Jag börjar tröttna på att låta som en trasig skiva som hela tiden upprepar samma saker, jag har så svårt att finna någon sorts tillfredställelse eller “pepp” i att tjata om samma saker hela tiden.

Jag funderar ganska mycket just nu, väldigt mycket på varför jag blev som jag blev och om det finns något jag kan göra för att bli bättre eller hantera situationer bättre. Jag vet att jag verkligen måste sluta lägga all skuld och allt ansvar för allt på mig själv, det fungerar inte i längden men det är så svårt att bryta en djupt rotad vana.

Ibland vore det skönt att verkligen kunna läsa folks tankar, fast inte vad de tycker om mig men vad de tycker om sig själva. Alla som går omkring och känner sig som kungen över alla här, är de inte lite osäkra på sin position? På sig själva? På sin partner?

Eller kanske funderar de på om deras självsäkerhet verkligen är äkta eller om den bara är en rökridå som deras undermedvetna skapat för att skydda dem? Jag hatar att inte veta sånt, jag vill veta sånt. Sånt är intressant. Men också privat, men det är väl det som gör det så intressant antar jag.

Något jag inte förstår är folk på gym som blänger på andra som just tränat. Idag hände det mig, igen. En tjej stirrade på mig och såg allmänt arg ut, på mig! Jag har aldrig sett henne förut, jag var inte ivägen, jag gick inte långsamt och hon var på väg in i gymet och jag var på väg därifrån. Kanske störde hon sig på hur mycket jag svettats? Jag svettas väldigt mycket när jag springer. Jag tror inte det är så konstigt, jag springer lite mer än en mil i relativt hög hastighet och jag vägrar ge mig förräns jag sprungit den tiden jag bestämt. (42 minuter)

Jag har bara blivit sån, jag vägrar ge mig när det gäller sport. Det går bara inte, jag kan inte tänka mig att spela en match i något och inte ge allt jag har. Inte på ett sånt sätt att jag blir aggressiv och skriker åt motspelare men jag vägrar lunka omkring, jag håller mig inte undan spelet och jag drar mig inte för att – just det – springa.

Tänk vad skönt att jag inte är en sån som nu avslutar inlägget med “Men ibland kanske man måste stanna upp och reflektera.”, det känns lite väl.. jag vet inte, som att man ber om att få bli kallad klok?