångest. Istället skulle min medikation bytas ut mot receptfri sådan som jag kunde äta vid behov. Vid behov. Vilket underbart uttryck. Vid behov. Behov av vad? Mindre smärta? Mindre ångest? En lugnare tillvaro? Ett liv där jag kan lita på alla i min omgivning?

Ibland känner jag för att rycka tag i första bästa person och säga “HEJ! Du, får jag berätta om mig själv? Du som inte vet något kanske vill lyssna.”, oftast i de mest opassande situationer. Som i lunchrum. Som i köer. Som på Posten.

Det finns inte tid för omtanke, behov och empati. Det finns bara tid för planlös användning av den lilla stund vi har kvar.