Jag är så trött. Jag blir så utmattad av allt som känns inuti mig utan att jag kan leva ut det. Det går inte att gråta för det kommer inga tårar, det går inte att skrika för ingen lyssnar och det går inte att ge upp för det märks inte.

Jag vill andas ut, jag vill pusta ut. Jag vill lägga mig och vila. Jag vill sluta kontrollera min vardag in i minsta detalj och jag vill släppa på behovet att veta allt. Jag vill förlita mig på att någon tar hand om mig när det är svårt och jag vill be om ursäkt för allt dumt jag gjort. Jag vill gråta mot en axel och jag vill spendera flera timmar till att lyssna på musik medans jag tittar rakt upp i taket. Jag vill gräla om sopsortering. Jag vill tappa ut ett glas på köksmattan.

Jag vill sjunga påhittade sånger. Jag vill släppa taget. Jag vill fångas upp. Jag vill be om hjälp. Jag vill våga berätta allt utan att stålsätta mig. Jag vill acceptera mig själv. Jag vill leva ett liv utan hat och ångest. Jag vill misslyckas och förstå något om mig själv istället för att straffa mig själv. Jag vill och jag önskar att jag kunde göra så mycket annat än vad jag gör idag.

Jag vill inte äta mer mediciner, jag vill inte tänka mer på min vardag och jag vill inte komma hem ikväll till en öde lägenhet med bara mina känslor som följeslagare.