Jag vill hoppa över, jag vill strunta i allt.
Det känns ibland som att jag alltid kommer att sakna vissa saker och tanken på att jag aldrig kommer att få uppleva tillfredställelsen av dem gör mig minst sagt nedslagen. Det får mig att känna som att jag aldrig kommer att bli komplett utan jag kommer alltid att famla i mörkret, jag kommer alltid att få jaga efter den där fixen jag behöver. Det där utbytet jag drömmer om.
Desto närmare julen kommer, desto mer påminns jag om hela tanken kring traditioner och firande av olika saker. Sånt som verkar vara så självklart. Då vill jag bara bort ändå mer.
Jag tittar på senorna i min hand som rör sig. Jag har haft en sån dag då blodådrorna buktat ut extra mycket och mina händer ser nötta och exponerade ut. Det ser förstås lite fascinerande ut, man ser exakt vilka muskler och senor som rör på sig för att olika rörelser ska kunna göras men det ser precis lika fel ut. Det ska nog inte vara såhär egentligen. Men, jag är knappast som andra heller, för den delen.
Igår höll jag på att köpa en pizzamaskin fastän jag aldrig gör pizza, i lördags höll jag på att köpa en kaffemaskin fastän jag inte dricker kaffe. Idag har jag klarat mig från inköpsbehov men jag känner på mig att det snart kommer ännu ett värdelöst inköp alá bakmaskin, hushållsmaskiner verkar verkligen vara min grej just nu.
det här är löjligt, ändå måste jag fråga: är det du som läser mina dagböcker?
Oj, uh. Nej, det tror jag inte. Vilka dagböcker?
hm, nej… då var det ingenting.
Men! Sådär kan du ju inte göra. Länk? :)
heh. nu måste du lita på mig: du vill inte veta.
Äsch, try me. Det blir inte värre än mina dagböcker..
nej, jag tror att vi båda är lika illa däran. om du förstår mångtydligheten. hur ska jag säga, så att du förstår… du vet redan vem jag är, egentligen borde det vara uppenbart. nu ångrar jag mig lite. ibland har jag paranoida tendenser. detta är en biverkning.
Men herregud, länka. Du vet nog redan var du hittar mina texter så det är väl inte mer än rätt, heh. Länka.
faktiskt så vägrar jag! jag tror inte du skulle gilla det särskilt mycket. här avslutar vi. men först: jag gillar din rytm.
det där var en komplimang och du ska säga tack. och nu ska jag skämmas lite.
Meen, sämst! Värsta teasern och sen får jag inte läsa något. Jag som söker med ljus och lykta efter intressanta texter att läsa som har ett djup och en vidd istället för enkla “tjaaa bloggen”-texter.
Men jag tror jag är för gammal för att förstå det om rytm, förklara? :)
Men Per. Du hatar ju mig, förstår du inte! Det här är ingen bra idé, det är det inte.
Men jag ska förklara det om rytm. Det handlar om känslan man får när man läser det du skriver. Rytmen, hur man läser, var det bränns.
Du kan ju inte komma in och teasa med dagböcker och påståenden om att jag inte vill läsa texter, utan att jag ens får prova! :D
Men jag tackar för komplimangen, det var väldigt vänligt. Jag lyckas inte variera det jag skriver eller sättet jag skriver på så ofta som jag vill men samtidigt vet jag inte om det är meningen att man ska göra sånt..
meningen är alltid att man ska göra som man vill. själv byter jag stil och riktning så ofta att det mest blir en enda röra. men det är okej, jag tycker mycket om när det är rörigt.
en bra skrivövning, tycker jag, är att skriva så fult man bara kan. det kanske låter dumt, men jag tycker faktiskt att man lär sig en del om sitt eget skrivande genom att göra så.
Jag brukar skriva samma text på tre olika sätt, på varandra, för att prova olika sätt att framföra samma budskap på. Tyvärr blir det sällan lika bra i textform som i dagligt tal men det beror nog på mitt behov av att kontrollera hur saker framförs och uppfattas mer än något annat.
Har du något exempel på något som är rörigt?
det handlar inte om mina texter. det handlar om mig. det är mig du inte vill läsa. snälla säg att du förstår.
Jag förstår vad du menar men jag vill ändå läsa, men eftersom jag inte kan tvinga dig så accepterar jag naturligtsvis vad du skriver. Men det skadar inte att tjata lite. :)
jag har så många exempel på saker som är röriga. den här konversationen är för mig mycket rörig, till exempel. och jag tror fortfarande inte att du vet vem jag är. det känns fel, det känns som att jag lurar dig. det är inte meningen… meningen var att fråga om det är du som läser mina dagböcker. men det tror jag inte längre, eftersom du inte genast förstår vad jag menar. det är paranoian, jag skäms för den.
