All tid.
Det svider till lite i själen när man inser att människor börjat ta en för givet, att det är jag som får driva konversationer och ta initiativ. Att det är jag som känner mig pådrivande och för intensiv, att det är jag som vill lite till men utan att få det gehör jag behöver.
Jag tvivlar alltid på mig själv. Jag drar mig alltid undan. Jag ångrar alltid allt jag sagt under de senaste dagarna och hoppas att jag ska slippa fundera mer på det.
Tiden kanske inte räcker, energin kanske inte finns där. Intresset kanske har dött ut, vad vet jag? Jag kanske bara förväntar mig fel saker.