Alright, en del av mig vill be om ursäkt för att det var sisådär ett sekel sedan jag skrev sist men resten av mig tycker att det är fine-fine. Det är inte så att jag inte haft annat för mig, jag har till exempel varit sjuk i över en månad med effekter såsom migrän i över en vecka, illamående, yrsel samt ett och annat förlorat kilo på kroppen som dock verkar komma tillbaka nu, sakta men säkert.

Again and again and again, vad är new and fresh i mitt liv? Suktet efter Pripyat är tillbaka och nu vill jag verkligen utforska bara staden en dag, jag skulle kunna tänka mig att åka nu. Direkt, imorgon. Slänga mig på ett flyg och komma tillbaka på söndag. Sån tur har jag inte men det dröjer väl inte länge förräns jag planerar det i huvudet varje dag..

Vissa dagar känns det som att jag lever för första gången på länge, istället för att gå runt med skygglappar över ögonen så ser jag äntligen och även om allt inte är njutbart eller så superbt som man kunde hoppas så är det ändå underbart. Tro mig, jag är ingen anhängare av “allt måste låta positivt annars är mitt liv bortkastat” men det ligger en del sanning i att livet måste vara förjävligt för att det ska kunna vara bra. Hittils har jag endast valt att känna att livet är förjävligt, bara på slutet har jag vågat tro att det kunde vara.. bra.

Kanske har jag undvikit att känna det på riktigt eftersom jag blir så oroad stundtals, oroad över att tappa allt och oroad över att dö. Oroad över att inse att jag inte fick njuta av allting nog länge, att dö otillfredställd. Fegt är det. Fegt och onödigt. Alla dör någon gång, funderar man över det så dör man bara snabbare än om man använder tiden till att göra något annat.

Äh, vem försöker jag lura. Klart jag kommer fundera över döden, det har jag alltid gjort och såna vanor är svåra att släppa. Men just nu så känns det bra att leva iallafall.