Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska skriva eller hur jag ska skriva det, det är dåligt med ord men definitivt inte tomt inuti. Allt kändes helt plötsligt så svårt. När jag kom hem så byggde jag snabbt upp en svårgenomtränglig mur av idiotiska tankar och infall, så var hatet där igen. Fan. Jag måste skärpa till mig.

Snart ska jag tralla iväg och springa igen, jag känner inte alls för det men måste. Jag är egentligen alldelens för trött och utmattad för det, mina ben värker mer än vad de någonsin gjort och de värker på ett nytt sätt. De gör ont för att jag saknar energi, inte som att jag tränat för mycket och är alldelens mör av överbelastning men för att jag inte har tillfört dem nog mycket energi. Förlåt, ben.

Varje gång jag skiljs från Malin så känns det som att jag sliter bort en del av mig själv. Varje gång jag träffar henne är det som att jag får tillbaka den delen och jag klarar galant av att inte tänka på när det är dags att slita bort den igen. Jag vill så gärna vara nära henne hela tiden.

Det får jag inte riktigt än, till att börja med så kan ikea få leverera min säng. Efter många om och desto fler men så kom de med möblerna igår, förutom sängen. Som skulle komma imorgon. Fast när ikea ville boka leverans så var det helt plötsligt fredag som gällde. Så jag antar att de kommer på fredag och jag antar även att de då levererar något helt annat än vad jag ska ha, eftersom det verkar vara helt jävla omöjligt för mig att få min förbannades jävla säng. Ja, jag är frustrerad.

Egentligen så känner jag bara för att rymma härifrån en stund, det blev så mycket när jag kom hem. Allt, för mycket. Det är konstigt att saker kan komma över en så fort och ibland utan vad som tycks vara en godtycklig anledning, den här gången ingen anledning alls. Det bara blev grått och svårt.

M-ih.