Resultatet är detsamma, tankarna sällan positiva. Struntsamma.

Jag vill vara någon annan, jag vill inte berätta mer om mig själv. Jag vill andas luft som inte kommer från Umeå och jag vill känna tryggheten jag så ofta saknar. Sand mellan tårna och riskorn mellan fingrarna, lugn i sinnet och leende människor som möter mig.

Ibland känns det som att jag ger bort alla viktiga delar av mig själv och det utan att egentligen våga hoppas på något tillbaka. Jag försöker inte göra världen till en bättre plats, så naiv är jag inte. Jag försöker skapa någon sorts balans inuti men jag lyckas aldrig. Dagarna fylls av tankar på hur jag inte räcker till eller vad jag ställt till med, dagarna fylls med en allt större tomhet.

Inga timmar med jobb eller träning kan fylla mig med det välmående jag söker men det är det enda jag vet. Jag kan inte ändra på mig, jag vågar inte ta alla steg som behövs. Jag dömer mig själv och jag älskar varje sekund för det är det enda jag kan utantill.

Det kanske verkar som att jag svamlar eller bara travar ord på varandra men tanken bakom allt är genuin, jag är nog bara inte så fulländad i hur jag ska göra för att beskriva allting.