Låten ovan, från filmen Requiem for a Dream är dagens och definitivt även gårdagens stora tema. Den filmen har jag sett en enda gång, jag planerar att se den igen men jag finner aldrig den sanna styrkan för att orka. Den var utan tvekan det mest deprimerande jag sett och den filmen som fått mig att ifrågasätta mer i min vardag än något annat.

Jag kanske överreagerar men jag tror inte det, alla har väl något i sitt liv som vänt tillvaron upp och ner, i mit fall råkade det vara en destruktiv skapelse vid namn Requiem for a Dream. Jag rekommenderar alla att se den, men det är ingen trevlig historia. Det är inget man mår bra av. Det är sånt man i vardagen blundar för, för att slippa se. För att slippa känna.

På ett sätt känns det som att jag kan skriva för evigt idag, sedan imorse har jag känt ett enormt behov av att dokumentera mina tankar och känslor. För att kunna ta fram dem senare, då jag kan förstå dem eller då någon annan vill försöka förstå.

Jag tog en längre promenad idag och spenderade tiden till att tänka, såklart. Vad annars? Jag har så svårt för relationer som bara hålls strikt platoniska, där inget tillåts växa och inget får någon näring. Man pratar inte om det som är “jobbigt” för det är bara “fel”, man pratar inte om behov eftersom det visar att man har en situation som kan leda till en diskussion kring vad man vill ha (som man inte kan få). Däremot pratar man gärna om kortsiktiga drömmar och om bra saker som alla kan relatera till.

Sånt har jag så svårt för, jag får inte ut så mycket av det och anstränger mig allt mer för att försöka skapa ett relationsklimat som gynnar diskussioner, prat om sånt som behöver få komma ut eller bara prat om annat än att solen skiner, att det snart är helg eller liknande. Jag antar att det är mig det är fel på men just nu får det nog lov att vara så.

Mitt huvud gör ont av extrem koffeinabstinens och min kropp är trött av all mat jag ätit.