Vem är du, Per?
Det är svårt att beskriva hur man är som person. Antingen kan man visa upp stapel på stapel med olika mer eller mindre beskrivande ord och hoppas att mängden ord ska leda till att omgivningen kan bilda sig en uppfattning om hur man är som person. Eller så kan man hoppas att ett stycke text ska ta hand om alla problem som kan uppstå när människor fritt ska associera ord.
Jag hatar att beskriva mig själv. Ibland för att jag inte kan hålla koll på vad folk tänker och tycker men mest för att det känns som att det inte går att beskriva mig, precis som jag antar att det inte går att beskriva någon annan. Skillnaden ligger nog i att jag får så svårt att bestämma mig för vilka ord som ska beskriva mig att jag snabbt tvingar mig själv att skriva ner de största, mest explosiva orden medans jag vet att det är i detaljerna ligger.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag skriver om min yviga fantasi, min ganska vida kreativitet (som sällan levs ut i annat än ord i lunchrummet eller i ett extatiskt samtal med env än) eller hur jag hellre hatar och irriterar mig än accepterar. För det är inte där någon förklaring till hur jag är, ligger.
Det är i detaljerna allt finns, det är i detaljerna som man kan ana att jag har extrema perioder (hej gröt) och det är där som min tämligen icke-existerande familjesituation och brokiga uppväxt finns. Det är detaljerna jag vill skriva ner när någon frågar mig vem jag är eller med vilka tre ord jag skulle beskriva mig själv, men istället blir det tre stora ord som lämnar fler luckor än de täpper till.