Okej, så här är det. Jag började på vägen hem från jobbet att irritera mig, först litegrann och efter en kort stund ganska mycket. Jag kom att tänka på alla människor som efter en mer eller mindre livsomvälvande upplevelse, känner att de måste predika. Jag förstår att människor som överlevt cancer eller ett krig vill tala om för sina medmänniskor att man bör uppskatta sitt liv men jag kan omöjligt ta råd från 15-åringar som vill berätta om hur mycket man ska uppskatta sitt liv bara för att de “har sett allt det mörka”, helst efter att det tagit slut med deras pojkvän som de varit ihop med i hela tre veckor. (en evighet när man är 15, antar jag)

Men grejjen är, jag orkar inte leva mitt liv till fullo varje dag. Det går bara inte. Jag måste ha dagar då jag ligger på soffan och hatar, dagar då jag bara försöker peppa mig inför att springa och spenderar tiden innan löpningen till att inte göra någonting eller bara dagar då jag hamnar i någon sorts lek med mig själv som handlar om att klicka sig vidare till olika artiklar på Wikipedia.

Jag vet inte hur gammal jag blir men jag vet heller inte om jag kommer dö innan någon annan (peppar peppar, ta i trä) så jag försöker att inte oroa mig så mycket och då faller det sig ganska naturligt att faktiskt leva sitt liv. Men inte på något krystat sätt där man ska se så många världsdelar man kan på två månader. Jag har ingen lust att leva ett liv i stress bara för att jag “kanske dör”. Gud, det känns ibland som att jag borde ha dåligt samvete för att jag spenderar vissa kvällar till att bara vila.

Jag orkar inte ha ett liv fyllt till bristningsgränsen med nya makalösa saker, då går jag sönder inuti. Men med det sagt (här kommer den obligatoriska försäkringen om att jag vill uppleva nya saker och inte vill missa att lära mig något nytt) så betyder inte det att jag inte vill uppleva nya saker eller att jag inte vill lära mig något nytt. För det vill jag.

Helst, med dig.