Klart jag vet att det är du, Evvelina. Eller du kanske stavar det Evelina nu?
åh.
evelina, det är riktigt. så det är alltså inte du? gud, jag dör av nyfikenhet!
Klart att jag är jag, eller, va? Vad menar vi? Jag ville prompt att du skulle döpa din nymfparakit till Digweed, t.ex. Då vet du att “jag är jag”? :D
haha! såklart jag vet att det är DU. jag menar.. jamen… eh, är det du som läser mina dagböcker på lunarstorm? det är någon som läser då och då, och som har gjort det i över ett åt. efteråt raderas användaren. mycket frustrerande. du förstår känslan!
Oj, nej, det är inte jag. Jag loggade in på Lunarstorm häromdagen bara för att se hur det var och om LS ens fanns kvar (gud vilken skum känsla att se en site som absolut inte förändrats, snacka om hybris) men jag har inte läst dina dagböcker. Fast efter det här borde jag nog göra det.. ;D
heh, nu känner jag istället att det är jag som har hybris. varför skulle du, liksom. den där paranoian alltså!
äh, där står bara osammanhängande blaj!
Men äsch, det är ju bara text. Det brukar iallafall jag tänka när jag skriver något som människor kanske inte uppskattar. Men, vad kallar du dig?
ja, precis så är det. det är bara text. euskefeurat, heter jag.
Många av dina texter är väldigt intressant skrivna, skrivna på ett sånt där sätt som iallafall jag kan relatera till och uppskatta. Skrivna med känsla.
Men det var enormt svårt att stava till euskefeurat..
det var mycket fint sagt. jag vill vara ärlig när jag skriver. jag vill att det ska kännas autentiskt. därför blir det ofta väldigt rörigt och, ja… neurotiskt. det är pretentiöst, jag vet det. men det är en lyx jag unnar mig när ingen (nåja) ser.
euskefeurat. inte mycket svårare än htiawe.
Jag brukar då och då ställas inför känslan att jag är trött på orden och bokstäverna, att de inte alls kan beskriva vad jag vill gå sagt. Det beror naturligtsvis bara på min avsaknad av skriftlig kreativitet men det är ändå så enervernde att känna hur jag skriver samma sak, gång på gång.
De som skriver bloggas med endast några ord (idag var jag på Ikea och nu ska jag äta chokladmousse med min pojkvän, tjarå!), undrar om de känner samma sak? Brukar du känna som att dina ord inte räcker till?
spontant vill jag säga: nej de känner inte så. men sen ångrar jag mig. varför skulle inte också de känna den där maktlösheten? kan inte de också känna att de har fastnat i menlöshetsjargonen? och så vidare.
jag skriver alltid samma sak, gång på gång. det är för att jag älskar upprepningar, jag älskar övertydligheter, jag älskar att tjata och nöta. tillslut brukar det leda till nya sätt, nya former, nya rytmer, nytt allt.
orden räcker till, det är skallen som sviker. jag känner det som att jag är för feg. jag vågar inte skriva som. det. är. inte ens för mig själv. men orden sviker mig inte. det kan vara samma sak, men jag är inte riktigt säker. det är därför jag strävar efter att skriva ärligt. nära. autentiskt. för om jag bara gör det… om jag bara vågar… den känslan är fantastisk.
vågar du skriva allt?
Nej, jag skriver inte allt, varken här eller på andra ställen eftersom människor ibland inte vill veta vad man känner när man är riktigt uppriktig och lägger korten på bordet.
Jag har faktiskt ett gäng såna uppslag i huvudet nu och har haft det ganska länge, på saker som jag vill skriva ner som jag inte vågar eller känner att jag kan plita ner.
Däremot är det helt annorlunda när det gäller att berätta saker i tal, då blir allting så mycket mera äkta och ärligt för mig. Om jag säger något om hur jag känner – så är det så.
Tycker du att text och tal är samma sak eller är det svårare med en av dem?
Om jag hade haft riktiga läsare skulle jag tänka efter några gånger innan jag vågade skriva vissa saker. Det behöver inte ens handla om någonting särskilt – jag är väldigt hemlig av mig. Minsta uppriktiga detalj är för mig en kamp att återge. Men jag har blivit bättre. Och det är viktigt att jag blir det.
Oj. Jag skulle säga att det är precis tvärt om för mig. Jag snackar så jävla mycket skit när jag pratar, det är sällan jag säger någonting med riktig substans. Det beror såklart med vem jag pratar med, och om vad. Men generellt skulle jag säga att jag är mycket pålitligare i skrift än i tal. Eller förresten. Jag tar tillbaka det där. Jag skriver fan så mycket skit också. Men jag har lättare att uttrycka mig i skrift eftersom jag blir modigare. Ser du! så fint allting går ihop.
