Det är tyngre idag, ångesten som numera blivit en egen karaktär, trycker hårt på mitt bröst och jag försöker desperat att ta djupare och djupare andetag. Som att jag på något sätt skulle kunna andas ut allt det onda, som att det är mina lungor som är nyckeln till hur jag ska kunna må bättre. Som att det är där allting sitter.

Tisdagsångesten inföll på tisdag fastän jag inte skulle iväg förräns på onsdag. Så jag ligger lite bakom, normalt sett brukar jag må bra må bättre på lördagar. Inte idag.

Jag skrev ett sms och förklarade hur jag mådde och det kändes lite bättre efter det men jag har istället en stor skuldkänsla av att pressa på andra människor mina problem. Problem. Problembarn. Problemvuxen. Finns det ordet ens? Nu gör det det, det är så det känns. Att livet är platt är ingen nyhet, det upptäcker människor varje dag och försöker leva med det.

Men vad gör man när livet känns platt och samtidigt avgränsat, som att man söker en större mening i livet medans man inte tillåter sig att utforska alla platser? Det blir ett sorts evigt självplågeri.

Däremot hade jag en fin dröm inatt där jag stod och talade inför 70 personer och underhöll, som jag brukar tycka om att göra. Jag berättade om hur jag hade skrubbat min mors Volvo med Svinto och alla både skrattade högt och log med sina ögon, jag var glad i drömmen och jag blir glad av att tänka på den drömmen.

Jag tycker om att berätta historier med många detaljer och älskar att illustrera med min kropp. Jag tycker däremot inte om känslan av att vara instängd i en förgiftad kropp som bryter ned mitt sinne.