Ni vet hur det är, ni vet hur det känns. Vissa dagar, vissa veckor. Tungt är ett ord, svårt är ett annat. Jag har svårt att sätta samman meningar ikväll, det har jag redan konstaterat. Hopplöshet, meningslöshet. Nära till gråten, nära till desperationen.

Ibland orkar jag inte, jag tror att jag klarar av hur mycket som helst och att det inte finns något slut på min energi. Sen, helt plötsligt, så sitter jag i bilen djupt försjunken i mina mest desperata tankar på hur jag ska kunna styra upp kvällen och få lite stabilitet i min tillvaro.

Men som alla andra gånger så finner jag inga svar utan känner mig bara mer och mer förtvivlad, mer och mer uppgiven.

Ibland avundas jag alla som har familjer, ibland tänker jag att det säkert är ett helvete. Oftast tänker jag inte på det, oftast tänker jag på att det kanske är en bättre dag imorgon.