Det är stor skillnad på skriftspråk och talspråk. Jag gillar som fan att skriva talspråkigt! Alltså inte helt och hållet, för då blir det såklart obegripligt. Jag gör så eftersom att “skriva som en bok” blir lite för stelt för mig; det kanske blir korrekt – men det blir inte intressant för mig! Hm, nu svävade jag ut lite. Jag är nyvaken. Jag är nyfiken på dig. Jag antar att du har förstått det genom åren.
Men jag vill inte störa dig.
Förstår du?
Säg en text du är riktigt nöjd med. Motivera.
På vilket sätt menar du att du skulle störa mig?
Vad studerar du? Det känns som att du studerar något litteraturinriktat eller med inriktning mot att skriva? :)
Gud, en text jag är nöjd med. Jag är lite nöjd med http://www.beniko.se/19/54/stoppa-pressarna-per-skar-ner-pa-laktosintaget/ , eftersom jag tycker den är ganska lustig och det var en text som jag känner att jag inte nödvändigtsvis behöver läsa högt för de som ser den. Ganska ofta känner jag att jag vill sitta med bredvid den som läser och tala om exakt hur jag kände när jag skrev eftersom jag inte vill att det ska missuppfattas.
Men RIKTIGA texter som jag är nöjd med har jag inte postat här, jag kan maila en?
Visa en text du är nöjd med!
Eftersom du vid upprepade tillfällen bett mig dra åt helvete. Och för att jag aldrig lyssnat. Därför tänker jag att jag stör dig.
Jag läser en skrivkurs. Det är roligt men flummigt. Det har påverkat mig en del, framförallt har det gjort att jag DYGNET RUNT TÄNKER I TEXT. ALLTING KAN SKRIVAS! Jag kan vakna under natten, svettig, tänka: fan vilket geni jag är, det här måste jag komma ihåg till imorgon! Förstår du! Det är fruktansvärt. Jag är oftast för lat för att på riktigt göra någonting vettigt av min… öh, inspiration.
Jag förstår precis vad du menar, det med att man vill sitta med. Läsa högt. Betona, pausa. Men jag tycker att du ska lita mer på dina läsare. Läxa, Per! Skriv någonting riktigt jävla obegripligt! Tappa kontrollen! Det är roligt, jag lovar!
Hehe. Jag tycker om att svära.
Den där texten har jag läst förut! Alltså. Jag är faktiskt inte så galen som jag verkar: jag har inte läst ALLT du har skrivit. Men en del, liksom då och då. Och vissa saker fastnar.
Jag är ofta väldigt nöjd med allt jag skriver, ett par dagar eller så. Sen börjar jag liksom per automatik hata det. För ett tag sedan hade jag en blogg. Den är tråkig, jag skrev bara några inlägg. Men det första inlägget jag skrev där är jävligt bra. Det är bra därför att det hände någonting när jag skrev. Jag bara: Aha! Såhär kan man också skriva!
Jamen, maila!
http://evelinakolon.blogg.se/2009/march/om-tillvaron-kolon-1.html
om du inte såg.
Ibland önskar jag att jag hade en icke-nördig och hej-jag-slipper-dödsstraff-variant på en diktafon eftersom jag har så mycket jag verkligen måste få skriva ner men det kommer inte fram när jag sätter mig, det är så beroende på humör och känslor.
Ja, du blev aningens intensiv där ett tag och jag förstod inte riktigt varför du inte ville acceptera mina önskningar om att få bli lämnad i fred.
Läser du skrivkursen bara för att det är kul eller finns det ett större motiv bakom, som journalist eller världsberömd författare alá JK Rowling? :)
Jag är sällan nöjd med vad jag skriver, oftast så ser jag på mina texter som ett mediokert sätt att kanske lyckas förmedla en av många stackars känslor som alltför länge fått stå orörda i ett hörn. Jag tror att många av mina texter egentligen uttrycker en längtan och en saknad och är inte ett sätt att ventilera sig som de kanske skulle behöva vara, därför känner jag inte att mina texter blir så bra.
Men, jag ska maila två texter. :)
Aningens! Per, du är för vänlig. Jag vet inte varför jag inte kunde acceptera det. Eller nej, såhär menar jag: jag kan acceptera det nu om du vill det.
Ääääh, jag vet inte. För att det är kul. För att jag kan. För att jag vill att nån ska säga: fan vad bra det här är, det borde publiceras! Men det är det ju aldrig någon jävel som gör. Man måste sköta precis allting själv. Alltså det där var lite på skämt. Och lite på allvar.
Ja gör det!
Men hörru, jag måste ju ha din mailadress då, ju. :)
men! kan du inte se den här? jag mailar dig!
Kan du inte publicera något, liksom, på skoj? Finns det inget sånt? Det finns ju tjänster för att trycka upp böcker i USA till ett mycket lågt pris, det vore kul att göra något liknande här även om man bara skulle trycka upp några stycken..