Jag är trött och jag har tänkt igenom det här blogginlägget minst tio gånger på vägen hem från jobbet, så det lär inte bli särskilt bra. Jag promenerade till och från jobbet eftersom jag bestämde mig för att jag annars var onyttigheten personifierad om jag åkte buss. Dessutom, lustigt nog, så var jag hemma fem minuter före bussen anlände så jag kan inte vara helt missnöjd.

Mitt problem med att försöka skriva ner alla saker jag tänkt på är att när jag funderar igenom allting så viker jag ihop alla känslor och intryck som jag vill beskriva och allting ryms till slut inom ett ord, som för mig betyder allting men som ingen annan fattar. Så då måste jag börja försöka packa upp allting igen i inlägget, som någon sorts hobbyterapi där jag ställer alla ledande frågor och ger alla vaga spekulativa svar.

Men eftersom jag inte har några större kvaliteter när det gäller terapi så blir det mesta en kavalkad i meningar som jag skrivit alltför många gånger, som “jag antar” och “med största sannolikhet”, ett enda stort antagande alltså. Om jag iallafall kunde skriva “ponera att” och därmed verka som att jag åtminstonde ägde en synonymordlista.

Ordet som sammanfattar hela inlägegt (som jag inte ens skrivit än, how about that) och även min promenad hem är bitter och, om jag får ett ord till, cynisk. Jag vet inte riktigt varför det blev så men den sista timmen på jobbet bestod av ett bombardemang av elaka tankar och ett hat mot omvärlden. Det är jobbigt att hata omvärlden när det känns som att man är ensammen om att känna det, det krävs mycket energi och det är naturligtsvis hemskt onödigt, men det var så det blev ikväll.

Jag har en förmåga att bli rätt hatisk när jag inte mår helt bra men eftersom världen och livet ska vara någon sorts självreparerande pendel så går det snart från att jag hatar alla i hela världen till att jag bara hatar mig själv. Det underlättar en hel del för alla förutom lilla jag eftersom det är jag som får dras med alla skräpiga tankar. Men det är lite underhållande också.

Det mesta baserades kring att en rädsla för vad som kommer att hända framöver för min del, jag hanterar rädsla med hat såvida det inte handlar om någon som jag tycker om på riktigt, då blir jag livrädd istället. Nu är det däremot dags att avsluta innan jag somnar sittandes igen.

Jag är dock alltmer nöjd över min lägenhet nu när jag har fått städa undan lite till och har fått dammsuga lägenheten för första gången, som jag har velat göra det. Nu ska jag avsluta här och sakna Malin istället. Henne kan jag aldrig hata, det är hon som få rmig att vilja se fram emot saker när jag känner mig som mest ilsken och hatisk.