Det är förvånansvärt hur människor, oavsett hur kreativa och påhittiga de är, kan fastna i samma nät av vardagstrassel och påhittad mystik som alla andra. För någon dag sedan slog det mig hur svårt det är att bryta sig loss ur sina invanda tankemönster eller rutiner och det gjorde mig så irriterad. Jag har inget emot att vara förutsägbar, jag trivs ganska bra med att vara en människa som hamnar i perioder då jag bara äter ångkokade morötter, kladdkaka eller dricker massor av kaffe.

Vad jag däremot inte trivs med är att märka hur jag måste tvinga mina tankar att utvecklas istället för att ta den givna och snabba vägen hela tiden. Jag hatar känslan av att vara förutsägbar när det handlar om vad jag kommer att tänka eller säga. Så mycket att det blivit lite tabu för mig att prata om väder, semestern eller vad man gjorde i helgen eftersom jag ofta förknippar det med saker man pratar om när man “inte har något att prata om”.

Dock är det så att man ibland vill prata om vädret eller semestern. Det för dock inte bara nackdelar med sig. En fördel är att om jag skulle vara med i något trolleritrick där jag ombeds tänka på en färg och säga den första färgen jag tänker på, så skulle jag ta den andra bara för att jag inte vill säga den första – eftersom alla andra antagligen sagt den. Det förstör tricket, vilket är lite skönt eftersom jag inte tycker om trollkarlar och jag slipper höra att jag säger samma saker som alla andra.

I en önskan att vara lite unik och speciell så känns min fruktan kring att aldrig bli accepterad som en motsägelse i sig.