Det är en konstig känsla. Åh, gud jag vet inte hur många inlägg jag påbörjat med just “Det är en konstig känsla”.. kanske för att det är just det – en konstig känsla. Ikväll satt jag och uppdaterade fruktansvärt utdaterade avdelningsrutiner när det slog mig hur mycket intressantare det skulle vara att läsa gamla dagboksinlägg från ett år tillbaka. Jag började med ett inlägg om min mor, om allt vi brukade göra. Om allt vi en gång hade, om allt vi aldrig skulle kunna få tillbaka.

En ensammen tår trillade längs min kind, snart följd av ännu en. Men sen fick det vara nog. Jag ville inte störa.

Det är en konstig känsla att inte ha en familj. Så mycket energi går åt till att bara hantera mellantinget jag förväntas existera i, ingen vill riktigt acceptera att jag inte har någon och att fira julafton själv som vilken dag som helst är en omöjlighet i andras ögon. Det går inte att gå sin egen väg när man hela tiden måste försöka hålla allt det gamla vid liv.

Hur ska jag orka bli äldre?