Jag blir.. så trött. På mig själv. På allt jag står för och hur jag agerar, reagerar och därefter uttrycker mig. När jag skriver den här texten så är det en arg röst inom mig som skriker åt mig att radera allting. Men, det är klart jag inte gör det. Kanske imorgon, när jag inser att jag skrivit ändå mer skräp.

Naturligtsvis höll inte humöret, men det hade jag inte väntat mig heller. Jag njöt av min lycka så länge jag kunde. För det är bara så, jag har något fel. Ett fel som gör att jag omöjligen kan acceptera att något bra händer, oftast, iallafall. Det bara blir så, snälla bli inte arg på mig för det.

Jag vet inte vad jag vill få fram, jag vet inte vad det är jag måste avhandla. Antagligen ingenting, egentligen skulle jag ha kunnat somna för en halvtimme sen men jag gjorde inte det. Bara för att jag kände att jag “borde vara vaken”. Smart, Per. Smart.

Tänk.