Det är svårt att skriva om problem, alla har dem till mer eller mindre varierande grad och det är alltid någon som har det lite jobbigare. Lite svårare. Lite mera komplicerat. Än en själv. Jag tystar mig själv innan jag ens tänkt tanken på att säga något bara för att slippa besvikelsen av att någon vänder sig från mig.

På cykelturen hem tårades mina ögon på tanken av att jag kanske skulle komma att få leva ett liv med massor av känslor som jag inte skulle kunna sätta ord på och upplevelser som jag mår så dåligt över att jag vill att någon ska lyckas gräva fram ur mig genom att bara se mig djupt i ögonen.

Jag antar att jag är en sån där person som människor gärna har kring sig. En rolig typ. En som kan dra skämt, impulsiv, stundtals lite galen. Som snabbt kan associera och ge svar på tal. Men kanske ingen man orkar med utan hellre någon man vill ha i sitt liv. Kring sig, om sig, vid sig. Är det så? Tanken gör mig ledsen samtidigt som den gör mig rörd, för det kanske är det finaste jag kan få.

Om jag gjort fel så ber jag om ursäkt. Om jag sårat dig så ber jag om förlåt. Om jag borde lära mig av något så vill jag att du berättar, jag lovar att lyssna. Intensivt. Om jag inget kan göra, berätta det också. Jag har antagligen redan listat ut det men jag behöver höra sådant också. Jag behöver få veta när jag ska ge upp.

Alla hemligheter.