Okej, jag erkänner att det var ett tag sedan jag och F var där. Slutet av vecka 42, sex veckor sedan men det är väl också först nu som jag smält det så pass mycket att jag kan skriva “om det” och inte “för det”. Först nu är min version klar i huvudet och redo för avtäckning, inte någon annans berättelse om en ödeplats utan framtid för människoliv.

Vecka 42, torsdag, åkte vi till Ukraina och då trädde vi även in i en helt annan värld. Ett land som inte hunnit sminka över alla sina blesyrer och blåsor, som inte hunnit komma ikapp förväntningarna de själva byggt upp. Ett hinder var såklart språket, så gott som inga kunde engelska men det gick hjälpligt efter ett tag då vi klarade oss själva det mesta av tiden samt att jag passade på att tjuvlyssna på folk runt mig för att få veta hur man uttalade ord som deras valuta, hej och tack.

Vi strosade omkring i Kiev under fredagen helt oförberedda på vad Kiev egentligen var för stad och jag hade nog gärna haft en guide som hade kunnat ta med oss ut utanför stadskärnan för att få se mer av själva livet i Ukraina och inte bara stora underjordiska lyxgallerior där smycken, märkeskläder och parfymer såldes. Jag önskar att jag hade fått se mer av deras mycket säregna byggnader som var något otroligt annorlunda jämfört med falurödfärgsmålade trähus-Sverige.

På lördagen var det dags för turen ut till Pripyat, staden som byggdes upp för att husera alla som jobbade på verken och deras familjer. Vi fick lite introduktioner av vår guide men mycket frihet när vi strosade i själva staden. Den mest självklara frågan jag ställt mig själv “Var det så som du föreställt dig?” och svaret har varje gång blivit: Nej, bättre.

Det var magiskt och fascinerande, sorgligt och vackert på samma gång. En känsla av tillfredställelse fyllde mitt inre, en känsla av att jag gjorde något jag verkligen velat göra och något jag behövt. Hur kunde det vara bättre? Antagligen för att jag är så intresserad av att se staden och verkligen cementera fast mina minnen medans jag andas in den radioaktiva luften som förvisso inte var farlig men ändå gjorde sig påmind genom att blåsa upp sand, fläkta genom lövverken eller fylla jackan med sin tunga pust.

Jag kommer att åka tillbaka, antagligen tidigt under nästa år och då med en egen guide och ett eget program utformat för att jag ska få se så mycket av staden som det går. Varför? Jag har ju redan varit där? För att jag måste få se mer, jag måste få insupa mer av den stad som Moder Jord numera står som ägare för. Det känns fortfarande så magiskt.

Vi såg skolan och simhallen, vi sprang nio våningar upp och på min inrådan så klättrade vi ut på taket på hyreshuset för att få fler bilder över staden och naturen. Träden gjorde vad de kunde för att dölja vad politikerna i Ukraina länge såg som en skamfläck men som jag ser som ett bevis på människans hjältemod och naturens absoluta styrka. Vi kom ifrån varandra för att jag sprang fram och tillbaka genom olika rum i Pripyats medborgarhus och vi återförenades i den aldrig öppnade nöjesparken.

Bakom taggtråd tog vi kort, solen sken mot oss medans vi sprang mellan gårdarna och guiden skrattade gott när jag snabbt sade “We were quick!” när vi rusade förbi honom mot nästa byggnad. Det blev mycket mer än bara bilder på reaktorn (som jag är betydligt mer intresserad av nu när jag sett den i verkliga livet) och mycket mer fascination än vad jag trott.

Solresor är inget för mig, äventyr är något för mig.