Jag såg Brüno igår, mest för att jag under mycket kort tid bombats av positiva recensioner där kommentarerna bland annat bestod av “Borat var kul men Brüno är genialisk!”, så jag hade inget större val annat än att se den. Något jag nog kunde ha hoppat över. De första fem minutrarna var hysteriskt roliga och därefter var det brant utför på betygsskalan. Fördelen är att filmen bara är 1h22min, så det kändes inte som att jag “betade av tid” men jisses, det kändes som ett antal idéer och klipp som var sammanslagna utan en tanke på att en hel film inte kan bäras upp av några få scener.

När jag såg Borat på bio så dog jag i princip i biosalongen, jag skrattade tills tårarna rann medans jag under vissa periode av Brüno mest sökte efter popcornkärnor som jag missat att äta upp. Det fanns ett antal enormt bra scener i Brüno men resten av filmen höll så tvivelaktig kvalitet att dessa scener hellre hade fått leva genom YouTube. Jag vet, jag vet, man ska inte särskåda för mycket bla bla men det är inte det jag försöker förmedla utan bara känslan av hur det känns när en enkel film känns som transportsträcka och tacksamt nog så verkar jag inte vara den enda som känner att filmen inte riktigt räckte fram.

Men något som definitivt höjde filmen var den renoverade biosalongen med enormt sköna stolar och väl tilltaget benutrymme samt mannen till höger om mig, hans skratt hördes i hela salongen och det var det mest hjärtliga skratt jag hört på länge.

2/5.